Sedan återkomsten till Hockeyallsvenskan, säsongen 15/16, har Tingsryd nu börjat landa i den regionen av tabellen där man hör hemma. Klubben radade upp riktigt fina placeringar inledningsvis av den här eran där andraplatsen under comebacksäsongen följdes upp av en fin sjundeplats.
Därefter har det gått tyngre och laget har sina tre senaste år placerat sig i ingenmansland på plats elva, tolv och tio.
Årets säsong startade positivt där ungefär varannan match innebar seger ända fram till halva säsongen var spelad. Då ska man ändå komma ihåg att det här gänget var, av mig, bottentippat inför säsongen med en inte alltför smickrande trettondeplats. Desktop ad in article Mobile ad in article
Min bottenplacering grundade sig helt enkelt på att jag inte tyckte att laget hade den spets man behövde för att kunna vinna tuffa, tajta matcher. Till viss del fick jag fel på den punkten även om det på förhand var svårt att sia om kvalitén på spelarna som kom underifrån.
Tingsryd försökte spela en tillknäppt och misstagslös hockey där motståndarna inte skulle få något gratis. Sedan skulle man själv ta till vara på chanserna man vaskade fram. Under första halvan av säsongen orkade man med att spela den typen av ishockey på ett bra sätt där man dessutom lyckades vinna många jämna bataljer. Exempelvis var man det lag i hela serien med flest (16) oavgjorda matcher där man lyckades vinna hela tio av dessa. Det är imponerande siffror för ett lag tillhörande bottenregionen.
Första halvan av säsongen bäddade för en ganska behaglig resa under andra halvan, utan några direkta hot om att hamna under det nedersta strecket. I slutändan tycker jag att Tingsryds spel över 52 omgångar också motsvarar den slutliga tiondeplaceringen i tabellen. Desktop ad in article Mobile ad in article
Målvakterna
På förhand kunde jag inte se någon given förstamålvakt där jag kände att Arvid Söderblom och Andreas Ljunggren var två likvärdiga kort.
Inlånade 20-årige Söderblom skulle visa sig konkurrera ut den något äldre och mer rutinerade Ljunggren. Även om båda målvakterna visade upp skapliga siffror i form av räddningsprocent skiljde det betänkligt i vinstprocenten.
Söderblom, som nu belönats med ett SHL-kontrakt i Skellefteå, hade en vinstprocent på 53,33 vilket är riktigt starka papper i ett lag som slutade i ingenmansland. Det var en betydande skillnad mot Ljunggren som endast kom upp i sex segrar med vinstprocenten 27. Desktop ad in article Mobile ad in article
Målvaktssidan var ingen akilleshäl för Tingsryd den gångna säsongen och kommer knappast att vara det nästa säsong heller där Adam Åhman står kontrakterad. Förvisso som ensam målvakt än så länge, men med en helt rehabiliterad höft efter förra årets operation ska han kunna bära Tingsryd på sina axlar.
Anton Svensson.Foto: Bildbyrån/Avdo Bilkanovic
Utropstecknet
Tingsryds största utropstecken var, enligt undertecknad, Anton Svensson. Förutom hans korta gästspel i Västerås säsongen innan var han för mig helt anonym. Att gå från NCAA III till två år i Hockeyettan och Köping för att sedan som 26-åring kliva in i Tingsryd och leverera över 0,5 poäng/match är inget annat än ett stort utropstecken i min bok!
Inget ont om NCAA III, eller Köping heller för den delen, men det är sällan ett utropstecken i Hockeyallsvenskan kommer därifrån. Desktop ad in article Mobile ad in article
MVP
På allsvensk nivå är det lagmaskinen Tingsryd som skördar sina segrar, inte enskilda spelare. Förutom på en position, nämligen målvaktspositionen, där man har en fin tradition att förädla sina adepter. Många målvakter som har passerat Tingsryd har fått en fin skjuts i karriären, exempelvis Tex Williamsson, Niklas Rubin och Johannes Jönsson.
