Trots att de, precis som vanligt, hade en av ligans bästa förstakedjor blev Brynäs säsong ett närmast historiskt fiasko.
Nu gör jag det som Brynäs helst inte vill göra, det vill säga blickar tillbaka på säsongen 2019/2020.
MÅLVAKTERNA
Ifjol satt Brynäs på vad som måste ha varit en av SHL-historiens dyraste målvaktssidor. Paret med David Rautio och Joacim Eriksson var inte direkt gratis, och när Eriksson tvingades till operation plockade de in klasskeepern Tomi Karhunen.
Nu gick de på ett billigare spår. Eriksson var kvar men Rautio byttes ut mot HockeyAllsvenskans MVP: Samuel Ersson. Magnus Sundquist hade ett stort förtroende för den rutinerade Joacim Eriksson och lät honom stå en hel del, men sedan "Sunken" fått sparken tog Ersson över och stod mer eller mindre rubbet.
Av de 22 matcher laget spelade sedan Ove Molin och Mikael Holmqvist fått huvudansvaret stod Ersson majoriteten i 19 av dem. Och gjorde det riktigt bra. Det var längesedan en målvakt var så bra och fick så lite belöning för det. I många matcher höll han ensam kvar Brynäs, som ändå rasade ihop och släppte in ett par mål för mycket vilket ser riktigt dåligt ut på stackars Erssons statistiska kolumner. Han är dock en färdig förstemålvakt i SHL. Inget snack.
Han hade 89,5 i räddningsprocent på 35 matcher medan Joacim Eriksson landade på 88. Det var int lätt att vara målvakt i Brynäs säsongen 19/20.
UTROPSTECKNET
Tro det eller ej, men det fanns faktiskt ett par utropstecken i Brynäs. I början av säsongen stack Daniel Mannberg av alla människor ut, med sitt sensationellt vassa målskytte. Det ebbade dock ut rejält. Även Josef Ingman, nödlösningen som värvades när det stod klart att Victor Söderström skulle missa säsongsinledningen, såg också bra ut och nämndes av Sanny Lindström som en möjlig landslagsback. Men även han hade det tyngre ju längre säsongen gick.
Det stora utropstecknet var i stället Emil Molin. Efter att ha missat nästan hela förra säsongen vände han hem till Brynäs en bit in på den här säsongen och gjorde dundersuccé. Han gjorde 26 poäng på 38 matcher och håller man det snittet över en hel säsong blir det ungefär 35 poäng, vilket exempelvis var samma notering som Gustav Rydahl hamnade på.
Framför allt lyfte Molin Brynäs powerplay. När han anslöt hade laget sämst PP och låg på 8,5 procent. Från det att Molin kom in hade de 25,69 procent och var bäst (!) i hela SHL. Molin själv landade in på 17 PP-poäng vilket bara överträffades av fem spelare.
Lossnar det bara fem mot fem kommer Emil Molin vara en riktigt vass SHL-spelare även i framtiden.
Emil Molin lyfte Brynäs.Bildbyrån.
BESVIKELSEN
Var ska man börja? Det mesta var besvikelser i Brynäs den här säsongen, som bekant. Men framför allt träffade de fel med många av nyförvärven. Förutom de "givna" succéerna Anton Rödin och Greg Scott gjorde väl Samuel Ersson det bra och Jonathan Sigalet samt Josef Ingman det helt okej. Men Alexander Lindelöf var inte riktigt redo för SHL och fick knappt spela. Lukas Zetterberg skeppades iväg efter tolv matcher och fick inte ens chansen att visa sin fina spetsegenskap i PP. Magnus Sundquist använde honom inte på rätt position där. Då är det svårt ett leverera.
Jaedon Descheneau gjorde visserligen åtta mål, men var överlag en rejäl flopp. Han fick spela med Rödin och Scott i början av säsongen och spelade powerplay hela tiden. Den fina skridskoåkning han beskrevs ha funkade i tre skär innan han åts upp av motståndarna. Spelmässigt fungerade han inte alls i SHL och frågan är om Peter Andersson vill behålla honom?
