En strålande första period – och sedan 40 plågsamma minuter.
Kvartsfinalen mellan Finland och Sverige var som att se en bilolycka i slow-motion. Det gick liksom inte att undgå att se hur kvartsfinalen gled ur de uppstressade svenska spelarnas svettiga händer. Så här i efterhand kan jag nästan känna att förlusten var ofrånkomlig sett till hur de två sista perioderna gestaltade sig.
Och kanske till hur allt inför turneringen gestaltade sig också.
Det är alltid lätt att skrika "fiasko" efter ett kvartsfinaluttåg. Svensk hockey har och ska ha högre förväntningar än så på sig i varje JVM. Men det går samtidigt inte att bortse från de extremt speciella förhållanden som föregick den här turneringen för svensk del.
Kalla det för dålig ursäkt om ni vill, men att försöka bli klok på Sveriges JVM-insats 2021 är som att försöka bli klok på året 2020. Det finns så många "tänk om" i allt det här att det är svårt att sätta någon stämpel på misslyckandet.
I min ursprungliga värld krävdes det semifinal för ett godkänt betyg.
Men det var innan William Eklund och Karl Henriksson stoppades från spel. Innan tränarkvartetten Tomas Montén, Anders Lundberg, Adam Almqvist Andersson och Nizze Landén testade positivt för covid-19 och tvingades stanna hemma. Innan team managern Jonas Fransson tvingades lämna Edmonton för att ha brutit mot karantänsreglerna. Desktop ad in article Mobile ad in article
FARSARTAD UPPLADDNING
Uppladdningen inför turneringen förvandlades till en sådan fars att man undrade om det över huvud taget var värt att skicka ett lag till Edmonton.
Spelarna och de få ledare som varit med i Edmonton har hela tiden sagt att man fokuserat på de som varit där och uppgiften man har haft framför sig. Inte på de som inte tog sig dit.
Och så måste de förstås säga.
Men att det här kaoset som har hunnit ske under en knapp månad inte ska ha påverkat så här pass unga killar, det känns väldigt osannolikt. För att inte säga omänskligt. Desktop ad in article Mobile ad in article
Över lag kan jag inte minnas när jag såg ett så här instabilt svensk JVM-lag senast. Passningsspelet, som brukar vara Sveriges adelsmärke internationellt, var ofta undermåligt och strukturen kändes inte alls lika bra som vi gjort oss vana vid.
Om det berodde på de den kraftigt reducerade ledarstaben eller att spelarmaterialet höll sämre nivå än vanligt ska jag låta vara osagt. Det är en hönan-eller-ägget-diskussion som Svenska ishockeyförbundet får ta i efterhand. Desktop ad in article Mobile ad in article
UNDERPRESTERANDE STJÄRNOR
Det som går att slå fast är att många av de tilltänkta toppspelarna inte presterade i enlighet med förväntningarna.
Lagkaptenen Philip Broberg var uppenbart hämmad av sin skada och hade fler fel än rätt i turneringen, Victor Söderström tacklade av efter en lovande start på turneringen medan tilltänkte skyttekungen Alexander Holtz bara såg ut som sig själv i matchen mot Ryssland. Lucas Raymond gjorde inte heller tillräckligt mycket, även om han svarade för en fenomenal förstaperiod i kvartsfinalen.
Sveriges bästa spelare rakt igenom turneringen var Elmer Söderblom.
Inte bara för sina konstmål. Han drev spel och skapade chanser ur ingenting samtidigt som han tog ansvar över hela banan.
Men hur mycket man än gillar Elmer är det inte ett bra tecken för det svenska laget när han är deras genomgående bästa spelare. Ska man vinna en sådan här turnering, eller åtminstone ta medalj, måste de bästa spelarna i laget vara bäst.
I årets turnering kom de inte i närheten av att vara det. Desktop ad in article Mobile ad in article
*****
Hugo Alnefelt fick, en smula överraskande, förtroendet mellan stolparna i kvartsfinalen. Överraskande så till vida att Jesper Wallstedt hade sett ut som den hetare målvakten i de två sista gruppspelsmatcherna.
Alnefelt tystade oss belackare genom att stå för en riktigt fin kvartsfinal. För även om han slutligen lämnade isen som förlorare kan han inte lastas för något av målen, olikt matchen mot USA.
HV71-keepern höll tvärtom kvar Sverige i matchen längre än laget förtjänade sett till hur spelbilden såg ut under de sista 40 minuterna.
Man kan ställa sig frågande till matchningen av målvakterna.
Om Alnefelt nu var den uttalade ettan borde Wallstedt ha stått mot Österrike och Alnefelt fått starta mot både Ryssland och USA, de svåra gruppspelsmatcherna. Om han inte var uttalad förstakeeper hade det rimliga varit att låta dem stå varann match innan de utsåg en etta till kvarten.
Nu blev det varken hackat eller malet. Desktop ad in article Mobile ad in article
*****
Om de flesta svenska stjärnorna svek i den här matchen var det raka motsatsen i det finska laget.
Lagkapten Anton Lundell var en best, den klart mest och bäst utvecklade spelaren på isen. Jag räknar kallt med att han spelar ordinarie i NHL inom ett år. Hans tvåvägsspel och ledaregenskaper gör att han påminner om en ung Mikko Koivu. Han blir kanske ingen poängplockare av stora mått mätt, men han kommer definitivt att vara en NHL-spelare som gör avtryck under lång tid framöver.
Ville Heinolas spel var också riktigt läckert att skåda. Den NHL-meriterade backen, som spelade åtta matcher för Winnipeg Jets förra hösten, gav stundtals Miro Heiskanen-vibbar med sin skridskoåkning. Han flöt fram på isen på ett sådant där majestätiskt sätt som de bästa offensiva backarna klarar av att göra. Det kändes som svenskarna inte kunde ta pucken av honom. Desktop ad in article Mobile ad in article
Med det sagt, Finland kommer att vara underdog i sin semifinal oavsett motstånd. Alla de övriga lagen är totalt sett bättre än dem.
Det är ett utgångsläge som inte kunde passa dem bättre.
