Det här är en Hockeysverige Plus-text, upplåst till och med 19.30. Om du vill ha mer av sporten du älskar kan du skaffa Hockeysverige Plus här. Nu har du även möjlighet att skaffa Everysport Plus, vilket ger dig tillgång till unikt innehåll och en bannerfri upplevelse här på Hockeysverige.se, men även på våra systersajter SvenskaFans, FotbollDirekt, och Innebandymagazinet, för 99 kronor i månaden.
"179 dagar – över 1 000 timmars rehab".
Med den texten avslutas "Whatever it takes", dokumentären som handlar om Connor McDavids ovissa men i slutändan framgångsrika väg tillbaka efter den knäskada han ådrog sig i fjolårssäsongens allra sista grundseriematch mot Calgary Flames.
Eftersom säsongen tog slut för Edmonton Oilers i och med den matchen blev det aldrig uppenbart hur allvarlig skadan verkligen var. Medierapporteringen avslutades i och med att McDavid försvann för sommaren – och därför kom dokumentären, som sändes i samband med All-Star-matchen förra helgen, som en överraskning. Väldigt få personer utanför McDavids inre sfär hade en aning om vad superstjärnan gått igenom den här sommaren. Desktop ad in article Mobile ad in article
*****
– Jag trodde att mitt ben var slaget i bitar.
Så beskriver Connor McDavid situationen där han i full fart brakar in i stolpen. Han håller masken på isen trots att smärtan är påtaglig, får hjälp att ta sig ut till omklädningsrummet där han slutligen bryter samman.
Händelsen ger otäcka flashbacks till den benskada som Steven Stamkos ådrog sig i november 2013. I en match mot Boston Bruins körde Tampa Bay Lightning-stjärnan in i stolpen, bröt benet, tvingades till operation och missade 45 matcher.
Connor McDavids skada är på sätt och vis ännu mer allvarlig än den Stamkos drabbades av. Det var inget regelrätt benbrott, men däremot blev knäet tilltygat på så många olika ställen att det skulle krävas en väldigt omfattande och komplicerad operation för att åtgärda allt.
En operation som dessutom inte skulle vara en garanterad framgång.
McDavid ställs inför två valmöjligheter: operationen, som skulle hålla honom borta i minst tio månader, eller en rehabilitering som, om allt går väl, möjligtvis gör att han kan spela efter nyår.
– Om jag opererade mig skulle jag i princip bli borta ett år och sedan skulle det vara oklart var jag skulle vara efter det. Om jag ens skulle kunna spela, berättar McDavid. Desktop ad in article Mobile ad in article
*****
Ångesten väger tungt över Connor McDavid i dokumentären. Här får vi se andra sidor av superstjärnan än den vanligtvis så färglösa personlighet han visar upp framför intervjumikrofoner och kameror. Han våndas när han vrider och vänder på sina valmöjligheter, fruktar att han inte ska kunna komma tillbaka och räds konsekvenserna av sitt beslut, vilket han än tar.
Efter att ha fått flera läkarutlåtanden väljer han att satsa på rehab. Det är där vi verkligen får se prov på den hängivenhet Connor McDavid har till sporten ishockey. Under sommaren 2019 gör han rehaben till sin heltidssysselsättning. Dag in och dag ut. Bland annat tillbringar han flera timmar varje dag i en tryckkammare där han till en början inte får göra mer än att spänna vadmuskeln.
Hela rehabprocessen är en delikat uppgift. McDavid är visserligen omgiven av ett helt team av experter, allt från läkare till fystränare, skridskocoacher och dietister. Den enorma uppbackningen till trots är experimentet ändå som att gå på spänd lina. Minsta lilla felbelastning riskerar att leda till ett bakslag som förstör allt han har byggt upp.
Medan de omkring honom manar till tålamod och lugn börjar han tänka stort själv. Trots att oddsen är emot honom börjar McDavid intala sig att han kan göra comeback lagom till säsongsstarten i början av oktober. Den högt ställda målsättningen blir en källa för inspiration och motivation.
I hans fall gör den skillnad.
Knäet läker, träningen stegras och leendet återvänder. När han en dag får grönt ljus att snöra på sig skridskorna för att åka ut på isen och lattja med sin pappa vänder det. Plötsligt börjar allt falla på plats. Utopin blir en realistisk målsättning. Och det är här gåshuden infinner sig. Desktop ad in article Mobile ad in article
*****
När man pratar om talang för en sport handlar det ofta om det rent hantverksmässiga. De fysiska förutsättningar och förmågan att utföra det som krävs för framgång i pressade situationer. Men det som "Whatever it takes" visar upp är också hur viktigt engagemanget är. Krasst sett: hur mycket man är villig att offra för att bli bäst.