Linus Ölund ryckte upp sig mot slutet av säsongen men gjorde bara sex poäng i lika styrka, på 49 matcher. Det är lika många som backen Marcus Björk mäktade med - på 13. Ölund är en bra spelare som såklart har mer i sig, men hans comeback i Brynäströjan blev inte så bra som planerat.
Det kändes som att Brynäs inte hade någon plan med sina värvningar. Det fanns inget samklang mellan Andreas Dackells värvningar och Magnus Sundquists hockey och tänk.
Det fanns ingen tydlig strategi - och det syntes.
GENOMBROTTET
Brynäs hade inget tydligt genombrott den här säsongen. Normalt sett kommer det in någon som kommer från de egna leden som tar en bärande roll, och blir en toppspelare. Det var vi sett nästan varje år sedan SM-guldet 2012 och det har ju varit klubbens styrka genom alla år.
Därför landar jag i stället på Marcus Björk.
Han gjorde som sagt bara 13 matcher i Brynäströjan men klev per omgående in och var lagets kanske bästa back. Det går såklart att hävda att han redan fått sitt genombrott eftersom han vann backarnas poängliga i HockeyAllsvenskan för två år sedan, men det här var hans genombrott i SHL efter ett par knepiga år. Vi ska trots allt komma ihåg att han gick ifrån att knappt få spela i Malmö när han lämnade, till att vara den back som spelade mest av alla i Brynäs. Han spelade 22:38 per match, vilket kan jämföras med Jonathan Sigalets 22:03.
Dessutom levererade han bra med poäng, åtta på 13 matcher.
Marcus Björk.Bildbyrån
COACHERNA
"– Same procedure as last year?
– Same procedure as every year, James!"
Sedan Tommy Jonsson fick sparken under säsongen 14/15 har Brynäs hunnit sparka ytterligare tre coacher mitt under en säsong. Den enda som överlevde det ödet var "Bulan" som ju satt fram till finalförlusten 2017.
Den här gången var det Magnus Sundquist som fick gå, och i sann Brynäsanda ersattes han av sina assisterande coacher. Precis som fallet var när Roger Melin fick sparken och Tommy Sjödin tog över, och Sjödin fick sparken och Sundquist tog över.
Sundquist tog 22 poäng på sina elva första matcher i Brynäs, under förra säsongen alltså, men därefter gick det sämre och sämre och sämre. Det blev en viss positiv effekt när han sparkades i januari och ersattes av Molin/Holmqvist - men även den var ytterst tillfällig. Det var en smula tragikomiskt att se hur Brynäs säsong fortlöpte som egentligen alla säsonger gjort sedan 2017. En tung inledning, panik, en sparkad tränare, ett lyft med den nya, tillbaka till ett uselt spel.
Skillnaden den här gången var att klubbledningen inte gick i samma fälla som tidigare och förlängde med den tillfälliga lösningen, utan gick ut i en intensiv tränarjakt och lyckades sajna det bästa tillgängliga namnet. Den här gången lärde sig Brynäs av sina misstag.
För det är ju inte hållbart att år efter år efter år efter år gå igenom en tränarcirkus av det slag de gjort de senaste åren.
POÄNGKUNGEN OCH MVP
Han hade en ganska trög start på säsongen, poängmässigt, men från årsskiftet och framåt var Anton Rödin SHL:s bästa forward. Den enda utespelare som var bättre var Röglebacken Kodie Curran. Rödin spelade halvskadad, han tränade knappt de sista veckorna av säsongen, men gjorde ändå 28 poäng på 20 matcher under 2020 och såg i alla fall till att slutspelshoppet levde relativt länge - och att kvalhotet aldrig blev ett hot på riktigt.
