BODIN: NHL:s tio bästa ytterforwards under 2020

Publicerad 01 december 2020 13:00 | Senast redigerad 08 december 2020 16:23

Uffe Bodin

Följ HockeySverige på

Google news

Det blir ingen mer NHL-hockey under 2020. Därför har Uffe Bodin med gott samvete gjort en genomgång av det gångna kalenderåret genom att ranka ligans bästa spelare utifrån position. I dag blir det en titt på NHL:s bästa ytterforwards under det gångna året.

Vi är inne i december och ser, förhoppningsvis, ljuset i slutet av den mörka tunnel som 2020 till stora delar har varit. Nu har jag också kommit till vägs ände i min genomgång av det gångna årets bästa NHL-spelare.

Efter att ha avhandlat målvakterna, backarna och centrarna de senaste veckorna är det nu dags att ranka ytterforwards. Här har jag valt att bunta ihop höger- och vänsterforwards till en ranking, för enkelhetens skull.

Som jag understrukit i samband med tidigare rankingar har jag lagt fokus helt och hållet på det här kalenderåret – och alltså inte säsongen 2019/20. Det innebär att de två delar jag har tagit hänsyn till är hur spelarna presterade under den sista tredjedelen av grundserien – från 1 januari till 11 mars – och hur de presterade i sensommarens och höstens Stanley Cup-slutspel. Vad de har gjort tidigare i sina karriärer är ointressant.

Jag har valt att ge slutspelsinsatserna mer vikt här, vilket då naturligtvis gynnar de spelare som faktiskt spelade slutspel och i ännu större grad de som gick långt. Men som rankingen här nedan avslöjar har jag även tagit med grundserien i beräkningen.

I sammanställningen av listan har jag lagt stor vikt vid statistiken – inte minst spelarnas underliggande siffror – men även utgått från vad jag själv sett och upplevt. Statistiken är i första hand hämtad från sajten Natural Stat Trick.

Bland spelarna som inte riktigt kom med är det ett par namn som sticker ut som jag ändå tycker är värda varsitt omnämnande.

* I Colorado Avalanche fanns det en trio som gjorde anspråk på en plats här: Gabriel Landeskog, Mikko Rantanen och André Burakovsky. Alla tre hade bra argument för att ta en plats, men föll lite mellan stolarna i den totala summeringen. Lite på grund av att de till mångt och mycket spelade med riktigt starka centrar i antingen Nathan MacKinnon och Nazem Kadri, lite för att skador och svackor hämmade den stora bilden av deras prestationer.

* Alex Tuch, Vegas Golden Knights, var en annan spelare som jag fick tänka länge och väl på. Han var en av lagets främsta aktörer i slutspelet, men hade en direkt svag (och skadedrabbad) avslutning på grundserien, vilket gjorde att jag inte med gott samvete kunde ta ut honom här.

* I Stanley Cup-finalisterna Dallas Stars var faktiskt ryssen Denis Gurianov den forward jag var mest sugen på att ta med här – bortsett från spelaren som slutligen kom med. Varken Jamie Benn eller Alexander Radulov hade jämnheten för att konkurrera med de stora namnen här, utan jag rankar faktiskt Gurianovs prestation högre än deras.

* Patrick Kane var den sista spelaren jag kände mig nödgad att stryka. Han bara ett ambivalent Chicago Blackhawks under stora delar av säsongen och var en starkt bidragande orsak till att de faktiskt lyckades slå ut Edmonton Oilers i kvalspelet. Men konkurrensen var förbaskat jäkla hård och i slutändan strök jag honom, motvilligt, från listan.

Så här kom min lista att se ut – efter många om och men:

10) Kevin Fiala, Minnesota Wild

Vilket genombrott det blev för Kevin Fiala under 2020!

Så sent som i oktober blev han petad i en match av dåvarande coachen Bruce Boudreau. Vid den tidpunkten var det nog många med mig som undrade om den svensk-bekante schweizaren verkligen skulle ha en framtid som topp sex-spelare i NHL. Frågetecknen kring hans karaktär och attityd blev allt fler.

Men någonstans längs vägen ramlade polletten ned. Fiala själv har pratat om att det till mångt och mycket handlade om självförtroende och förtroende. Men också en personlig mognad och förståelse för vad som krävs för att vara en av de bästa.

Det syntes på isen efter nyår – och framför allt månaden innan coronapausen.

Från februari och fram till avbrottet svarade Fiala för 14 mål och 26 poäng på 19 matcher. Bara Mika Zibanejad (33) och Edmontons poängligavinnare Leon Draisaitl (31) gjorde fler poäng av alla spelare i hela ligan.

