2018 slutade de tvåa med 95 poäng, förra säsongen var de fyra med 86 och i år blev det alltså en sjätteplats. De tog däremot fler poäng än förra säsongen, som ju gav en finalplats i slutändan, eftersom de i år landade in på 88 pinnar. Mycket tack vare ett vansinnigt starkt hemmaspel. I februari slog de alla tiders klubbrekord då de tog sin 13:e raka seger hemma på Hovet.
Nu tar vi den här artikelserien i mål och blickar tillbaka på Djurgårdens säsong.
MÅLVAKTERNA
Jag gissar att Djurgården var den klubb som spenderade mest pengar på sin målvaktssida den här säsongen. Även om Niklas Svedberg hade en tung säsong i Timrå tror jag inte direkt han var gratis, och när Robin Jensen blev skadad plockades Karri Rämö in som en av de mer välmeriterade backupmålvakterna vi sett i SHL.
På de tre senaste säsongerna hade den så skadedrabbade Rämö inte ens stått 30 matcher totalt, och det syntes i Djurgårdströjan att han hade en bra bit kvar till glansdagarna i mitten av 10-talet när han stod precis på gränsen till att bli förstemålvakt i NHL för Calgary Flames. Det lossnade aldrig riktigt för honom i Sverige. På 18 matcher hade han exempelvis blott 88,8 i räddningsprocent.
Niklas Svedberg studsade emellertid tillbaka rejält efter misslyckandet i Timrå - och visade med all önskvärd tydlighet att han fortfarande är en klassmålvakt när han har ett vettigt försvar framför sig. Ser vi till antalet hållna nollor var han fyra med fem nollor, och i räddningsprocentligan var han femma med 91,8.
I de flesta målvaktskategorierna låg han där, strax bakom de allra bästa. Men ser vi sett till hela säsongen och drar något sorts medelvärde i alla kategorier går det i alla fall att argumentera för att han kan ha varit en topp fem-keeper i SHL. Djurgården fick mycket hjälp av Niklas Svedberg, som verkligen har hittat hem nu. Det känns som att han kan bli Djurgårdens motsvarighet till Oscar Alsenfelt.
UTROPSTECKNET
Det fanns en del utropstecken att välja bland. Jag funderade länge på att ta Olle Alsing som ju gick från att vara en positiv överraskning förra säsongen, till att bli en toppback i ligan den här säsongen (så länge han hann spela innan skadan). Men eftersom det känns som att han var ett utropstecken redan förra säsongen så skippar jag honom.
I stället väljer jag att skicka lite kärlek till Manuel Ågren.
Inte nog med att han har ligans kanske bästa hårsvall och vassaste skridskoåkning. Nej, han visade sig vara en riktigt bra hockeyspelare också. Han hade ett par bra år i Oskarshamn i HockeyAllsvenskan, men med tanke på att han missade hela förra säsongen (förutom en match, som han spelade) på grund av den ovanliga sjukdomen Autoimmun hepatit, är comebacken han stod för den här säsongen ruggigt imponerande. Han behövde av förklarliga skäl en startsträcka och gjorde bara åtta poäng på sina 28 första matcher. Men från årsskiftet och framåt var Manuel Ågren en av Djurgårdens bästa och mest sevärda spelare.
På de avslutande 21 matcherna gjorde han elva poäng och visade verkligen att han hade kommit tillbaka i full form efter fjolårets mardröm. Faktum är att han verkligen spelade sig upp i Djurgårdens hierarki och spelade tredje mest av lagets forwards efter årsskiftet. Bara Sebastian Strandberg och Jacob Josefson spelade mer än Ågrens 17:34 per match. Innan årsskiftet spelade Ågren 13:24 per match - vilket var tionde mest av lagets forwards.
Nu är det inte officiellt att Manuel Ågren förlänger med Djurgården, men om vi förutsätter att han gör det ska det bli otroligt spännande att se om han kan ta med sig den bländande 2020-formen in i nästa säsong också. Då kan Djurgården ha en ny nyckelspelare i den 26-årige Oskarshamnaren.
Manuel Ågren.Bildbyrån
BESVIKELSEN
När Jason Garrison under förra säsongen värvades till Djurgården var jag en aning skeptisk, för att uttrycka det diplomatiskt. Jag förstod ärligt talat inte vad man skulle med honom till. Ja, man kände ju till hans hårda skott men man kände också till hans stora och buffliga kropp som inte direkt förflyttade sig jättesnabbt.
Men den tidigare NHL-backen visade sig hålla riktigt bra i SHL. Han levererade bra siffror offensivt trots att han inte fick spela särskilt mycket powerplay, och var faktiskt riktigt skaplig i spelet överlag. Han spelade näst mest av lagets backar i fem mot fem. Att Djurgården lyckades knyta till sig honom även över den här säsongen kändes förmodligen riktigt bra för deras del.