Han gjorde hattrick i den första matchen efter att Sundquist fick sparken och sen var det Anton Rödin-show resten av våren. Kedjepolarna Greg Scott och Nicklas Danielsson gjorde 19 poäng vardera på 22 matcher under 2020 - och tillhörde också SHL:s poängbästa spelare under den perioden. Men det var Rödin som drog loket och han gjorde det som sagt utan att vara fullt frisk. Han slutade fyra i SHL:s poängliga den här säsongen och om han (för en gångs skull) får vara skadefri är han såklart ett gångbart namn när nästa säsongs poängkung ska utses.
Det som också ska sägas är att Anton Rödin var fullständigt fenomenal även under hösten, men hade en utdelning som var bisarrt låg. Jag vet inte hur många lägen han skapade (på egen hand, ofta) men missade. Till sist var hans självförtroende kört i botten. Efter 26 matcher hade Anton Rödin gjort fyra (!) mål trots att han skapade mängder av lägen. Ändå landade han in på klart godkända 14 kassar och som sagt en fjärdeplats i poängligan. Den interna poängligan vann han med nio poängs marginal till parhästen Greg Scott.
Brynäs slutade elva poäng före Leksand på kvalplats, så förmodligen hade de klarat sig på säker mark även utan Rödin enorma 2020, men det hade inte varit långt borta att de hade tvingats slåss om trettondeplatsen. Så bra var den hemvändande kaptenen.
Anton Rödin bar Brynäs.Bildbyrån
SUMMERING OCH SLUTBETYG
Betyget? Det är såklart en etta. Med de resurser och de förutsättningar Brynäs har är det oacceptabelt att sluta tolva i SHL, tio poäng från en slutspelsplats och 28 poäng ifrån att sluta topp-sex som väl ändå var målet inför säsongen.
Brynäs snackade om revansch efter förra säsongens elfteplats som då sågs som ett fiasko. Skillnaden mellan årets upplaga av Brynäs och den som slutade elva ifjol var dock att förra säsongens lag helt enkelt var typ elfte bäst även på pappret. Det var ett riktigt grått lag som inte hade något att komma med bakom förstafemman med Ryan Gunderson och Simon Bertilsson på backplats, med Nicklas Danielsson, Joel Kellman och Jesper Boqvist där framme.
Den här säsongen såg lagbygget bättre ut, offensivt, men den här revanschen det talades så mycket om fanns det aldrig någon större möjlighet till. Trots att alla utifrån kunde se att Magnus Sundquists spelsätt inte var hållbart över tid, belönades han med ett nytt kontrakt. Redan där hade Brynäs stakat ut en väg som snarare andades "vi är nöjda med att sluta elva" än "vi ska bli ett topplag". Magnus Sundquist är såklart inte en inkompetent tränare men förutom den där elvamatchersperioden som var briljant direkt när han tog över, fanns det absolut ingenting i det han visade förra perioden som tydde på att den här säsongen skulle bli bättre. Snarare tvärtom. Att han fick förlängt förtroende som Brynäs huvudtränare var helt enkelt fel sett till det spel de visade upp under stora delar av förra säsongen. De hade alldeles för bråttom där.
Sen kom då den där premiären mot Frölunda när Brynäs vann stort och såg ut som de gjorde våren 2017, typ. Den matchen återvände klubben sedan till i månader när de skulle försvara sitt i övrigt usla spel. "Ni såg ju hur bra vi kan spela", lät det oavsett hur dåligt det såg ut efter det. När vi nu summerar hela säsongen kan vi konstatera att premiären mot Frölunda var den bästa matchen Brynäs spelade den här säsongen.
