Med det i åtanke får man säga att Oskarshamn trots allt gjorde det bra, som den utdömda nykomling de trots allt var när säsongen drog igång i september. Vi får se om den här säsongen blev en nyttig läropeng för IKO - som trots allt blir kvar i SHL.
Nu minns vi tillbaka på smålänningarnas jungfuresa i SHL.
MÅLVAKTERNA
Inför säsongen kändes målvaktspositionen som Oskarshamns starkaste och mest stabila. Om det övriga lagbygget var fyllt av frågetecken kände jag mig trygg med att nykomlingen skulle gå in i säsongen med rutinerade Fredrik Pettersson Wentzel och den SHL-förtjänte Tex Williamsson.
Medan Tex visade att han verkligen hörde hemma på den här nivån, gick det tuffare för "PW". Den forne landslagsmålvakten vann bara två av 23 matcher han vaktade kassen i, och lämnade sedan för Zürich.
För det blev ju en jäkla målvaktskarusell i Oskarshamn till slut. På bara några dagar, strax innan deadline, värvades tre (!) målvakter in. Rutinerade Richard Bachman, som skulle rädda SHL-kontrakt, samt de oprövade allsvenska doldisarna Daniel Rosengren och Marcus Hellgren. Om någon inför säsongen hade sagt att de två sistnämnda skulle bilda målvaktspar i SHL hade nog oddset varit astronomiskt högt - men det blev faktiskt verklighet.
Richard Bachman hann bara stå ett fåtal matcher innan han också gick sönder, och även om hans statistiska kolumn inte är jätterolig tycker jag ändå det syntes att han var en bra SHL-målvakt.
Tex Williamsson.Foto: Fredrik Karlsson/Bildbyrån
UTROPSTECKNET
Inför säsongen var han en snackis för att han hade spelat i division 3, division 2, division 1 och HockeyAllsvenskan - och nu skulle bli den första spelaren att få chansen på alla nivåer från Hockeytrean till SHL. Bara det är ju ett utropstecken i sig.
Men sen när pucken väl släpptes visade Emil Wahlberg inte bara att han gjort en häftig resa som var värd att applådera. Han visade också att han faktiskt höll i SHL. Utan att glänsa eller vara speciellt flashig gjorde han det bra, framför allt genom att ha en hög lägstanivå.
30-åringen har med all önskvärd tydlighet visat att man kan nå hur långt som helst även sent i karriären, med en grym inställning och ett jävlar-anamma.
BESVIKELSEN
Frågan är om någon värvning i hela SHL var en större flopp än Rok Ticar? Den ganska tungt meriterade slovenen kom till klubben efter en säsong med spel i KHL och tyska DEL men var en vandrande katastrof i Oskarshamnsdräkten. Jag hade ganska låga förväntningar på den sävlige centern - men han 'överträffade' (eller snarare underträffade) dem med råge. Herregud, vad dålig han var.
Han fick ett relativt stort förtroende i säsongens inledande matcher, men ganska snabbt märkte Håkan Åhlund att Ticar inte alls var vad laget hade hoppats på. Hans istid sjönk markant och vissa matcher fick han ingen iskontakt alls efter uppvärmningen.
Den femte december spelade han sin sista match med Oskarshamn. Sen dröjde det till 25 januari innan han till slut blev klar för en ny klubb: Klagenfurt i Österrike. Det blev 19 matcher i SHL för den tidigare Timråspelaren, och noll besök i poängkolumnen.
Rok Ticar är själva definitionen av en floppvärvning.
Rok TicarBildbyrån
GENOMBROTTET
Jag minns för några år sedan hur han värvades som en ganska hajpad HockeyEttan-spelare till allsvenska Almtuna, och inte alls fick det att funka. Han såg ganska bortkommen ut och var inte alls redo att lämna Ettan.
Nu spolar vi fram klockan fyra år, och helt plötsligt har vi fått se Markus Modigs skjuta åtta mål i SHL, på 39 matcher. Det kan jämföras med de fem kassar han satte i HockeyAllsvenskan förra året, på 50 matcher.
