Oh Canada – hockeyns vagga och påstådda hemland. Hockeynationen vi älskar att hata och hatar att älska.
Jag ska villigt erkänna att jag ända sedan mitt första besök i Kanada för 20 år sedan har sett det som mitt andra hemland. Dels för att jag genom åren har fått så många starka vänskapsband i landet, dels för att jag känner mig väldigt hemma och bekväm där. Som svensk finner jag det enkelt att smälta in och röra mig i det kanadensiska samhället eftersom människor generellt sett är oerhört välkomnande och inkluderande. Det förenklas av att man är hockeyintresserad och nästan alltid kan använda sporten som en startpunkt för en konversation. Ungefär på samma sätt som man gör med vädret här hemma.
Kanada har också färgat svensk ishockey, vare sig vi vill erkänna det eller ej. Faktum är ju att några av de första "svenska" förbundskaptenerna för Tre Kronor var kanadensare. Ed Reigle (1957-1960) och Billy Harris (1971/72) hade hand om vårt landslag under två olika epoker. Dessutom kom en viss herre vid namn Des Moroney in i den svenska ishockeyn som spelare under sena 1950-talet och lämnade ett starkt avtryck under en lång karriär i många klubbar i vårt avlånga land. Detta långt innan elitserien blev till 1975.
Den kanadensiska närvaron i svensk ishockey, och framför allt SHL, har egentligen bara blivit starkare och starkare över tid och inte minst då under de senaste tio åren. När sportcheferna tidigare hade en fäbless för att plocka in tjecker, slovaker och finnar har det på senare tid i stället kommit att handla om nordamerikaner. Som mest har vi haft närmare 40 kanadensiska spelare i vår toppliga under en och samma säsong. Sällan har det varit lägre än 25 spelare per säsong senast sju-åtta åren.
Totalt har antalet kanadensare i elitserien/SHL uppgått till 265 spelare sedan 1975, enligt Elite Prospects. Ändå var urvalsprocessen inte lika svår som för till exempel det finska All-Star-laget jag presenterade förra veckan. Flera spelare var rätt givna för mig.
Dock är det några kanadensare som trots minnesvärda nedslag i SHL inte tog plats här och som jag ändå vill nämna. Jag tänker inte minst på backveteranen Jonathan Sigalet, som har varit svensk ishockey trogen i fem år och som vunnit SM-guld med Frölunda och varit en defensiv nyckelfigur för alla svenska lag han har representerat. Mike Ford och Chris Lee är andra mer offensivt gångbara namn som sticker ut. De gjorde korta, men minnesvärda sejourer i Frölunda respektive Färjestad i två helt olika epoker. Lee gick vidare till att ha en magisk KHL-karriär.
Bland de forwards som inte kom med, men som jag funderade på finns några riktiga rävar som visade stor lojalitet och bra attityd över tid. Jag tänker på profiler som Liam Reddox, Kent McDonell och kanske framför allt nuvarande Rögletränaren Cam Abbott, vars karriär trist nog förkortades på grund av hjärnskakningsproblem. Finlirare som Greg Parks, Andrew Calof och Brad Moran figurerade också i periferin.
De NHL-spelare som lirat i SHL under diverse lockouter har jag valt bort eftersom det handlat om för korta perioder och i de allra flesta fall för få matcher.
Här är laget jag slutligen fastnade för:
MÅLVAKT
Det har inte kryllat av kanadensiska målvakter i SHL. Faktum är att Pogge är den enda som har gjort fler än två säsonger i ligan. Nu är han inte i närheten av den nivån att han hör hemma i någon diskussion om den bästa målvakten i ligans historia, men han hade onekligen två bra år i Färjestad mellan 2014 och 2016 där han stundtals glänste mellan stolparna. Nu 34-årige Pogge lirade så sent som förra säsongen allsvensk hockey med Södertälje i ett par månader innan han hamnade i tyska Eisbären Berlin.
Det man kan säga om Pogge är att hans berg-och-dalbane-karriär tog ny fart i Sverige. Som tonåring var han den hetaste målvakten i hela Kanada efter att ha varit med om att föra hemlandet till JVM-guld på hemmais 2006. Toronto Maple Leafs, som hade draftat Pogge i tredje rundan 2004, trodde så mycket på honom att man trejdade bort en viss finländare vid namn Tuukka Rask till Boston Bruins mot blivande Björklöven-målvakten Andrew Raycroft eftersom man ansåg att man inte behövde två stora målvaktstalanger i organisationen.