I podcasten 31 Thoughts berättade McDavids fystränare, tidigare NHL-spelaren Gary Roberts, om hur han ringde Connor McDavid i mitten av varmaste juli för att kolla hur allt gick. Medan andra NHL-spelare låg på stränder eller var på golfbanor stod McDavid i sitt garage och tränade på sitt skott. "Ut och njut av solen", tyckte Roberts. "Nej, jag behöver träna – jag gillar inte mitt skott", svarade McDavid. Desktop ad in article Mobile ad in article
Hälsosamt? Tveksamt. Men ska man bli bäst – eller som i McDavids fall behålla sin plats på den absoluta toppen – måste man ta obekväma beslut och gnugga på detaljer när andra inte gör det. Sidney Crosby har varit likadan under hela sin karriär. Det är det i kombination med den uppenbara fallenheten för ishockey som skiljer spelare som dem från mängden.
För Connor McDavid klingar den här säsongens stora framgångar extra starka när man nu är medveten om vad han har gått igenom. Se hela dokumentären här!
Foto: Perry Nelson-USA TODAY Sports
Tio tankar från NHL-veckan
* Giordanos taskiga tajming
En av personerna som får en hel del utrymme i "Whatever it takes" är Calgary Flames lagkapten Mark Giordano. Han var nämligen spelaren som fällde McDavid alldeles innan han brakade in i stolpen och drabbades av sin jobbiga skada. I dokumentären förklarar den regerande Norris Trophy-vinnaren att han verkligen led av att se McDavid skadad på isen.
Därför kom händelsen i veckans första upplaga av The Battle of Alberta med extremt dålig tajming.
McDavid var minst sagt upprörd efter att ha åkt på vad som såg ut som en knätackling från nämnde Giordano. Calgarybacken kom undan utan utvisning, vilket får anses vara ett mycket märkligt beslut.
Sedan köper jag inte för en sekund att Giordano medvetet försökte skada McDavid. Men det såg under inga omständigheter bra ut.
* Tkachuk vs. Kassian
McDavid och Giordano i all ära. De var bara statister i onsdagens Albertaderby. Alla blickar var riktade mot Matthew Tkachuk och Zack Kassian efter deras uppgörelse – eller kanske brist på just det – i senaste mötet lagen emellan 11 januari. Kassian stängdes av i två matcher för att ha försökt slåss med en ovillig Tkachuk och kallade honom alla möjliga öknamn i media efteråt. Edmontonfansen döpte om Tkachuk till "Sköldpaddan" – många dök till och med upp till matchen utklädda till sköldpaddor med Calgarystjärnans namn på ryggen.
Den här gången stod Tkachuk dock upp för sig själv och gjorde upp med Kassian. Därmed bör den här specifika beefen vara ur världen. Däremot hoppas jag att "The Battle of Alberta" fortsätter vara hetlevrat, inte för att jag vurmar för våldet, utan för att de råa känslorna som rivaliteten medfört har skapat väldigt intensiva och bra hockeymatcher.
Drömscenariot är en slutspelsserie mellan de här lagen. Desktop ad in article Mobile ad in article
* Nygårds oflyt
För Joakim Nygård blev matchen inte lika kul som för de flesta av oss andra. Hans offervilja resulterade i vad som förefaller vara en fraktur på armen eller handen när han kastade sig framför ett skott i första perioden. Det är andra gången under första NHL-säsongen som 27-åringen drabbades av en tung skada. Han missade en månad med en fraktur på ett ben i ryggen i början av säsongen. Tajmingen på skadan är ännu sämre då det tisslats och tasslats om att han skulle vara på väg att få en kontraktsförlängning med Edmonton Oilers. Det här behöver inte bli ett hinder för det, men olyckligt att Nygård ännu en gång skadas just som han ser ut att vara på väg att få ordning på grejerna i NHL.
* Batman Rittich
Tjecken David Rittich har etablerat sig som en förstamålvakt i NHL för Calgary Flames under de två senaste säsongerna. Bortsett från att vara en habil burväktare har 27-åringen även visat prov på att vara en färgglad personlighet. Under All-Star-helgen var han en av spelarna som stod ut och när Flames säkrade vinsten mot Oilers i onsdags svarade han för en så kalla "bat flip" med sin målvaktsklubba.
