Klubben står kanske inte högst i kurs hos potentiella nyförvärv under silly season, vilket innebär att firma Karlin/Georgsson tvingas titta på spelare som kanske inte MoDo eller Björklöven är särskilt intresserade av.
Efter en kanonstart på seriespelet med tre raka segrar (MoDo, Västerås och Almtuna) gick det sedan tyngre och laget radade upp sex raka förluster. Klubben hade en lite tyngre höstsäsong och var att klassas som ett bottenlag. I takt med att spelet hackade en del gjordes även förändringar under resans gång.
Amerikanen Jake Randolph skeppades iväg tidigt, Alexis Binner byttes bort till förmån för det tidigare Västerviksbeprövade kortet, Oskar Drugge Det gjordes även rockader på målvaktspositionen där både Vay och Ward drog på sig tunga skador. In lånades Västerviksbördige Adam Åhman från HV71 samt Daniel Marmenlind Från Visby/Roma. Marmenlind skulle dock återvända till Visby där Arvid Ljung istället värvades in från seriekollegan Karlskrona.
Fram till juluppehållet återsåg vi allt som oftast klubben i tabellens bottenskikt. Men i takt med att Karlins filosofi och spelidé började sätta sig i truppen samtidigt som ”kantstötta” pusselbitar i lagbygget blev utbytta mot mer passande bitar lyfte spelet och poängen började trilla in på kontot med en allt högre takt ju längre säsongen led.
Trots att man, mot den ekonomiska bakgrunden, var tvungen att släppa sina tre bästa spelare innan fönstret stängde den 15 februari fortsatte laget att plocka fina skalper. Faktum är att klubben till sist lyckades knipa den åtråvärda åttondeplatsen som innebar slutspel. Med tanke på klubbens ställning i Hockeyallsvenskan är det riktigt starkt att ta sig till slutspelsserien under tre av fyra säsonger man lirat i ligan.
Målvakterna
Som jag nämnt tidigare i den här texten var det ganska struligt på målvaktssidan i Västervik säsongen som gick. Med långtidsskador på båda målvakterna som inledde säsongen, Vay och Ward, tvingades klubben snabbt titta på andra lösningar.
Initialt trodde jag annars mycket på ungraren Vay efter att förra sommaren samspråkat med lagets målvaktstränare, Gabriel Remelin, som trodde på succé för den storväxte keepern. Men spelet lyfte aldrig och han blev istället en ekonomisk börda för klubben då han, mer eller mindre, gick skadad från mitten av november. Mer om Vays säsong och hans egen berättelse om varför han inte presterade bättre kan ni läsa om här. En story som sen förkastades av Västerviks IK och resorten han bodde på.
Ádám Vay skyllde på en råttinvasion.Foto: Johan Löf/Bildbyrån
Däremot gjorde övriga målvakter det bra i omgångar. Samuel Ward hade många bra matcher fram till att han blev skadad i slutet av november och borta för resten av säsongen. Under den korta tiden övertygade han så pass mycket att det ledde till förnyat förtroende kommande säsong.
In från Visby kom istället Daniel Marmenlind som gjorde ett par riktiga ”stå på huvudet-insatser” vilket innebar att det blir han och Ward som kommer utgöra nästa säsongs målvaktspar.
I samma veva som Marmenlind kom in var Adam Åhman i spelskickligt bruk efter att ha opererat höften under sommaren. Han lånades in från HV71 där ringrostigheten efter skadan/operationen initialt lyste igenom. Detta var förmodligen i kombination med en viss stress över att snabbt hitta tillbaka i gammal god form då han satt på ett utgående kontrakt med HV71 där den yngre kollegan Hugo Alnefelt gjort det riktigt bra under Åhmans skadefrånvaro.
Om Åhmans målvaktsspel darrade inledningsvis fick han en rejäl revansch i säsongens slutskede. Där tog han på sig rollen som nummer ett och gjorde det riktigt, riktigt bra och visade upp samma fina målvaktsspel som han hade i Oskarshamn säsongen innan.
Även Arvid Ljung som, efter årsskiftet, värvades in från KHK gjorde några fina insatser mellan stolparna men blev alltså utkonkurrerad av Åhman i säsongens slutskede.
Besvikelsen
Initialt hade jag inte särskilt höga förhoppningar på Västerviks lagbygge. Även om jag tippade laget på en niondeplats i mitt tabelltips inför säsongen så hade jag på känn att, med Karlins fingertoppskänsla, börja få hjulen att kugga i varandra under säsongens andra halva.
Det fanns dock en spelare som jag tidigt siade om att han eventuellt stod inför sin genombrottssäsong. Den spelaren var Erik Nyström som sitter inne på riktigt fina individuella kvalitéer som hockeyspelare men får endast ut en bråkdel av hans potential.
I vissa stunder sitter man nästan och gapar över den härliga skridskoåkningen han visar upp eller över kreativiteten i det offensiva spelet för att i nästa sekund bli förbannad över billiga misstag över hela banan.