Big mistake!
Medan Rask har varit en av NHL:s bästa målvakter under de senaste tio åren lyckades Justin Pogge aldrig ens etablera sig i ligan. 2012 fick han ta ett kontrakt i Italien eftersom hans ingångar i Nordamerika var körda. Det var när han kom till Bik Karlskoga 2013 som det vände och hann fann stabilitet i karriären igen. Gjorde även två SHL-säsonger med Rögle mellan 2017 och 2019.
En stor och positionssäker målvakt med en skön personlighet.
Justin Pogge i FBK 2015.Foto: Bildbyrån/Johan Bernström
Runner-up:Boris Rousson
BACKAR
Tveklöst en av de skickligaste icke-svenska backarna jag har sett i SHL under mina år som hockeyjournalist. När Växjö vann sitt första SM-guld 2014/15 var Murphy SHL:s bästa back. Iskall med pucken, ett ständigt hot i powerplay och underskattad defensivt. För trots sin ringa storlek hade han rörligheten och skickligheten med klubban att få stopp även på de mest aviga motståndarna.
Jag minns framför allt vilket starkt, för att inte säga dominant backpar Murphy bildade tillsammans med Noah Welch 2015. Nu var det den mer frispråkige, storvuxne, fysiske och karismatiske Welch som fick Stefan Liv Memorial Trophy som slutspelets mest värdefulla spelare, men i min värld var det den mer lågmälde Murphy som körde bussen för Växjö det året.
Gjorde totalt fyra säsonger i Växjö innan han avslutade karriären med en tyngre säsong i Karlskrona, 40 år gammal 2017/18.
Är kvar i Sverige än i dag då han sedan två år tillbaka står intill Cam Abbott i Rögles bås som assisterande tränare.
Cory Murphy – svensk mästare med Växjö 2015.Foto: Bildbyrån/Jonas Ljungdahl
Jag var inte direkt överväldigad av det första intrycket jag fick av Kodie Curran när han kom till Rögle från norska Storhamar sensommaren 2018. Han såg vid en första anblick ut att vara rätt trög och dåligt tränad. Men helsicke vilken spelare han visade sig vara när bröderna Abbott väl hade fått honom i form.
Den Calgary-födde backen har den där så sällsynta förmågan att kunna styra spelet och tempot efter sin egen pipa. När han var på isen kändes det som han antingen hade pucken eller styrde var pucken skulle hamna. Den dominans han visade upp i SHL i kombination med hans mäktiga 86 poäng på 97 matcher gör att jag omöjligen kan hålla honom utanför det här laget, trots att det bara blev två säsonger i Ängelholm och Sverige.
Att han som 30-åring fick NHL-kontrakt med Anaheim Ducks efter den här säsongen är på gränsen till unikt. Åtminstone sett till var hockeyn befinner sig just nu, där ålder och utvecklingspotential är tunga faktorer när NHL-klubbarna letar nya spelare.
Det finns inga tvivel hos mig. Kodie Curran kommer att spela NHL-hockey när säsongen 2020/21 väl startar.
Foto: Suvad Mrkonjic/Bildbyrån
Runner-up: Chris Lee
FORWARDS
När man tänker tillbaka på SM-slutspelet 2012 är Jakob Silfverberg det första som sticker ut. Hans stora genombrottsshow i Brynäströjan ledde hela vägen fram till klubbens senaste SM-guld. I skuggan av Silfverbergs dominans var det här också Bud Holloways stora genombrott i svensk ishockey. För det var faktiskt han som vann slutspelets poängliga.
Holloway hade slagit Oscar Möller följe från Los Angeles Kings organisation till Skellefteå inför säsongen 2011/12. Båda två hade fastnat i dåvarande farmarlaget Manchester Monarchs och behövde varsin nytändning. Det fick de i Västerbotten. För samtidigt som Los Angeles Kings var på väg in i sin gyllene tidsålder som NHL-klubb var Skellefteå på väg in i sin som SHL-klubb.
Skellefteå gick miste om guldet 2012 – samma år som Kings vann sin första Stanley Cup. Men laget studsade tillbaka och vann två raka mästerskapstitlar åren därpå. Mycket tack vare Holloway.
Säsongen 2012/13 var han helt ostoppbar och gjorde 71 poäng på 55 grundseriematcher – den bästa poängnoteringen av en icke-svensk spelare i SHL-historien. Året därpå mer än halverades hans poängskörd, men kanadensaren var ändå en viktig kugge när det andra raka SM-guldet bärgades.