Modigs återförenades med sin sportchef från Vimmerbytiden, Daniel Stolt, och det har nästan varit en garanti för succé för den nu 27-årige (fyller 28 om ett par veckor) forwarden. Jag kanske hade en liten orättvis bild av Markus Modigs, eftersom jag såg honom mycket i Almtuna, men jag såg verkligen inte det här komma av honom.
En mycket glad och nödvändig överraskning för Oskarshamn - och nog kommer han kunna ta ännu större steg nästa säsong?
COACHERNA
Låt oss fokusera på det sportsliga här, så tar vi resten i min slutsummering. För rent sportsligt går det inte annat än att ge fem av fem i betyg för Håkan Åhlunds tid i Oskarshamn. Förra säsongen fick sportchefen Per Kenttä mycket av berömmet, men Åhlund gjorde ett enormt jobb för att få upp Oskarshamn i SHL. Mot alla odds.
Uppe i finrummet sågs Oskarshamn direkt som den lite sjabbiga kusinen från landet och dömdes ut av alla - men Åhlund såg till att de (förutom några undantag) ofta var svårspelade, ofta var med i matcherna, och länge hängde de faktiskt med Leksand, Brynäs, Linköping och Växjö som låg närmast framför.
Det är en prestation som måste lyftas fram, även om rubrikerna som senare omgärdade Åhlund var allt annat än positiva.
"Perra" Johnsson plockades in efter att Åhlund tvingats bort av högt uppsatta i Oskarshamns ledning, trots att Åhlund hade spelarna med sig. Och "Perra" gjorde succé, som vanligt. Han gjorde det omöjliga och räddade kvar Oskarshamn - utan kval!
Skämt åsido. Det rasslade inte direkt in poäng sedan Johnsson tog över efter Åhlund, vilket ytterligare förstärker vilket fint jobb den hetleverade coachen trots allt gjorde.
Håkan Åhlund.Foto: Ronnie Rönnkvist
POÄNGKUNGEN
Det kändes som att Tyler Kelleher antingen lirade i förstakedjan och gjorde allting för Oskarshamn, eller så var han 13:e-forward med ganska lite speltid. Hur som helst gjorde Kelleher en bra säsong och var en av få som kunde sticka ut och göra saker på egen hand i Oskarshamn.
28 poäng på 51 matcher är en fullt respektabel siffra i ett jumbolag och väger vi dessutom in att han bara snittade 14:49 i istid per match (åtta forwards hade mer), stärker det bara bilden av att Kelleher gjorde en fin säsong.
Han är sajnad för Oskarshamn två år till och kommer förhoppningvis få mer hjälp framåt kommande säsong. Klubben kommer värva in betydligt mer spets nästa säsong.
MVP
Han spelade bara 33 matcher - men för mig är det inget snack om att Jonas Engström var mest värdefull för Oskarshamn. Kelleher bidrog med poäng, Johannes Salmonsson med poäng och rutin och under hösten var Simon Després en klassback. Men jag landar ändå i kapten Engström.
Han lämnade klubben efter uppflyttningen och hamnade i Växjö, men där funkade det inte. Först blev han av med sitt "A" och sen hamnade han i sin tidigare klubb. Där fick han tillbaka ett "C" på bröstet och var verkligen den som ledde Oskarshamn genom den turbulenta debutsäsongen. Med 17 poäng på 33 matcher bidrog han även offensivt och han hade landat på ungefär samma poängtotal som Kelleher om han hållit det tempot uppe en hel säsong.
Södertäljesonen Engström har blivit en ikon i Oskarshamn och kommer vara en av de som ska leda styrkorna även nästa säsong.
Jonas Engström.Foto: Suvad Mrkonjic/Bildbyrån
SUMMERING OCH SLUTBETYG
Ja, vart ska man börja? Sportsligt sett gjorde Oskarshamn det bra, trots jumboplatsen. Prestationen blir än finare om vi väger in allt kaos som pågick genom hela säsongen. Eller ja, det började ju redan innan säsongen när Jake Newton och David Goodwin fick sparken. Sen bara rullade det på.