Försvarsspelet, som trots allt blev bättre sedan Sundquist efterträdde Tommy Sjödin, var bedrövligt och målvakterna Joacim Eriksson och Samuel Ersson fick ingen som helst hjälp av sina utespelare. Och framåt handlade allt, som vanligt i Brynäs, om en sylvass förstakedja (och ett briljant powerplayspel). Fem mot fem-spelet som helhet var bedrövligt och framför allt fanns det ingen stabilitet. De kunde göra någon riktigt bra match eller riktigt bra period, för att sen i nästa match eller period se ut som ett allsvenskt bottenlag. Innan Molin/Holmqvist tog över var också matchcoachningen konstig, där spelare långt ned i hierarkin matchades alldeles för mycket i relation till de spetsspelare de faktiskt hade att tillgå. Det blev dock bättre under Molins ledning.
Lagbygget som sådant snackades upp en del inför säsongen och såg i alla fall bättre ut än ifjol. Rödin och Scott sågs som frälsare, Frölundas slutspelskung Jonathan Sigalet var en bra (men alldeles för dyr) värvning som klubben hade något för höga förväntningar på, Lukas Zetterberg hade vi sett bomba in mål på mål i Västerås, Jaedon Descheneau skulle bli en ny Kevin Clark Linus Ölund skulle ta nästa steg, Samuel Ersson var allsvenskans bästa målvakt. Det såg helt okej ut.
Det folk (och kanske Brynäs själva?) glömde bort var ju spelarna som lämnade. Simon Bertilsson och Ryan Gunderson var två av seriens bästa backar sett till hela 10-talet (och en nivå bättre än Sigalet), Joel Kellman och Jesper Boqvist skrev NHL-kontrakt (och slog sig in i NHL) och det fanns en alldeles för stor tilltro till att de unga spelarna som fanns i klubben skulle ta nästa steg och att de äldre spelarna skulle vara minst lika bra som tidigare. Inte minst på backsidan där 18-årige Victor Söderström i princip skulle ersätta Gunderson, där Ingman, Lindelöf och Norin aldrig eller mer eller mindre aldrig spelat i SHL, där Niclas Andersén helt plötsligt förväntades bli en toppback i SHL igen och där Niclas Lundgren var tvungen att bli det han förväntades bli redan ifjol. Det blev en ekvation som inte riktigt gick ihop.
Däremot var laget definitivt bättre än tolva i SHL. Laget ska definitivt ligga runt 70-75 poäng, snarare än de 60 de skrapade ihop.
Brynäs släppte in 168 mål, bara Oskarshamn släppte in fler. Offensivt levde Brynäs på en grym förstakedja och ett grymt powerplay, men spelet som sådant var riktigt dåligt. Ser vi till skott i skottsektorn var de 13:e bäst, strax efter Oskarshamn men före Linköping. De släppte däremot till tredje flest skott i skottsektorn, och var bara knappt bättre än nykomlingarna Oskarshamn och Leksand.
Det var svettigt att vara målvakt i Brynäs den här säsongen.Foto: Bildbyrån/Maxim Thore
Brynäs spelade som ett bottenlag och var ett bottenlag, och gav aldrig sig själva chansen att ta revansch för det så fiaskoartade fjolåret. Nu, däremot. Nu finns chansen. Nu har de anställt en riktigt bra tränare, som inte fått jobbet för att han någonsin gjort något bra i Brynäs utan någon helt annanstans (den första som får det jobbet på de premisserna sedan Niklas Czarnecki 2008), de har trots allt en bra spets och ett par riktigt spännande målvakter och det man ändå får ge Brynäs är att de inte viker en tum i sin målsättning att de ska bli ett topplag igen - men att de nu i alla fall insett att de inte är där. De har insett att de jobbat fel i många år. Insett vad som behöver rättas till för att de ska nå dit. Om de kommer lyckas är omöjligt att sia om just nu - men chansen finns i alla fall. Det första steget på vägen mot att rätta till sina misstag är att inse att de gjort misstag. Och det steget har Brynäs klarat av nu.
Revanschen uteblev den här säsongen. Tabellplaceringarna de sex senaste åren är 10, 10, 5, 10, 11, 12.
Nu kan det väl i alla fall inte bli sämre?
