Till den här säsongen tog de ett rejält omtag, och även om man lyfte sig under slutdelen av säsongen var det en säsong där många Linköpingsfans nog var ganska oroliga för att man till och med skulle behöva kvala sig kvar.
Nu tittar vi tillbaka på Linköpings tunga säsong.
MÅLVAKTERNA
För tredje säsongen i följd gick LHC in med Jonas Gustavsson och Jacob Johansson som sitt målvaktspar. Ett målvaktspar som är helt okej, men som inte riktigt lyft laget. Vid det här laget hade jag gissat på att Johansson skulle ha petat undan "Monstret" som förstaval men så har det inte blivit.
Jonas Gustavsson har hållit samma nivå under alla år i Linköping. Hans räddningsprocent har legat mellan 91,6 och 91,8 och hans insläppta mål på 2,35 till 2,47. Du vet hela tiden vad du får av den nu 35-årige ex-stjärnan. I en statistisk kolumn sticker den här säsongen ut något, dock. Efter att ha legat mitt i fältet vad gäller räddningsprocent på skott i skottsektorn gick Gustavsson i år upp på tredjeplats där, med ungefär 87,2 i räddningsprocent. Bara Axel Brage och Gustaf Lindvall var bättre där.
Det är framför allt i lika styrka som LHC-keeprarna haft problem, men det bevisar väl snarare hur dåliga Linköping var där. I spel fem mot fem, fyra mot fyra och tre mot tre är Jonas Gustavsson 17:e bäst av målvakterna i SHL. Jacob Johansson är 31 av 37 målvakter.
UTROPSTECKNET
Linköping hade ett par juniorbackar som jag trodde skulle få speltid den här säsongen. Dels den redan nu hyfsat rutinerade Adam Ginning och dels Simon Lundmark som kom in och gjorde det så bra förra säsongen.
Men jag hade nog inte räknat med att William Worge Kreü skulle slå sig in i laget. Men den Buffalodraftade backen gjorde 25 matcher under säsongen och konkurrerade under en period ut både Ginning och Lundmark. Den förstnämnde, som ju var lagkapten för Juniorkronorna i JVM, lånades då ut till Vita Hästen. Och Lundmarks JVM-drömmar försvann nog i takt med att speltiden gick ned på grund av Worge Kreüs intåg.
När vi nu summerar säsongen spelade både Lundmark och Ginning mer än Andreas Kreüs grabb - men sett till förväntningarna gjorde William det väldigt bra på den speltid han ändå fick. I ett ganska "utropsteckenlöst" Linköping stack backjunioren ut.
BESVIKELSEN
Det finns en hel del besvikelser att välja bland om vi tittar tillbaka på Linköpings säsong. Egentligen var nästan hela säsongen i spel fem mot fem en enda stor besvikelse. Men det fanns också en del besvikelser på spelarfronten.
Bland annat blev värvningen av Axel Ottosson misslyckad. Han kändes som en spännande värvning på förhand, men efter att bara ha gjort 1+1 på 28 matcher och snittat ynka 11:24 per match lämnade han och drog hem till Björklöven. Där gjorde Ottosson succé. Det är märkligt att han inte kan få ut allt spel han ändå har i sig, även i SHL.
Men den stora besvikelsen är såklart Patrik Lundh."Peppe" fick onekligen sina chanser att prestera. Han spelade omkring 15 minuter per match och runt två av dem minuterna i powerplay. Men det lossnade aldrig för den annars så skicklige forwarden. Efter att ha inlett i förstakedjan ramlade Lundh ned i hierarkin och spelade under delar av 2020 i en fjärdekedja.
Det blev till sist bara 14 poäng, 4+10, för Lundh i comebacksäsongen i SHL. Blott nio poäng kom i spel i lika styrka. Räknar vi bort alla andraassist gjorde han dessutom bara 4+4. Poängmässigt gjorde "Peppe" sin sämsta SHL-säsong och det är klart att LHC hade räknat med att få ut mer av honom, han gjorde trots allt 21 poäng i KHL förra säsongen och 40 poäng i Djurgårdströjan säsongen dessförinnan.
Att han har mer hockey i sig vet alla - därför blev den här säsongen en besvikelse.
Patrik Lundh hade en kämpig återkomst till SHL.Foto: Peter Holgersson/Bildbyrån
GENOMBROTTET
Jag vet inte hur länge jag tjatat på att Olle Lycksell måste matchas mer och att han kommer få ett genombrott till slut (om man kan säga "till slut" om en 20-åring). Hur som helst blev det här säsongen då Olle Lycksell i alla fall tog en ledande roll i Linköping och började producera på allvar.