Men. Herregud. Han åldrades riktigt snabbt mellan 2018/2019 och 2019/2020. Jag vill påstå att han var Djurgårdens sämsta back. Hans underliggande siffror var inte bra, hans skridskoåkning åldrades inte direkt värdigt och hans beslutfattande blev också sämre i takt med att han inte hängde med på samma sätt som tidigare.
Med tanke på hans fina säsong ifjol trodde jag att han i alla fall skulle kunna ha en till okej säsong i sig, men förfallet var ordentligt. Nu utgår jag ifrån att Jason Garrison gjort sin sista SHL-match i karriären.
GENOMBROTTET
Efter att under flera år ha setts som en av hockeyvärldens största talanger var det här säsongen vi fick se Alexander Holtzi SHL på riktigt. Man kan lugnt påstå att han verkligen tog chansen han fick av Djurgården.
På 35 matcher snittade han nästan 0,5 poäng per match, vilket är respektabla siffror för nästan vem som helst i den här defensiva ligan. Men Alexander Holtz gjorde det mesta av det som 17-åring. Bara nio U18-spelare i SHL har gjort fler poäng under en säsong, men tre av dem hade ett sämre poängsnitt per match och sen hade han mer eller mindre samma poängsnitt som ytterligare fyra. De enda U18-spelare som verkligen varit klart bättre än Alexander Holtz i den här åldern är Markus Näslund och Peter Forsberg.
Djurgården hanterade Alexander Holtz precis rätt. Han fick spela utifrån sina styrkor, med ganska mycket powerplaytid exempelvis, och fick ofta spela med lagets bästa och smartaste spelare som Jacob Josefson, Dick Axelsson och Patrik Berglund. Robert Ohlsson och de övriga i ledarstaben ska ha credd för att de vågade erkänna för sig själva att lillkillen från Nacka faktiskt kan tillföra dem saker, även om han inte spelar boxplay och kanske inte har så många defensiva zonstarter. Används han rätt, då är han en tillgång för Djurgården.
Att som 17- och 18-åring snudda på tvåsiffrigt antal mål är imponerande. Bara två spelare, Markus Näslund och Patrick Erickson, har gjort tio mål som U18-spelare. Alexander Holtz gjorde nio.
Här har Sverige en blivande storsnajper.
Alexander HoltzBildbyrån
COACHERNA
Visst, Djurgården tog två poäng fler än man gjorde förra säsongen, men känslan var att Djurgården kanske tog ett liiitet kliv bakåt den här säsongen. Men det råder förstås inga som helst tvivel kring att Robert Ohlsson är rätt man för Djurgården. De framsteg klubben gjort under hans ledning (med hjälp av sprotchefen Jocke Eriksson såklart) är imponerande. Men det blev som sagt final för ett år sedan och eftersom vi inte vet hur det hade gått i årets slutspel är den där icke-imponerande sjätteplatsen det vi har att bedöma "Robban" på.
Och det ser ju inte så sexigt ut.
Robert Ohlsson har en spännande utmaning framför sig nu. Nu kommer han behöva förädla det spel som Djurgården haft de tre senaste åren, för att säkerställa att man fortsätter utvecklas och inte står och stampar på samma ställe ett år till. Samtidigt har Djurgården byggt upp en fruktansvärt stabil grund och kan alla dagar i veckan slå alla lag, och går egentligen varje säsong in som en möjlig guldutmanare numera.
Mikael Håkansson och Jörgen Bemström kompletterar ledarstaben, och kanske är det där problemet ligger. Stefan Nyman, den så hyllade back-coachen, försvann inför säsongen till Lugano och kanske var det hans frånvaro som gjorde att Djurgården blev snäppet sämre den här säsongen? Kanske var det Nymans understöd till Ohlsson som gav den där sista procenten för laget, som saknades i år?
POÄNGKUNGEN
Något otippat blev Linus Hultström Djurgårdens poängkung den här säsongen. Fyra backar blev poängkungar i SHL: Erik Gustafsson, Johannes Kinnvall, Kodie Curran och såklart Linus Hultström. Noterbart är alltså att fyra av sex lag som slutade topp-sex hade en back som poängkung. Jag vet inte vad det säger, egentligen.
Djurgården tappade topp-tre i poängligan från förra säsongen (Jakob Lilja, Emil Bemström och Daniel Brodin), och fyran Jacob Josefson var skadad delar av säsongen. Så att Djurgården skulle behöva få poäng från nya namn var givet - men de flesta hade nog räknat med att Patrik Berglund skulle plocka hem poängligan.
Det blev dock Hultström som med sina 15 mål vann backarnas poängliga - och som totalt landade på 32 poäng och slog Berglunds notering med en pinne. Men faktum är att det här, rent poängmässigt, inte var backens bästa notering i SHL-karriären. Nej, vid genombrottet i Leksand 2014/2015 gjorde han 33 poäng.
Sedan dess har han gjort 31, 20, 24, 27 och så 32 i år.
Linus Hultström.Foto: Jesper Zerman/Bildbyrån
MVP
Hörrni, visst fasen var Dick Axelsson Djurgårdens mest värdefulla spelare den här säsongen? Jag tycker både Niklas Svedberg och Marcus Högström fanns med som fullgoda alternativ men jag väljer ändå Dick i slutändan.