Uppryckningen gav Minnesota tillräckligt med energi för att, åtminstone, säkra en plats i play in-spelet i augusti. Där blev Vancouver Canucks för svåra, men Fiala visade i alla fall att han inte gav sig utan en fajt. I seriens fyra matcher sköt han tre mål och var lagets, i särklass, främsta spelare.

När jag intervjuade Fialas personliga tränare Andreas Larsson inför slutspelet konstaterade han att "vi får nog vänja oss att se honom så här bra".

Ju mer jag har sett av Fiala under 2020, ju mer tror jag på de orden.

Kevin Fiala.Foto: Stephen R. Sylvanie-USA TODAY Sports

9) Joe Pavelski, Dallas Stars

Det fanns ingen spelare jag led med mer än Joe Pavelski när 2020 års Stanley Cup-final var avgjord. Dels för att den amerikanske veteranen gjort ett fantastiskt slutspel, dels för att det var andra gången i karriären han stod på fel sida av firandet i en final.

Vid 36 års ålder börjar han ofrivilligt se slutet av sin karriär och det finns inga garantier för att Dallas Stars kommer att vara tillräckligt bra för att slåss om Stanley Cup igen under de närmaste säsongerna.

Med det sagt ska han ha enorm cred för hur han lyfte i slutspelet och gav Dallas extra allt när de flesta av lagets förväntade toppforwards bjöd på väldigt spridda skurar. Pavelski hade sanningen att säga ingen vidare grundserie. 31 poäng på 69 matcher, varav 15 poäng (7+8) på 29 matcher efter nyår, imponerade inte.

Det gjorde däremot hans 13 mål och 19 poäng på 27 slutspelsmatcher. Han var med det Dallas bästa målskytt och den poängmässigt sett bästa forward tillsammans med Jamie Benn.

Är det någon jag unnar en Stanley Cup de närmaste åren är det Pavelski.

Joe Pavelski.Foto: Perry Nelson-USA TODAY Sports

8) Artemij Panarin, N Y Rangers

En av världens just nu bästa ytterforwards – på åttonde plats!?

Ja, jag medger att det inte ser särskilt bra ut. Men nu handlar det om 2020 och framför allt slutspelet – och där var varken New York Rangers eller Panarin bra.

Efter en magisk avslutning på grundserien, där Panarin svarade för 40 poäng på 30 matcher och Rangers började vinna matcher igen, blev det kortslutning i play in-spelet mot Carolina Hurricanes. Sorti redan efter tre spelade matcher och allt positivt som både Rangers och Panarin byggt upp under 2020 försvann i en handvändning.

Nu var det givetvis inte bara Panarins fel att laget kraschade. Men han var liksom övriga stjärnor i Rangers blek och levererade inte i enlighet med förväntningarna som kommer från en säsong där han, rättmätigt, var en av finalisterna till Hart Trophy.

Ska man fokusera på det positiva är det givetvis att Rangers bara börjat skrapa på ytan av sin potential som lag. I takt med att det yngre gardet, med Alexis Lafrenière och Kaapo Kakko i spetsen, blir bättre SKA det här laget bli att räkna med som mer än "bara" ett slutspelslag.

Panarin och Mika Zibanejad är fortfarande i en ålder där vi kan förvänta oss att de är produktiva i flera säsonger framöver. Det bådar onekligen gott för framtiden.

Artemij Panarin.Foto: Bildbyrån/Joel Marklund

7) J.T. Miller, Vancouver Canucks

Jag var antagligen inte ensam om att himla med ögonen när Vancouver Canucks omstridde general manager Jim Benning offrade ett förstarundeval i draften för att värva J.T. Miller från Tampa Bay Lightning sommaren 2019.

Men jisses vilken homerun det blev.

Miller fann finfin kemi med Elias Pettersson och svarade för en säsong bortom mina vildaste fantasier. Detta med leverans i såväl grundserie som slutspel.

I Tampa hade 27-åringen en hel rad stora stjärnor framför sig i kön till speltid i en framträdande roll. I Vancouver var det mer av raka vägen in i en meningsfull topp sex-roll – och produktionen kom därefter.

Miller avslutade grundserien med 36 poäng på 29 sista matcherna efter nyår. Han följde upp det med att, tillsammans med Pettersson, vara poängbäst bland lagets spelare i slutspelet med 18 poäng på 17 matcher.

Amerikanen har levererat fina siffror i NHL tidigare, men det känns onekligen som att han har tagit sitt spel till nya höjder efter trejden till Canucks. Med tanke på var Elias Pettersson är på väg i sin karriär är det bara för Miller att ta rygg på sin svenska radarpartner och fortsätta producera.

J.T. Miller.Foto: Anne-Marie Sorvin-USA TODAY Sports

6) Ondrej Palat, Tampa Bay Lightning

Skulle man utse den bästa spelaren i Stanley Cup-slutspelet som fick minst rubriker är jag rätt säker på att Ondrej Palat skulle vara en het utmanare till en sådan fiktiv titel. Tjecken stod i skuggan av sina mer högprofilerade kedjekamrater Nikita Kutjerov och Brayden Point, men var på sätt och vis formationens samvete.

