Den 16 mars i år kunde jag se tendenser som tydligt pekade på minskade intäkter för Hockeyallsvenskans klubbar. Redan då fanns solklara tecken på att klubbarna skulle vara tvungna att sänka sina utgifter för att överleva kommande säsong. Ni som inte kommer ihåg vad jag skrev kan läsa den texten här.
Långt ifrån allt i det inlägget visade sig stämma men såhär med facit i hand hade jag tillräckligt hög träffprocent i profetiorna för att kunna återpublicera mina rader.
Något jag dock underskattade var klubbarnas rädsla över att, på sportslig väg, riskera att förlora sin allsvenska status. För med facit i hand kan vi konstatera att spelarna som signerat nya kontrakt efter den 16 mars knappast fått en lönesänkning med 50% som jag siade om. Desktop ad in article Mobile ad in article
"INTE TILLFREDS MED DET BRISTFÄLLIGA ANSVAR KLUBBARNA VISAT"
Istället för budgetlösningar, för att underlätta den ekonomiska överlevnaden, tycks man värvat vidare som om det vore normala omständigheter. För även om en viss sänkning har skett hos klubbarna har jag inte sett eller hört några tendenser som pekar på en mer omfattande sådan.
Istället för att skära avsevärt i kostnaderna har man levt i förhoppning till korttidspermitteringar, statliga räddningspaket i form av likvida medel samt lättnader i restriktioner vad gäller antal tillåtna åskådare vid arrangemang.
I fallet med dessa tre förhoppningar är det bara korttidspermitteringarna som levt upp till förväntningarna. På den punkten har dock ligans storklubbar, som jobbar med tolvmånaders spelarkontrakt, en fördel eftersom korttidspermittering kräver att arbetstagaren varit anställd i minst tre månader. Många av klubbarna som jobbar med kortare kontrakt senarelade dessutom säsongsstarten, som ni vet, till den 1 september.
Som ni förstår är jag inte helt tillfreds med det bristfälliga ansvaret klubbarna visat inför den prekära situationen. Jag menar; om jag med bristfällig insyn i klubbarnas verksamhet redan den 16 mars kunde se var det barkade borde klubbarna också kunnat se det.
"KLUBBARNA ÄR LIVRÄDDA FÖR ATT ÅKA UR"
Självklart har de styrande i klubbarna också hört varningsklockorna ringa under resans gång där den största orsaken till försumligheten stavas rädsla över att åka ur ligan. Det är för stora glapp mellan våra tre högsta ligor. Alla vet att det stora gapet mellan SHL och Hockeyallsvenskan utgörs av ekonomi. Den gigantiska skillnaden i centrala tv-avtal gör att SHL-klubbarna är livrädda för att åka ur.
Gapet mellan Hockeyallsvenskan och Hockeyettan handlar inte så mycket om ekonomi utan istället om svårigheten att ta sig tillbaka. Ur det avseendet är det lättare att vara bäst i den allsvenska pölen som innefattar 14 lag än att vara bäst i Hockeyettan som i dagsläget innehåller hela 47 lag. Desktop ad in article Mobile ad in article
Alla ni som hänger på hockeytwitter kunde knappast undgå att läsa beefen mellan Marcus Leifby och Daniel Enestubbe för ett par dagar sen. Man förstår att situationen är ansträngd när två av våra vassaste svenska hockeypennor står och fäktar i varsin ringhörna.
Leifby i den blå ringhörnan menar att klubbarna inte gjort allt i sin makt för rätta sig efter rådande situation. I den röda hörnan står Enestubbe och menar att idrottsrörelsen måste räddas till varje pris. Själv har jag förståelse för båda sidor i denna ytterst komplicerade och prekära situation.
Men nu är det nog med ordbajsande från min sida och åter till själva grundtanken med den här texten. Ett gäng hockeyallsvenska klubbar har pratat ihop sig och är överens om att stänga ligan i den bemärkelsen att inget lag åker ur.
Jag finner många av sportchef Georgssons argument rimliga, men trots det är jag tämligen säker på att ligan inte kommer att stänga. För det första är det här ett beslut som skulle ha kommit redan i våras för att få maximal effekt. I det läget hade klubbarna kunnat bygga sina trupper efter rådande premisser. Som det är nu är den största skadan redan skedd med relativt dyra och redan färdigbyggda trupper.
"TROR KNAPPAST DE ÄR SÄRSKILT SUGNA..."
Rent teoretiskt hade det däremot inte varit några problem att genomföra ligan med ett lag extra, men frågan är vilka som är beredda att bekosta kalaset?
Ja, jag tänker så klart på tv-pengarna. Det nya avtalet med C More börjar gälla nästa år, vilket genererar mer pengar till klubbarna. Jag tror knappast Björklöven, Timrå, Västerås, MoDo eller BIK Karlskoga är särskilt sugna på att skänka några hundra tusen till Tyringe, Kalix, Strömsund eller vilket lag det än må vara. För jag är övertygad om enighet måste råda om förslaget ska bli verklighet.
Däremot förstår jag också att lagen som riskerar att bli indragna i bottenstriden vill få igenom en dylik, om än temporär, förändring. Ska man få till stånd en så pass stor förändring är jag övertygad om att man måste få med sig alla lag i ligan, för att inte tala om ligan själv, vilket jag är tämligen säker på att man inte får. Med andra ord tror jag inte det räcker med ett majoritetsbeslut utan det måste vara enhälligt från samtliga parter. Desktop ad in article Mobile ad in article
Varför ska Björklöven, som INTE kommer vara inblandad i någon bottenstrid, gå med på en uppgörelse som kostar klubben, låt säga, 250 000 kronor nästa säsong? Dessutom för att rädda konkurrenternas plats i ligan och deras ekonomi? Nja, knappast va!
Just av den orsaken kommer inte SHL heller genomföra en sådan förändring. Varför ska Frölunda eller Luleå avvara ett gäng miljoner till ett lag extra i sin liga?
Ytterligare en aspekt i det hela är att jag inte är övertygad om att spelarfacket är särskilt positiva till förslaget där jag tror man väger för- och nackdelar noggrant.
Det börjar greppas efter halmstrån nu och jag har fortsatt ingen bra magkänsla över säsongen.
Vad säger er magkänsla?