Med nio mål och totalt 21 poäng slutade han fyra i den interna skytteligan och poängligan. Då ska vi också komma ihåg att han åtta forwards matchades hårdare än Olle Lycksell. Han hade bara 13:52 i istid. I lika styrka var han lagets tredje bästa poängplockare (bara Broc Little och Joe Whitney gjorde fler poäng) - men hade bara 14:e mest speltid i laget. Isolerar vi det till forwards matchades Lycksell sjunde hårdast.
Nu tar Olle Lycksell sitt pick och pack och drar till Färjestad - där de förhoppningsvis uppskattar honom mer och verkligen ger honom chansen att leverera på allvar. 21 poäng, som 20-åring, i den begränsade roll han hade är bra. Kanske till och med riktigt bra. I ett offensivt spelande Färjestad kommer han kunna utvecklas och bli en riktig klasspelare i den här serien.
Den här genombrottssäsongen kanske bara var början på den rivige forwardens framgångsrika karriär?
COACHERNA
Om förra säsongens val av head coach, Tommy Jonsson var svårt att förstå var det enklare att se logiken i valet av Bert Robertsson. Det var Niklas Perssons första stora beslut som general manager - och trots den här tunga säsongen tycker jag det känns som ett bra val av huvudtränare.
Linköping hade kört fast i mångt och mycket, och även om de rent sportsligt inte gått framåt ännu känns Robertsson som tränaren att satsa på även in i framtiden. Han har ännu inte bevisat speciellt mycket som huvudtränare, det ska vi vara ärliga och säga, men han har ändå ett relativt gott rykte och en historik som talar för att han i alla fall borde vara redo att ha huvudansvaret. Det var han kanske inte redo för när han hade det tillsammans med Stefan Klockare i Skellefteå AIK. Det känns också som att han håller på att bryta någon sorts kultur i Linköping där det på senare år inte känts som att de haft några större ambitioner. Bert Robertsson har ambitioner.
Att "Pajen" har fullt förtroende för Bert och verkligen vill ge honom chansen att bygga upp något, det syntes tydligt förra säsongen. Linköping hade det stundtals riktigt, riktigt tufft och var länge och väl nere med Oskarshamn och Leksand i den absoluta tabellbotten. Det är såklart oacceptabelt för en klubb som Linköping - men det fanns aldrig något snack om att Robertsson skulle sparkas. När krisen var som värst, i januari, hade LHC tio raka förluster och låg sist i SHL. Då gav Niklas Persson en intervju i C More - och sopade bort allt snack om att klubben skulle byta coach.
– Den tränartrion som vi har – jag är helt övertygad om att det är rätt personer på rätt plats. De besitter en ordentlig hockeykompetens. De är entusiastiska och engagerade och lägger ner mycket tid på att göra sitt för att vända det här, sade han då.
Någonstans hade väl smärtgränsen nåtts även för "Pajen", men att som en så orutinerad ledare så tydligt stått upp för sin coach imponerar på mig.
Bert RobertssonBildbyrån
POÄNGKUNGEN OCH MVP
Hur många spelare i hela SHL betydde lika mycket för sitt lag som Broc Little betydde för Linköping? Anton Rödin i Brynäs, kanske. Kanske Gustaf Lindvall i Skellefteå. Men förmodligen var den lille amerikanen den som betydde allra mest för sitt lag den här säsongen.
Från den 21 januari, då LHC alltså låg sist i SHL och hade tio raka förluster, var han fullständigt magnifik. Därifrån och in gjorde han tolv mål på 18 matcher (två mål fler än Greg Scott och Linus Sandin som gjorde näst flest) och gjorde också flest poäng av alla spelare i fem mot fem (8+7) från den tidpunkten. Han verkligen drog hela laget, hela klubben, på sina axlar. Han skulle göra precis vad som helst som krävdes för att de inte skulle behöva kvala.
Broc Little landade in på 45 poäng och slutade femma i poängligan. Han vann skytteligan för andra gången, efter att ha gjort 24 mål, och blev den blott femte spelaren någonsin att vinna skytteligan mer än en gång.
Little vann den interna poängligan med 18 (!) poängs marginal - och ingen annan var ens nära att vinna med så stor marginal. Den som vann sin interna poängliga med näst störst marginal till tvåan var hela SHL:s poängkung Marcus Nilsson. Han vann Färjestads interna me 13 poäng. Så ja, ni ser. Broc Little var fruktansvärt överlägsen i ett riktigt grått Linköping.