Palat har kallats "en fattigmans Marián Hossa" och det finns onekligen sanning i det. Han kan inte skryta med att ha samma höga offensiva uppsida som Hossa hade när han stod på toppen av sin förmåga. Däremot har 29-åringen visat prov på den där sortens tvåvägsspel som Hossa bjöd på – och som coacher älskar.

För två offensiva spjutspetsar som Kutjerov och Point har det varit en ynnest att veta att Palat finns där som en försäkring när de går till attack. Han har gjort sin beskärda del av skitjobbet och på så vis även öppnat upp mer yta åt dem. Samtidigt är Palat tillräckligt mycket lirare för att hänga med och kunna delta i det kreativa spelet. Hans elva mål och 18 poäng i slutspelet understryker det.

I ett Tampa med väldiga problem att få plats med alla spelare under lönetaket inför kommande säsong visade Ondrej Palat med all önskvärd tydlighet att han är en nyckelspelare som är värd att fortsätta satsa på. Under en höst när en stor del av Lightnings spelare påståtts kunna vara på väg har det varit väldigt tyst om Palat.

Det är en tystnad som säger mer än man kan ana.

Ondrej Palat.Foto: Perry Nelson-USA TODAY Sports

5) Alexander Ovetjkin, Washington Capitals

Kanske övervärderar jag Ovetjkin anno 2020, men jag kan någonstans inte komma ifrån hur fantastiskt coolt det är att han vid 35 års ålder levererar som han gör.

För vi måste komma ihåg att det i princip är ett unikum vi har att göra med.

Målskyttar ser ofta sin produktion stupa brant efter att de passerat 30-årsstrecket. Tittar man historiskt är det exempelvis bara en enda 35-åring som gjort 50 mål eller fler under en NHL-säsong – Boston Bruins-legendaren Johnny Bucyk 1970/71.

Ovetjkin sköt 48 som 34-åring och hade givetvis nått 50-strecket för nionde gången i karriären om det inte vore för pandemin.

Hans målskytte under 2020 går det inte att klaga på. 24 mål hann veteranen vräka in på 27 matcher efter nyårsfirandet. Bara Mika Zibanejad gjorde fler under samma period med sina 25 fullträffar – men då på 31 matcher.

Slutspelet blev en besvikelse för både Ovetjkin och Washington Capitals, som alltför enkelt stängdes ned av New York Islanders i den första rundan. Men trots rätt mediokert spel lyckades Ovetjkin skjuta fyra mål på seriens fem matcher. Det säger något om kvalitén han fortfarande besitter.

Om han kan ta Wayne Gretzkys målrekord?

Jag skulle spontant svara nej på den frågan, men är det något jag har lärt mig de senaste åren är det att aldrig räkna ut Alexander Ovetjkin.

Alexander Ovetjkin.Foto: Ron Chenoy/USA Today Sports

4) David Pastrnak, Boston Bruins

Det hade garanterat blivit en 50-målssäsong för David Pastrnak om grundserien hade avslutats enligt planerna. Tjecken med det fruktade skottet landade på 48 mål och delade "Rocket" Richard Trophy som ligans bästa målskytt tillsammans med Alexander Ovetjkin.

Då sköt han 19 av sina mål och gjorde 36 poäng på 29 matcher efter nyår.

Pastrnak har tagit sitt spel till nya nivåer för varje säsong som har passerat. Det skulle vara enkelt att avfärda honom som endimensionell för att han lirar med två av ligans bästa defensiva forwards i Patrice Bergeron och Brad Marchand. Men är det något område som 24-åringen successivt förbättrat de senaste åren är det spelet utan puck.

Att matchas så frekvent med Bergeron och Marchand leder till att man som spelare får krav på sig att jobba över hela isen. Inte bara i den offensiva tredjedelen. Det är något Pastrnak hajat och en del av spelet som han över tid har utvecklat.

Slutspelet var inte hans höjdpunkt på säsongen. Efter skadestrul och karantänproblem kom han inte upp i samma nivå som under grundserien och stannade på, med sina mått mätt, svaga tre mål. Det gör att han antagligen tappar både en och två placeringar på den här rankingen.

Med det sagt är det rimligen bara en tidsfråga innan vi ser Pastrnak nå 50-målsgränsen i NHL. Det finns fortfarande massor att hämta här.

David Pastrnak.Foto: Steve Mitchell-USA TODAY Sports

3) Brad Marchand, Boston Bruins

Här är en spelare som bara fortsätter att övertyga. På något sätt har Brad Marchand hitta ett sätt att spela sin bästa och mest produktiva hockey efter att ha passerat 30-strecket, vilket är väldigt ovanligt i dagens ungdomsorienterade NHL-hockey.

