Jag måste erkänna att jag blir ganska frustrerad och irriterad när jag tittar på fotboll och hur den sporten ser ut idag. Frustrationen bottnar i spelarnas ständiga försök att lura domaren, att vid minsta kontakt köra döende svanen och rulla runt fyra varv på gräset.
Scenerna som utspelar sig efter en nätt touch är ganska bisarra om jag ska vara helt ärlig. Om laget som får med sig frispark dessutom råkar leda matchen med mindre än femton minuter kvar, tenderar smällen ha tagit värre. Detta trots att man gång efter annan, ofta via repriser, ser att det knappt ens är en touch. Där måste jag också medge att spelarna är fruktansvärt skickliga på det de gör. Desktop ad in article Mobile ad in article
"NÅGOT MELLANTING HADE VARIT ATT FÖREDRA"
Att ha vuxit upp inom hockeyns ramar på 90-talet där melodin var att man aldrig skulle visa motståndarna att man hade ont. Där man sett spelare få benbrott nere i sarghörnet för att sedan passera motståndarbåset utan minsta grimas för att inte bjuda på någonting.
Mottot var att man aldrig skulle visa sig svag. Jag förstår att det kan tyckas överdrivet men jag kan inte släppa de enorma kontraster med dagens fotboll där man nästan sätter stolthet i att rulla runt och åma sig i gräset och sedan ligga kvar så länge det bara är möjligt. Något mellanting kanske hade varit att föredra.
Sedan har vi det här med att två gula kort innebär att man skickas ut från matchen. Just tyngden av varje gult kort tror jag betyder att domaren drar sig för att dela ut ”billiga” gula kort. Exempelvis säger regelboken att en filmning ska vara gult kort. Hur många gula kort har ni sett delas ut för filmning under årets EM?
Där är jag glad att problemen inom sporten hockey inte är lika stora i det avseendet. Där pratar vi på sin höjd att spelare söker kontakt och sedan förstärker situationen i ett försök att få en utvisning med sig. En uppenbar ”diving” i hockey kan faktiskt granskas i efterhand med böter som påföljd. Det sker knappast inom fotbollen.
SHL-AVTALET
Vi går strax in i juli och deadline börjar närma sig för SHL att plocka kontrakterade allsvenska spelare. Lita på att det kommer fler sena värvningar även i år med allsvenska sportchefer och coacher som kommer rasa. Jag skrev några rader om mina åsikter om detta för några veckor sedan.
Jag kan inte nog påpeka att jag ser det ändå som ett ganska gynnsamt avtal tack vara att pengar betalas ut även till icke kontrakterade spelare som spelat i Hockeyallsvenskan senaste säsongerna. Desktop ad in article Mobile ad in article
Pengarna ses som ett utbildningsbidrag vilket i sig är bra även om det i vissa fall slår helt fel. Det är när en klubb värvar en spelare från konkurrerande klubb i allsvenskan som i sin tur tappar spelaren i sista stund till SHL. Klubben som då drabbas mest blir enbart ersatta för omkostnaden spelaren faktiskt kostat i form av lön och andra förmåner. Klubben blir då ståendes en bra bit in i juli utan vare sig sin tilltänkta förstecenter, målvakt eller backetta och får dessutom inte ta del av utbildningspengarna. Dessa pengar går i stället till den tidigare klubben som egentligen inte gör någon ytterligare förlust när spelaren vandrar vidare mot SHL.
Förstå mig rätt här; det är välbehövliga pengar som sipprar nedåt i systemet men var pengarna hamnar behöver ses över. Utbildningsbidrag i all ära men det laget som förlorar mest på att spelaren lämnar för SHL måste också få ta del av kakan.