Nu kan vi alltså kasta in Arvid Söderblom under samma kategori som gått via Tingsryd till SHL. Det är även honom jag håller som säsongens MVP i Tingsryd. Desktop ad in article Mobile ad in article
Besvikelsen
Precis som jag skrev under ovanstående kategori har Tingsryds lagbygge senaste säsongerna bestått av just ett lagbygge som inte är starkare än sin svagaste länk. Med det sagt är det en styrka i sig att under fem raka säsonger undvika negativt kvalspel med tanke på att klubben knappast står först i kön i ligan när det kommer till att ”välja” sina spelare.
Med det sagt ser jag ingen spelare i Tingsryd som en direkt besvikelse.
Robin Carlsson.Foto: Avdo Bilkanovic/Bildbyrån
Genombrottet
Ungefär som lagets utropstecken överraskade Robin Carlsson mig i positiv bemärkelse. Eller vad sägs om att komma upp genom Nässjös ungdomsled, ta en plats i klubbens representationslag för att sedan vandra till division 2-kollegan HA74. Efter att ha tagit steget upp till Hockeyettan med HA74 gjorde han sedan en blygsam debutsäsong för att sedan få fart på karriären i Hanhals säsongen 18/19.
Men att gå från en bra säsong i Hockeyettan till att bli bästa målskytt i Tingsryd är för de allra flesta ett övermäktigt steg. Inte för Robin Carlsson som dessutom blev näst bästa poängplockare i laget.
Det ska bli intressant att följa hans fortsatta utveckling nästa säsong i BIK Karlskoga. Kan han ta lika stora kliv som han tycks ha gjort senaste säsongerna kommer vi snart se honom i toppen av hela Hockeyallsvenskans poängliga. Desktop ad in article Mobile ad in article
Coacherna
Med spelarmaterialet tränarna förfogade över fanns det på förhand inte särskilt många andra alternativ än att försöka få gruppen att komma samman och dra åt samma håll. En snål hockey med ett tajt försvar och få misstag skulle återigen bli melodin för Tingsryd.
Tränarna Magnus Bogren och Larry Pilut lyckades med hjälp av en handfull kulturbärare i truppen, med Filip Owesson, Robin Olsson och Oscar Holst i spetsen, att föra över den genuina Tingsrydsandan på gruppen. Ett orutinerat spelarmaterial till trots fick man gruppen att förstå vad som krävdes för att vinna matcher på allsvensk nivå.
Visst fanns där allt lite spets i årets Tingsryd, men det går inte att komma ifrån att det var på förhand ganska oprövad spets för nivån. Med det menar jag på att coacherna fick ut mycket hockey per krona ur sina spelare.
Magnus Bogren.Foto: Bildbyrån/Johanna Lundberg
Summering och slutbetyg
Tingsryd gjorde precis det man kan förvänta sig av Tingsryd, varken mer eller mindre. Klubbens två första säsonger i Hockeyallsvenskan under den här femårssejouren är att betrakta som överleverans och inget man i längden kan räkna med. Att någon gång då och då lyckas ta sig till slutspelsserien är förmodligen det Tingsrydssupportrarna kan hoppas på, men att göra det varje säsong är en utopi.
Däremot är klubbens tre senaste säsonger, där man hamnat i ingenmansland, mer i linje med var man faktiskt också står hierarkimässigt i ligan. Att ligga där och kanske ha hugg på en slutspelsplats är mer troligt. Detta scenario utspelade sig faktiskt den gångna säsongen, vilket jag tycker är bra gjort av en klubb av Tingsryds dignitet.
Tre gräsfrön av fem möjliga ger jag Tingsryds säsong. Desktop ad in article Mobile ad in article
Tidigare laggenomgångar:
Vita Hästen – Efterlängtad arbetsro i Hästen
Västerås – Ojämna – men Västerås är i toppen för att stanna
Kristianstad – Verkligheten kom ikapp Kristianstad
AIK – Den sämsta upplagan någonsin?
Västervik – Han svetsade ihop en maskin av ett gäng leftovers
Timrå – Svajigt topplag med ljus framtid Desktop ad in article Mobile ad in article