Jag tycker att han har många uppsidor i sitt spel där jag fortfarande tror att hans nästa klubb bör kunna kvittera ut mycket mer hockey per investerad krona i honom än vad han visade upp i vintras. Ibland var han bländande för att sedan vara totalt osynlig under flera matcher i rad.
Floppen Jake Randolph i all ära men där hade jag heller inga förväntningar. I Nyström däremot förväntade jag mig att han skulle vara en ledande spelare över hela säsongen, inte bara i sisådär var sjunde match.
Erik Nyström.Foto: Bildbyrån/Johan Löf
Genombrottet
Angående spelarna i Västervik får jag inga wow-vibbar när det kommer till potentiella genombrott. Spelarna jag haft lite högre förväntningar på inför säsongen har levererat ungefär i förväntad utsträckning vilket gör att jag tyvärr inte hittar någon som faller inom ramen för vad man kan kalla genombrott.
Coacherna
Mattias Karlin och Micke Johansson har gjort ett bra arbete med att få ordning på den ganska spretiga spelartruppen. Man har klarat sig bra med några få spetsspelare som Öhman, Nowick, Bordson och Plant.
I inledningen av säsongen såg även Kim Johansson ut att växa till en toppback och gå mot en rejäl genombrottssäsong. Där tror jag orutinen lyste igenom litegrann där han inte lyckades hålla den höga nivån hela säsongen som han visade initialt.
Adam Plant var stabil och bra hela säsongen samtidigt som Bordson, som väntat, blev bättre och bättre ju längre säsongen led. Att byta Binner mot kärlekssagan man har med Oskar Drugge visade sig vara ett genidrag.
Drugge kom tillbaka till klubben han representerat vid två tidigare tillfällen där han byggt upp ett stort förtroendekapital hos både Karlin och fansen. Tränarparet fick, inte helt oväntat, se en Drugge med dåligt självförtroende de fem första matcherna i sin nygamla klubb. Tränarna hade såklart stenkoll på Drugges högstanivå och gav honom fortsatt stort förtroende, vilket till slut ledde till att man fick tillbaka en av seriens bästa kreativa backar i offensiven.
Coachningen av Drugge går även att jämföra med valet att fortsätta satsa på målvakten Adam Åhman. Han inledde sin utlåningssejour trevande efter en lång konvalescens men växte med förtroendet han fick och vann sedan många viktiga matcher i säsongens slutskede.
Överlag måste jag säga att coacherna gjort ett mycket bra arbete med att få truppen att prestera så pass bra att man till slut lyckades knipa åttondeplatsen.
MVP
Spelare i alla lagdelar växeldrog under hela säsongen. Målvaktssidan, där samtliga förutom Vay då kanske, var med och bidrog till tunga segrar under säsongen.
På forwardssidan var det lagets, på förhand, största stjärnor som klev fram när det skulle avgöras. Här pratar jag om Öhman, Nowick och Bordson som ibland kom upp stort och var tungan på vågen vissa matcher.
Backsidan likaså där Ullman, Malmström, Gustafsson, Folin, Johansson och Drugge var bra i omgångar. Men det var ingen av dessa spelare som konstant höll en hög och jämn nivå i sitt spel.
Här hävdar jag att Adam Plant var lagets MVP. Jag var lite tveksam till honom som en spetsvärvning i inledningen av säsongen men desto mer jag såg honom spela förstod jag mer och mer det geniala i hans spel.
Han får sin hockey att se så enkel ut. I grund och botten är det också en ganska enkel spelare som aldrig sätter sig själv i trångmål. Han ser alltid ut att ha gott om tid med pucken. Men det är inte helt utan offensiv uppsida heller, vilket hans 19 poäng på 40 matcher tydligt vittnar om.
Det är inte för inte som Kenttä och Björklöven valde att plocka in honom i säsongens slutskede och dessutom förlänga kontraktet över kommande säsong.
Årets MVP i Västervik går alltså till Adam Plant.
Adam Plant imponerade så pass mycket att han värvades av serievinnarna.Bildbyrån
Summering och slutbetyg
Med tanke på att laget var uträknat av många experter inför säsongen övertygar verkligen slutspelsplatsen man till sist lyckades knipa.
Att Karlin kan svetsa ihop en maskin (nåja) av ett gäng leftovers (ni förstår vad jag menar) har vi sett prov på nästintill varje säsong han varit verksam i Västervik. Om MVP hade betytt ”Most Valuable Person” hade Karlin fått den utmärkelsen då det är han som styr skeppet i rätt riktning.
Pusselbitarna man bytt ut under resans gång har kommit tillbaka lite mindre kantstötta och på så sätt har laget tagit små, små kliv under hela säsongen.
Med tanke på förutsättningarna klubben har, måste jag ge betyget 3,5 koggar av fem möjliga. Det är starka papper från klubben som dessutom signat upp den enskilt viktigaste personen i organisationen, Mattias Karlin, på tre säsonger till.