Det är lätt att förknippa 32-åringen med alla hyss och övertramp han har begått under sin NHL-karriär. Men numera måste man anse honom vara en av ligans mest kompletta hockeyspelare. Han är inte bara en av de vassaste offensiva yttrarna NHL har att erbjuda, utan även en av de bästa rent defensivt.

Marchand stod för 28 poäng på de 29 avslutande matcherna i grundserien och kryddade det med, som vanligt, helt enastående underliggande siffror. När han, Patrice Bergeron och David Pastrnak var på isen hade de i runda slängar två tredjedelar av den totala andelen avslut. Bruins hade dessutom 20–11 i fem mot fem-mål när Marchand fanns inne mellan nyår och coronapausen 11 mars.

I slutspelet var han lagets bästa målskytt och poänggörare med sju mål och tolv poäng på tolv matcher. Där räckte inte Bruins till mot de blivande Stanley Cup-mästarna från Tampa, men det räckte i alla fall till för att understryka vilken enorm betydelse Brad Marchand har för det här laget.

MVP ligger nära till hands.

Brad Marchand.Foto: Bildbyrån

2) Mark Stone, Vegas Golden Knights

När vi ändå är inne på dominanta tvåvägsforwards...

Efter ett drygt år i Vegas Golden Knights organisation råder det inte längre någon tvekan om vilken enorm inverkan Mark Stone har haft på klubben. 28-åringen har legat på runt en poäng per match sedan han anslöt från Ottawa Senators i den omfattande trejden som bland annat såg Erik Brännström gå i motsatt riktning. Utöver det har han varit precis det tvåvägsmonster han byggt sig ett rykte om att vara.

Det blev ännu mer tydligt under 2020.

Efter att ha avslutat grundserien med att göra 23 poäng på 22 matcher, trots skadebesvär, var han Vegas ledande forward i slutspelet också. Visst, man hade kanske kunnat förvänta sig ännu mer än de 17 poäng han samlade ihop på 20 matcher. Men i ett lag som underpresterade offensivt under de viktigaste delarna av slutspelet var han en av dem som föll ur ramen allra minst.

Vegas var ett dominant lag med den kanadensiske forwarden på isen och det enda som saknades var att han fick betalt för det. Nu blev det visserligen 1–4 i matcher i konferensfinalen mot Dallas Stars, men spelmässigt sett var det en betydligt jämnare serie än så.

Stone kommer kanske inte att nå samma offensiva höjder som vissa andra spelare på den här listan. Men om han fortsätter att kombinera en poäng-per-match-produktion med ligans kanske bästa tvåvägsspel kan hans inverkan på Vegas framgångar kanske till och med vara större än de offensiva superstjärnornas inverkan på sina lag.

Mark Stone.Foto: Stephen R. Sylvanie-USA TODAY Sports

1) Nikita Kutjerov, Tampa Bay Lightning

Han var 2019:s stora offensiva stjärna i NHL. Men det var under 2020 som Nikita Kutjerov äntligen fick det han suktat efter så länge – Stanley Cup.

Efter att ha gjort 128 poäng under 2018/19 och både vunnit NHL:s poängliga och Hart Trophy som ligans mest värdefulla spelare fanns det ändå tvivel kring ryssens förmåga. Detta på grund av ett synnerligen blekt slutspel våren 2019, där han lyckades bli avstängd i den mardrömslika serien mot Columbus Blue Jackets.

Det tog tid för 27-åringen att hämta sig från den näsbrännan. Under hösten var han en skugga av sitt fjolår, men någonstans efter nyår började det lyfta. Med 44 poäng på 31 matcher hade Kutjerov bara Leon Draisaitl framför sig om man räknar från 1 januari till 11 mars.

Slutspelet blev dock den verkliga revanschen. Efter en trevande och lite oinspirerad start var kedjan med Nikita Kutjerov, Brayden Point och Ondrej Palat den i särklass mest dominanta formationen i hela slutspelet. Trion hade runt 65 procent av alla avslut när de var på isen tillsammans i fem mot fem.

Ryssen vann också poängligan genom att svara för 35 poäng på 25 matcher. Lightning var förkrossande 29–11 med honom på isen i fem mot fem under lagets väg till triumfen.

Han rådde visserligen inte på Victor Hedman i kampen om Conn Smythe Trophy som slutspelets mest värdefulla spelare. Men det var också det enda som Kutjerov "förlorade" under 2020. Att han var årets bästa forward om man slår ihop grundserie och slutspel råder det ingen som helst tvekan om.

Nikita Kutjerov med bucklan.Foto: Perry Nelson-USA TODAY Sports