Det som gör Littles prestation ännu mer imponerande är att han dessutom missade fyra matcher. Det kanske inte låter så mycket, men skulle han hålla samma målsnitt som nu skulle det ge två mål till och därför skulle han landa på 26. Tvåan i skytteligan i SHL, Oscar Möller, sköt 20 mål.
Så när det gäller målskyttet var Little helt överlägsen av de som spelade en majoritet av säsongen. Michael Lindqvist höll dock samma tempo och gjorde 13 mål på den halva säsong han hann spela innan skadan satte stopp.
SUMMERING OCH SLUTBETYG
Det är svårt att sätta betyg på Linköping. Å ena sidan gjorde de sin sämsta säsong på 17 år och tog bara 65 poäng på 52 matcher. Å andra sidan var de bara fem poäng från slutspel - och ser vi till spelartruppen kunde man egentligen inte förvänta sig mer. Inför säsongen tippade jag till och med Linköping lite sämre: som tolva.
Men ser vi till hur anskrämligt spelet var under långa stunder, och att de faktiskt låg sist en bra bit in på säsongen, kan jag inte ge annat än en etta i betyg. De ryckte upp sig under slutet och var faktiskt ett mittenlag under säsongens sista fjärdedel men...det räcker inte helt och hållet för att väga upp det som hände under de inledande 75 procenten av säsongen.
I powerplay var Linköping fruktansvärt bra under stora delar av säsongen. Där hade de faktiskt lite motsatt form, om vi jämför med fem mot fem-spelet. Där var de ett topplag ända in i februari och hade bäst procent av alla lag om vi går från säsongsstarten i september till den 29 februari, då Färjestad gick förbi. Fram tills dess låg Linköping på drygt 26 procent - men låg alltså ändå sist eller nästan sist genom hela säsongen tills dess. Därifrån och in var de emellertid riktigt dåliga i powerplay och låg på omkring 14 procent. Bara fyra lag var sämre.
Så det var en jäkla tur att spelet fem mot fem i alla fall kom igång någorlunda. Jag tyckte mig se en kurva som gick åt rätt håll genom egentligen hela säsongen. Även när det såg som allra sämst ut resultatmässigt, med de där tio raka förlusterna, fanns det vissa ljusglimtar. Men alla marginaler gick emot.
De tappade ledningar på oförklarliga sätt i match efter match. De föll efter förlängning och straffar gång på gång. Någon gång gav Jonas Gustavsson bort en match med en stor tavla och ja...det kändes givet att det skulle vända någon gång. På samma sätt som det inte är hållbart över tid med en sjukt hög PDO eller att förlita sig på att alla puckar ska gå stolpe in, på samma sätt är det inte rimligt att ha de marginalerna emot sig som Linköping hade där under en längre tid. Och ja, när de väl kom ut den där dundersvackan så började som sagt resultaten komma och de plockade poäng som ett mittenlag. Främst tack vare Broc Littles otroliga spel, som jag gått in på närmare tidigare i texten.
Broc Little dominerade.Foto: Josefine Loftenius/Bildbyrån
Linköping förtjänade inte att gå till slutspel. De gjorde 79 mål på hela säsongen i lika styrka och levde extremt mycket på sitt powerplay-spel, och det är såklart inte heller hållbart över tid om de nu vill ta steg till kommande säsong och på allvar slåss om en slutspelsplats. Men med tanke på att det, i alla fall för mitt lekmannaöga, kändes som att de tog små, små steg genom hela säsongen tycker jag i alla fall de kan andas en viss optimism i Saab Arena till kommande säsong. Den enorma kontrasten på ledarskap och spelsätt mellan Tommy Jonsson och Bert Robertsson gav en omställning som förmodligen inte var helt enkel att ta sig igenom, men nu har Bert fått ett år att lägga en grund - nu utgår jag ifrån att han har planer på att utveckla spelet och flytta fram Linköpings positioner ytterligare nästa säsong.
Lagbygget ser redan nu bättre ut inför den här säsongen, inte minst ser backsidan riktigt fin ut, och kan de bara få igång produktionen på fler än Broc Little och Andrew Gordon (som trots allt gjorde fina 19 poäng på 28 matcher) så kommer LHC kunna hoppas på att komma tillbaka till slutspelet efter två misslyckade säsonger.
En sak är jag i alla fall säker på: Sämre än det var under de inledande tre fjärdedelarna av den här säsongen, det kommer det inte bli.