Lämnade Skellefteå för Schweiz 2014 och hann därefter med spel i AHL/NHL samt KHL innan han återvände till klubben för en andra sejour mellan 2017 och 2019. Hans 223 poäng på 280 SHL-matcher gör honom till den näst bästa kanadensiska poängplockaren i ligans historia – och den sjätte bästa poängplockaren för Skellefteå AIK i toppligan.
Nu 32 år gammal spelade Bud Holloway för Salzburg i Österrike i fjol.
Foto: Bildbyrån/Ola Westerberg
Det finns så mycket att vara imponerad av när det kommer till Chris och tvillingbrorsan Cams karriärer. Både när det kommer till vad de gjorde på isen och vad de lyckats åstadkomma med Rögle som sportchef/tränare.
Chris Abbott är den kanadensare som gjort flest matcher (429) och flest poäng (239) i SHL. Han och Cam kom till Rögle från norska Frisk Asker 2008 och var egentligen tänkta som allsvenska värvningar, men Rögle hade överraskande gått upp i SHL vilket gav tvillingarna en oväntad chans högre upp i näringskedjan än vad som var planerat. Det visade sig att de hade allt som krävdes för det. Cam vann den interna poängligan med 39 poäng medan Chris var tvåa med 38. Det gav dem varsitt kontrakt med Luleå där de blev kvar i sex säsonger.
Medan Cams karriär förkortades av hjärnskakningar fortsatte Chris spela till och med 2017. Han avslutade karriären med att vinna SM-guld med HV71. Smolk i guldbägare var att han fick fira det i kostym och med en gyllene (!) nackkrage runt halsen efter att ha drabbats av en karriäravslutande skada.
När jag tänker på spelaren Chris Abbott tänker jag på en attitydstinn tvåvägscenter som trots sina blott 175 centimeter var stark som en oxe och var svåröverträffad i tekningscirkeln. Han briljerade kanske inte offensivt, men hade ett bra spelsinne. Hans kemi med tvillingbrorsan var riktigt bra så länge de fick spela tillsammans. Tillsammans var de som två ettrigt gläfsande pitbullhundar som aldrig lämnade sina motståndare i fred på isen. De kunde driva dig till vansinne.
Kanske kommer hans karriär utanför isen att överträffa det han gjorde på densamma. Jag tror att både han och Cam har potential att ta sig längre som ledare än de gjorde som spelare.
Chris Abbott under guldfirandet 2017.Foto: Bildbyrån/Stefan Persson
Den här sista forwarden var svårast att fastställa. Men i slutändan kunde jag inte blunda för den höga nivå Greg Scott har visat upp under de fyra säsonger han har gjort för Brynäs.
Scott kom till Gävle som ett totalt wild card. Han hade varit en habil AHL-spelare för Toronto Marlies under ett par säsonger, men efter 270 farmarlagsmatcher hade han fortfarande inte fått chansen i NHL trots att Toronto Maple Leafs hade ganska mediokra lag under den perioden.
Svensk hockey tycktes passa honom desto bättre. I Brynäs blev han omedelbart en pålitlig poänggörare och har fortsatt att vara det under hela SHL-karriären. Framför allt har kemin med Anton Rödin varit påtaglig. Så fort de har spelat tillsammans har det hänt bra saker.
Efter sina tre första säsonger i Brynäs försvann Greg Scott i väg till KHL och storklubben CSKA Moskva i tre år. Där blev han så sent som förra året Gagarin Cup-mästare. Dock i en ganska undanskymd roll. Därför fanns det vissa frågetecken på honom som spelare inför återkomsten till Sverige i höstas.
Efter en blek start för både Scott och Brynäs lyckades han tillsammans med Rödin rädda säsongen. Rädda i det här fallet kan likställas vid att man undvek de två bottenplaceringarna som hade medfört kval om inte covid-19 visat sitt fula tryne på jordklotet. Greg Scott satte personbästa i SHL med 19 mål och hade 37 poäng totalt, vilket räckte till en delad elfteplats i den totala poängligan.
Smart, hårt jobbande center som inte lägger fingrarna emellan. Är mer en produkt av sin inställning och sitt driv än av en stor talang. Har kontrakt med Brynäs i två säsonger till.
Foto: Bildbyrån
Runner-up: Cam Abbott
