Vi skulle precis avsluta det 341:a avsnittet av vår podcast NHL-timmen i går. Just när vi var på väg att "gå ned för landning" utbrister Jonatan Lindquist: "Calle Gunnarsson har lagt av!"
Jag måste medge att beskedet kom som en chock.
Som många andra var jag helt inställd på att han skulle återvända hem till Örebro och avsluta karriären med några SHL-säsonger i Behrn Arena.
Men så blir det tyvärr inte.
Kroppen har tagit en hel del stryk senaste åren – inte minst i form av en allvarlig korsbandsskada tidigare i år – och 34 år gammal känner Gunnarsson att tiden är mogen att ta ett steg bort från sporten. Bakom sig lämnar han en på många sätt osannolik karriär som jag har haft förmånen att följa från början till slut.
Jag inledde nämligen min journalistkarriär medan jag pluggade i Örebro. Där hade jag bland annat en minnesvärd och lärorik tid på Nerikes Allehandas sportavdelning. Problemet vid den här tidpunkten var att Örebro, till skillnad från i dag, var allt annat än en hockeystad. Det som nu är ett starkt SHL-lag med SHL-aspirationer var ett hårdsatsande men ofta misslyckat lag i Hockeyettan, Som hockeysuktande, ung reporter fanns det inte speciellt mycket att yvas över.
Förutom Carl Gunnarsson då. Desktop ad in article Mobile ad in article
PÅ TOK FÖR SNÄLL
Vid tidpunkten, runt 2007, var han en ung och lovande back på väg att etablera sig i SHL med Linköping. Han var en av få, för att inte säga den enda, spännande hockeyspelaren med rötter i staden, vilket gjorde honom attraktiv även för den lokala sportavdelningen.
Det ville sig så väl att Gunnarsson blev draftad av Toronto Maple Leafs sommaren 2007, vilket gjorde att jag hade ett vattentätt argument gentemot cheferna att göra konstanta uppdateringar kring hans framsteg i karriären. Det där fortsatte under ett par år även sedan jag började jobba med hockeysverige.se på heltid (2008) och Gunnarsson gick via Linköping till VM-spel med Tre Kronor och sedermera NHL.
Han fick stå ut med att jag ringde honom i tid och otid och trots att jag inte alltid hade några heta eller ens intressanta vinklar kring hans hockeyspelande. Han gjorde sig ändå alltid tillgänglig, tog sig tid och stod ut med mitt tjat och gnat om än det ena och än det andra. Det betydde mycket för mig som oerfaren rookiejournalist och det är något som jag än i dag känner stor tacksamhet för.
Att han så här många år senare lämnar isen med 629 NHL-matcher och en Stanley Cup-ring på kontot är en framgångssaga som jag i ärlighetens namn inte såg komma. Carl Gunnarsson spel på isen var för all del förtroendeingivande, men det fanns något som jag tyckte talade emot att han skulle lyckas i NHL.
Han var på tok för snäll. Desktop ad in article Mobile ad in article
NAIVT KÖPTE JAG DEN FALSKA KLYSCHAN
Jag såg nog helt enkelt inte hur den här väluppfostrade och jordnära närkingen skulle slå sig in i och än mindre bli kvar i "hårda, tuffa och krävande NHL". För är man som jag uppvuxen med NHL på 1990-talet var det lätt att få bilden av att det bara var tandlösa, ärrade och hänsynslösa kanadicker som nådde framgång i världens bästa hockeyliga. Som svensk behövde man antingen vara den där griniga, envisa typen eller så sjukt skicklig att ingen kunde flytta på dig.
Jag trodde inte att Calle var varken eller, men underskattade honom bevisligen rejält. Och kanske gjorde han det själv också till en början.
– Jag trodde aldrig att jag skulle ta en plats i den här ligan och nu lyckades jag spela här i tolv år. Det är rätt galet. Det är något jag är stolt över och något ingen kan ta ifrån mig, som han konstaterade på presskonferensen där beslutet om att lägga av avhandlades.
Och ja, jag medger själv att jag naivt köpte den där falska klyschan om att "snälla pojkar inte får kyssa vackra flickor", eller i det här fallet något i stil med att "snälla pojkar inte kan vinna pokaler". I dag vet jag mycket bättre och det har inte minst Calles resa lärt mig.
Den snälla grabben från Örebro lyckades inte bara ta sig till NHL. Han höll sig kvar där länge och väl och vann till råga på allt Stanley Cup. Han skrev dessutom in sig i historieböckerna som en avgörande faktor för sitt St. Louis Blues när han satte det minnesvärda övertidsmålet som ledde till seger i den andra finalmatchen mot Boston Bruins 2019.
Det funkar bevisligen alldeles utmärkt att vara en schysst kille och bli en vinnare.
Tack för den lärdomen och grattis till en sjuhelsickes fin karriär, Calle! Desktop ad in article Mobile ad in article