På 31 matcher stod han för urstarka 26 poäng. Hade han spelat hela säsongen och hållit det snittet hade han landat på 43-44 poäng. Det skulle ha gett en sjätteplats i hela SHL:s poängliga. Så bra var faktiskt 32-åringen, som ju var pappaledig under hösten och inte skrev på för Djurgården förrän i november.
Ser vi till poäng per match var det här faktiskt Axelssons näst bästa SHL-säsong i karriären. Bara hans bejublade comebackår i Färjestad, 2017/2018, överträffar den här säsongen. Då gjorde han 0,94 poäng per match - vilket kan jämföras med de 0,84 han landade på nu.
Djurgården hade en stark målvaktssida, en riktigt fin backsida och en riktigt fin centersida när de klev in i säsongen - men på forwardssidan såg det ganska tunt ut. Det kändes ganska givet hela vägen att Dick Axelsson skulle in i laget någon gång under säsongen för han behövdes verkligen. Det behövdes någon som kunde bryta mönstret och göra saker på egen hand för att lyfta det spelskickliga men inte strömlinjeformade Djurgården.
Dick var saknad - och när han väl kom tillbaka visade han varför Djurgården aldrig borde ha tvekat på honom från första början.
SUMMERING OCH SLUTBETYG
Betyget blir en trea. Djurgården gör en helt okej säsong på alla sätt och vis och slutar man sexa i den här jämna ligan så är det godkänt för nästan alla lag. Jag tippade dem som femma inför säsongen.
Ser vi till skicklighet och hockey-IQ vet jag inte om något lag i hela serien kan mäta sig med Djurgården (möjligen Frölunda). Det finns så många smarta spelare i det här lagbygget. Jag tänker på backarna Högström och Hultström, på centrarna Berglund, Josefsson, Strandberg och Wandell, på forwardsspelarna Axelsson, Bergfors och Haga. Men det kändes som att den där farten som behövdes saknades.
Michael Haga är en grymt fin skridskoåkare, det ska jag säga. Manuel Ågren, som jag skrev om tidigare, är en av seriens bästa i den kategorin. Men i övrigt kändes som att det gick lite för långsamt för Djurgården under långa stunder. Kanske inte i jämförelse med medellaget i SHL, men jämför vi med de fem lagen framför Djurgården i tabellen så känns det som att alla de lagen hade tillgång till mer speed. I Djurgårdens fall blev det väldigt mycket smartness, väldigt mycket skill, men inte tillräckligt snabba fötter. Det behovet fyllde aldrig Djurgården riktigt.
Djurgården är i toppen för att stanna och har som sagt byggt upp en stabil grund som de kan jobba vidare från. De har redan nu en målvakt, fem backar och tolv forwards under kontrakt till kommande säsong och jag törs redan nu lova att de kommer gå in även i nästa säsong med guldförhoppningar - men de platser som nu inte är fyllda behöver fyllas av riktigt vassa skridskoåkare, först och främst.
Djurgården ersatte aldrig Emil Bemström som vann SHL:s skytteliga förra säsongen men kommer, om Alexander Holtz blir kvar i Sverige, ha en ersättare där. Dessutom utgår jag ifrån att Jacob Josefson och Dick Axelsson blir kvar - och om Patrik Berglund stannar räknar jag kallt med att han kommer ha en bättre säsong nästa år. Berglund var SHL:s tyngsta värvning på flera år och även om 17 mål är starka papper i den här ligan så lyfte han aldrig riktigt till de nivåer jag hade väntat mig. Han var SHL:s bästa värvning inför säsongen, men när vi nu summerar densamma är det inte givet att han ens är topp-tio. I enskilda moment syntes det dock vilken klasspelare han fortfarande är - så om han bli kvar i Djurgården nästa säsong blir jag inte förvånad om han åtminstone gör 40 poäng.
Patrik BerglundFoto: Bildbyrån
Men man hade kanske lagt lite för mycket av sitt hopp på Berglund och Jacob Josefson. När Berglund inte var så dominant som vi alla hade trott, och när Josefson återigen missade en hel del matcher på grund av skada, så blev Djurgårdens på förhand spännande lagbygge kanske lit för ihåligt ändå.
Ett par av nyförvärven, som Kalle Östman, nådde inte heller de höjder som laget hade väntat sig. Men precis som med Berglund tror jag Östman kommer lyfta nästa säsong. Kanske är det honom jag har som säsongens genombrottsspelare i Djurgården när jag gör den här summeringen om ett år?
Hemmaspelet var briljant och där var Djurgården näst bäst i serien, bara tre poäng bakom Luleå. På bortaplan tog de dock bara 27 poäng vilket var nionde bäst - så det blir också en knäckfråga för Robert Ohlsson och de övriga att lösa till nästa säsong.
Här finns samtliga Måns Karlssons SHL-analyser samlade.