"Bat flip" är taget från baseboll där vissa slagmän kastat upp sitt slagträn i luften efter att ha skickat i väg bollen mot en säker homerun. Det är ett kontroversiellt tilltag som ofta alienerar de yngre och äldre fansen. Så också i fallet med Rittich. De yngre uppskattade i många fall hans reaktion medan många äldre tyckte det var respektlöst.
Den sortens debatter lär fortsätta rasa i alla tider.
Själv försöker jag vara progressiv även om jag numera befinner mig på fel sida 40-strecket. Jag älskar att se spelare förmedla sina känslor på det här sättet.
* Brett Hulls fylliga All-Star-framträdande
Okej, jag ska villigt erkänna: jag såg inte en enda sekund av All-Star-festligheterna från St. Louis förra helgen. Jag hyser inget agg mot företeelsen som sådan, men den är bara ointressant för mig personligen. Jag brukar registrera vem som åker snabbast och vem som skjuter hårdast. Det är ungefär så mycket information jag behöver för att vara nöjd.
I efterhand har jag dock skrattat högt åt Brett Hulls cameo i prickskytte-tävlingen, där den gamle skyttekungen lyckades tappa ned pucken från ställningen. Det var nästan lika hysteriskt som när han ställde sig på scenen och sjöng "Gloria" under Stanley Cup-paraden i fjol.
Gemensam nämnare? Antagligen promillehalten.
* Ovetjkins avancemang
Alexander Ovetjkin fortsätter sin klättring på alla tiders målliga. Efter att ha missat en match på grund av avstängningen han ådrog sig när han uteblev från All-Star Game sköt han säsongens 35:e mål mot Nashville härom natten. Det var hans 693:e mål i karriären. Han passerade därmed Steve Yzerman på listan över alla tiders bästa målskyttar.
Inom kort kommer Ovetjkin att vara en av blott åtta spelare som har gjort 700 mål eller fler i NHL-historien. Det är svårt att tro att det kommer att stanna där. Även om ryssen hunnit bli 34 år gammal har han egentligen inte visat upp några tecken på att sakta ned. Det kanske inte bli många 50-målssäsonger till efter den här, men spelar Ovetjkin till 37 eller 38 års ålder kommer han att bli den tredje spelaren efter Wayne Gretzky och Gordie Howe att nå 800+ mål.
Det är lika givet som det är mäktigt. Desktop ad in article Mobile ad in article
* Det var droppen i San Jose
San Jose Sharks har varit NHL:s största besvikelse den här säsongen. Men trots att resultaten varit bedrövliga har hoppet inte riktigt velat dö. Mycket på grund av den talang som ändå finns i truppen.
Nu har den talangen tunnats ut rejält i och med Logan Coutures och Tomas Hertls skador.
Hertl missar resten av säsongen efter att ha trasat sönder knäet i senaste matchen mot Vancouver. Ett avbräck som får en att undra om inte tåget har gått, en gång för alla. Sharks har nio poäng upp till en slutspelsplats med 30 matcher kvar att spela. Jag tror att de behöver vinna 23-24 av dem för att ha chansen att greja en slutspelsplats. Det faller på sin egen orimlighet.
Nu blir det extra intressant att se hur general managern Doug Wilson agerar innan trade deadline. Eftersom de inte har något förstaval i draften – det tillhör Ottawa efter Erik Karlsson-trejden – har laget ingen anledningen att tanka. Däremot finns det möjlighet att håva in lite draftval och dylikt genom att trejda spelare som Brenden Dillon, Melker Karlsson och kanske Tim Heed. Det är nog där vi landar i slutändan.
* Bläckfiskarna från Seattle?
Blir namnet på det nya NHL-laget Seattle Kraken? Det dök i alla fall upp uppgifter om det härom dagen.
Kraken är en slags bläckfisk och namnet har en ganska cool klang. Baksidan med det är att det enkelt går att göra narkotikaklassade skämt eftersom det rimmar rätt bra med "crack". Tillåter Gary Bettman det?
Under alla omständigheter känns det väldigt spännande att vi inom kort kommer att veta mer om NHL:s 32:a lag. Namn, logga och sedan ett år av spekulationer inför expansionsdraften sommaren 2021. Det kommer att ge en extra krydda. Desktop ad in article Mobile ad in article
* Ett tragiskt förfall
Man börjar undra vad Buffalo Sabres har gjort för att förtjäna den negativa karma klubben tycks bära på. Efter en optimistisk start under nye coachen Ralph Kruegers ledning har raset, precis som i fjol, kommit halvvägs in på säsongen.