Konflikten mellan Håkan Åhlund och Daniel Stolt blev snabbt rikskänd. Det skar sig mellan den robuste Åhlund och rookien Stolt, och redan när den konflikten blev känd stod det egentligen klart att situationen var ohållbar. Någon av dem skulle till slut lämna. Och spelarna gjorde vad de kunde på isen, men redan där var loppet på något sätt kört. Det går inte att ha en tränare som spretar åt ett håll och en sportchef som spretar åt ett annat. Det säger sig självt.
Klubben gjorde vad de kunde: de tog in Thomas Fröberg som general manager för att skapa lugn och ro. De sparkade och värvade spelare på löpande band för att i alla fall bygga ett så slagkraftigt lag som möjligt inför kvalet. Och just när det i alla fall började kännas lugnare, när Fröberg kommit in och stabiliserat upp, så kom uppgifterna om Håkan Åhlunds mobbning mot en anställd, om hur ledningen ville få bort honom men spelarna villa behålla honom. Han sa själv att han ville lämna efter säsongen - men trots de sportsligt fina resultaten fick han sparken redan under densamma.
Det märktes att SHL-kostymen var för stor, både för sportchefen Daniel Stolt och för klubben överlag. Det håller naturligtvis inte att från september till februari värva in elva (!) nya spelare (plus ett gäng lån på det), och släppa lika många spelare under samma period. Och dessutom sparka tränaren, på det. Det går inte att leverera resultat under de förutsättningarna - i synnerhet inte om du redan tidigare hade ett lag som var sämre än alla andras.
Daniel Stolt har ett stort ansvar i det. Han värvade spelare som var helt fel för Oskarshamn och SHL. Han gick på nitar som körde ned hans förtroende i botten. Då hjälper det liksom inte att man också sajnar succéspelare som Kelleher och Salmonsson. Åhlund har också ett ansvar i det ständiga kaoset, med sitt sätt att inte underkasta sig sportchefen utan i stället rikta ilska mot densamma (och sedermera kalla det för att "ställa krav på en kille som inte var van med det, typ). Det fanns ingen samklang, ingen samhörighet, ingen som visste hur de skulle växa i SHL-kostymen.
Tyler Kelleher.Foto: Bildbyrån/Avdo Bilkanovic
På isen var Oskarshamn svårspelade, framför allt hemma, och att de hängde med så länge som de gjorde var beundransvärt. Igår skrev jag i min genomgång om Leksand att de "gjorde nästan allt rätt". Oskarshamn gjorde nästan allt fel - och var ändå bara fem poäng bakom storsatsande Leksand. Hur det gick till kan jag faktiskt inte förstå.
Nu är Åhlund borta - och hans totala motsats Martin Filander tar över. Han har gjort sig förtjänt av att vara huvudtränare i SHL och det ska bli mycket spännande att se hur han tar sig an detta Oskarshamn. Men två saker känner jag mig säker på:
* Det kommer inte storma lika mycket kring Oskarshamn.
* Och oj, vad de lärt sig mycket av den här säsongen.
Nu ska de bara ta vara på att de får en "gratis" säsong i SHL, eftersom de slapp kvala, och verkligen utnyttja att de faktiskt får en chans att etablera sig i ligan. De kan inte göra samma misstag som den här säsongen.
Betyget? Trots sistaplatsen får de en tvåa - till och med med mersmak. Oskarshamn fick ut maximalt av vad de kunde, egentligen, medan exempelvis Leksand (som ändå kom före) inte var i närheten av att få ut vad de borde ha kunnat få ut.
MÅNS KARLSSONS SHL-ANALYSER
– Växjö Lakers – Spetsspelarna som svek
– Örebro – En U-sväng jag inte såg komma
– Frölunda – Jag får inte ihop det - hur blev det så här?
– Malmö Redhawks – Slutade på topp - och på botten
– Leksand – Den här gången gör de nästan allt rätt
