Robert Pettersson minns tillbaka på SM-finalen mellan Luleå och Färjestad 1997.
- “Startskottet åt olika håll”
- “Två lag som hade misslyckats ganska ordentligt med värvningarna - men som ändå klarade av att hålla sig i toppen av serien"
- Nyfödde Joel Eriksson Ek (!) spelade en roll i slutspelet.
- “Allt pekade på att Luleå skulle ta sitt andra raka guld. Allt utom möjligen Jörgen Jönsson”{{ PAYWALL LIMIT }}
1997 var lite av ett startskott åt olika håll för både Luleå och Färjestad.
För Färjestad var det startskottet på en imponerande storhetstid. Man hade inte vunnit guld på nio år innan man vann den där finalserien. Efter finalserien vann man ytterligare fem guld och spelade ytterligare fyra finaler fram till och med 2011.
För Luleås del blev det tvärtom. Efter att ha varit i den absoluta toppen i tre år, med guldet 1996 som topp, så kom en ganska kraftig baksmälla i och med den där finalförlusten. Ekonomiskt hade man gått från att vara rikast i landet till att ha hamnat i ekonomiska svårigheter.
Man hade lagt stora pengar på en rad misslyckade värvningar och minns jag inte fel var det en hel del problematik kring det skattemässiga upplägget som kom att skada klubben och även om Luleå aldrig riktigt hamnat i skiten på det sättet att man behövt kvala för att hålla sig kvar, så tog det många, många år innan man kunde resa sig och bli en utmanare om de högre placeringarna igen.
Den här tiden i svensk hockey var ganska speciell. Fram till och med 94-95 var det väldigt begränsat hur många utländska spelare man fick ha per klubb innan det ökade samtidigt som Sverige gick med i EU och den fria arbetsrörligheten innebar att man inte kunde begränsa antalet EU-medborgare i klubblagen, utan svensk hockey fick nöja sig med att då begränsa enbart icke-EU-spelare.
1996 slog även Bosmandomen igenom och skapade en fri marknad för spelarna. Åtminstone för att åka utomlands, och för svenska klubbar att hämta spelare från utlandet.
Inom landets gränser var det svårare att byta klubb eftersom klubbarna skapade olagliga karteller för att försöka stoppa löneutvecklingen. Men det där kan jag kanske gå igenom lite mer om vid senare tillfälle.
Loobs floppvärvningar
96/97 hade Håkan Loob precis avslutat sin karriär och direkt klivit in som sportchef i Färjestad. Han startade mer eller mindre upp med att göra en hel del floppvärvningar på den utländska marknaden.
Mark Pederson, Marko Virtanen och Pat MacLeod var alla felinvesteringar.
Som om det inte var nog med det hade FBK det ganska tufft i slutspelet på väg fram till finalen och hade problem med både HV i kvarten och framförallt Leksand i semifinalen där tre av fem matcher gick till sudden och FBK vann två, samtidigt som Luleå gick rent förbi både Frölunda och AIK.
Komiskt nog, med tanke på att både Luleå och Färjestad spelade final, så hade även Luleå lyckats hämta in en hel del misslyckade spelare inför säsongen.
Joni Lehto, Jokke Heinänen, Aleksandr Vinogradov, Fredrik Nilsson och Sergej Bautin värvades med relativt höga förväntningar på sig och det vore synd att säga att någon av dem var nära att leva upp till dem. Må så vara att Bautin blev en kultspelare.
Så det var två lag som hade misslyckats ganska ordentligt med värvningarna, men som ändå klarade av att hålla sig i toppen av serien och nå final.
Med tanke på hur slutspelet hade sett ut fram till finalen så var det inget tvivel hos mig egentligen att Luleå skulle ta sitt andra raka guld. Allt pekade på det. Förutom möjligen då Jörgen Jönsson.
Det vore kanske synd att säga att han fick sitt genombrott i det där slutspelet, och den där finalserien. För han hade varit bra redan i Rögle tidigare och var inne på sin andra säsong i FBK, där han också hade varit riktigt bra. Men det var där han hoppade från Jörgen Jönsson till att bli Legendaren Jörgen Jönsson. Därifrån och framåt var han en helt annan spelare.
Jönssons jättemål
Det var nämligen Jönsson som avgjorde den första finalmatchen uppe i Luleå. Luleå ledde den matchen med 2-0 en bit in i tredje innan FBK hämtade upp och ordnade fram en förlängning som Jönsson avgjorde ganska tidigt.
Ett mål som utan tvekan var den finalseriens viktigaste mål. Det var där Färjestad kopplade greppet. Man tog över hemmafördelen och var sedan aldrig speciellt nära att tappa i hemmamatcherna.
Jönsson gjorde det inte helt oviktiga 2-1-målet i slutminuten av andra perioden i andra finalen. Ett mål som följdes av två snabba mål i början av tredje och stängde den matchen.
Jönsson var sedan tvåmålsskytt i den sista finalmatchen. En match där Luleå åtminstone fick upp lite hopp till slut. FBK gick tidigt upp i en 3-0-ledning och matchen såg körd ut när Luleå hämtade upp till 3-3, för att rasa ihop en gång till och släppa in tre raka mål på relativt kort tid.
4-3-målet, som även om Luleå reducerade till 4-6 tids nog, får ses som lite av matchavgörande kom tre minuter efter Luleå hade fullbordat sin upphämtning och gjordes av Vjatjeslav Butsajev och blev en anmärkningsvärd slutpunkt på Loobs första sportchefssäsong.
Loob hade nämligen bytt till sig Butsajev från Södertälje mot floppen Marko Virtanen när ryssen hade varit ganska blek i SSK.
Butsajev var långt ifrån någon stjärna i FBK heller. Men det räckte ändå för att spela en avgörande roll, i grevens tid.
Clabbes dundersuccé
En annan spelare som inte på något sätt får glömma nämnas från det här slutspelet är grovjobbaren Clas Eriksson, numera kanske mest känd för att vara Joel Eriksson Eks pappa.
Och apropå just det så föddes Joel bara runt två månader innan nämnda SM-final.
"Clabbe" var framförallt viktig i semifinalerna mot Leksand. Han avgjorde både semi 4 och 5 i två raka sudden där förluster hade inneburit att FBK var utslagna. I den femte semin, där man vann med 5-4, gjorde han hattrick.
Det var senare också han som skickade in den inte helt oviktiga 2-2-kvitteringen borta mot Luleå i första finalen, det som ledde till förlängning.
Clas Eriksson sköt åtta mål i det slutspelet. I seriespelet gjorde han bara sju. Och det är ju, som ni förstår, omöjligt att inte älska den här sortens prestationer. När man bara har en månad medstuds som övriga karriären inte är i närheten av att få se i övrigt.
Det finns, så klart, inte jättemånga personer i de här två lagen som var med redan för 25 år sedan. Men det finns några få.
Thomas Rhodin i Färjestad. "Skuggan" Nilsson, Thomas Berglund och materialaren Greppa i Luleå.
Plus, om man nu vill, far-son-kopplingarna på Albert Johansson och Carl Jakobsson (Roger och Peter).
På lördag smäller det igen.