Nattens förlust mot Montréal Canadiens var det 15:e nederlaget på de 25 senaste matcherna. Hastigt och olustigt befinner sig laget tio poäng från en wild card-plats. Med andra ord kommer de inte att spela slutspel. Den här säsongen heller.
Sabres har den längsta sviten i ligan utan slutspel. Inte sedan 2011 har de kvalificerat sig för att spela om Stanley Cup. Det är tragiskt med tanke på hur stort intresse det finns för hockey i staden. Buffalo har de mest luttrade fansen i NHL vid det här laget.
Är det något i vattnet, eller handlar det bara kort och gott om inkompetens? Desktop ad in article Mobile ad in article
* Tålamod som betalar sig
När vi ändå är inne på Sabres är det i alla fall kul att se att målvakten Jonas Johansson kallats upp till NHL efter Linus Ullmarks skada. Vid 24 år ålder har den tidigare juniorstjärnan tagit den långa vägen uppåt efter en rätt tuff start på seniorkarriären. Skador och sjukdomar märkte Johansson under juniortiden i Brynäs och när han sedan skulle ta steget upp i SHL var det fullt på målvaktssidan och det blev utlåningar till allsvenska Almtuna innan han valde att flytta till Nordamerika.
Efter att mest har hört hemma i ECHL de två första åren har Johansson gjort en riktigt solid säsong i AHL i år. Det ledde bland annat till en medverkan i farmarligans All-Star Game. Och nu kanske det blir NHL-debut. En riktigt cool resa som möjliggjorts av ett stort tålamod. Många andra målvakter vänder i farstun bara på tanken av att hamna i ECHL. Jonas Johansson gjorde det bästa av situationen och växte som målvakt och människa av sin tid där.
Foto: All Over Press
Veckans NHL-lag
* Eftersom jag varit på semester i några veckor och det har varit All-Star-uppehåll gör vi ett uppsamlingsheat med ett lag bestående av spelare som levererat bäst sedan 8 januari.
Målvakt:
Elvis Merzlikins, Columbus
Vilken succé det har blivit för letten! När Joonas Korpisalo gick sönder var vi många som såg det som slutet för Columbus chanser att ta sig till slutspel. Men tvärtom blev det ett lyft. Merzlikins har spelat storartat mellan stolparna och vunnit fem av sin sex senaste matcher med en räddningsprocent på 96,0. Desktop ad in article Mobile ad in article
Backar:
Tony DeAngelo, N Y Rangers
Det tidigare problembarnet tycks ha funnit sig till rätta i New York. Efter en del röriga år har 24-åringen lyft på Manhattan och blivit en offensiv back att räkna med. Hans hattrick och fempoängsmatch mot New Jersey Devils tidigare i månaden var det stora beviset på det. Med 37 poäng på 48 matcher håller han på att sätta sig i en riktigt bra sits inför sommarens kontraktsförhandling.
Alex Pietrangelo, St. Louis (3)
Formen är fortsatt riktigt bra för lagkaptenen. Han har fullständigt vräkt in poäng senaste tiden och kommer, om inget oförutsett händer, att sätta nytt personbästa i såväl mål som poäng. Har sju poäng (1+6) på sina sju senaste matcher. Desktop ad in article Mobile ad in article
Forwards:
Alex Ovetjkin, Washington (2)
Målproduktionen har kommit i gång ordentligt sista tiden med nio fullträffar på de sex senaste matcherna. Om Ovetjkin inte trappar av på målgörandet alltför mycket sista tredjedelen av säsongen kommer han att nå 50 mål igen. Det är det bara en annan spelare 34 år eller äldre som har lyckats göra i NHL tidigare, Boston-legendaren Johnny Bucyk.
Jonathan Toews, Chicago
Chicago Blackhawks har sent omsider vaknat till liv. En av anledningarna till det är att deras lagkapten Jonathan Toews blivit så het. De senaste veckorna har han varit ligans mest produktiva spelare med 13 poäng på sju matcher. Slutspelshoppet lever även om det ska mycket till för att Toews och hans Blakchawks ska klara av att klättra hela vägen upp.
Nikita Kutjerov, Tampa Bay (2)
Det är lätt att känna besvikelse över Kutjerovs säsong bara för att man har hans helt sinnessjuka fjolår i färskt minne. Men ryssen har verkligen levererat sista tiden och står nu på gränsen till en topp tio-placering i poängligan. Sju mål och elva poäng har han bjussat på de senaste åtta matcherna.
