Josh Andersons övertidsmål och den förlängda matchserien lämnade inte det intryck på mig som det borde ha gjort. Den lettiske NHL-målvakten Matiss Kivlenieks hastiga bortgång efter en hemsk olycka på söndagen lade sig som en tjock, kvävande dimma över hela feststämningen.
Jag är av den bestämda åsikten att det är hälsosamt att bli påmind om livets bräcklighet med jämna mellanrum. Det ger ett perspektiv på tillvaron som starkt bidrar till att man som individ stannar upp och uppskattar det man har i stället för att bara ta det man har för givet.
Men när det sker på de här premisserna är det bara smärtsamt och oändligt sorgligt. Desktop ad in article Mobile ad in article
VAR PÅ VÄG IN I NHL PÅ ALLVAR
Det är bara en dryg månad sedan jag och Fredrik Warg satt i Örnsköldsvik och spelade in Studio Oddset när Lettland och Kanada spelade VM-premiär i Riga. Mellan stolparna stod Matiss Kivlenieks för en helt magisk insats, höll nollan och ledde letterna till en skrällseger efter att ha stoppat 38 skott. Under sändningen skämtade jag med Warg och sa att det här precis var anledningen till varför jag och min sambo har döpt vår son till Mattis.
Sportsligt sett gick den 24-årige målvakten mot en ljus framtid. Han hade fått doppa tårna i NHL-hockeyn och såg ut att vara mogen för mer speltid i Columbus tröja. Hans fina framsteg var en av anledningarna till att klubben ansåg sig kunna trejda en av sina två toppmålvakter, Joonas Korpisalo eller Elvis Merzlikins nu i sommar.
Men det är helt ovidkommande en dag som denna.
Det här är en tragedi på en mänskligt plan med en familj som förlorat en son i en alldeles för tidig ålder. Hockeyn blir väldigt liten och oviktig i sådana här stunder. Men på ett positivt sätt ändå en helande kraft. Den mängd av öppenhjärtiga kondoleanser som dök upp under måndagen var vacker att få ta del av.
Som när Tampas coach Jon Cooper inledde anförandet på sin pressträff efter nattens finalförlust med att framföra empati från hela Tampa Bay Lightnings organisation. Han pratade om "hockeyfamiljen" och hur tajt den är. Trots att det ofta är tuffa tag på isen finns det en gemenskap och respekt spelare och ledare emellan, ett band som binder dem samman.
Det som tog hårdast var ändå att läsa Elvis Merzlikins Instagram-inlägg om "sin lillebror" som han kallade målvaktskollegan. Jag minns en intervju med Merzlikins som Kajsa Kalméus gjorde i samband med att Kivlenieks vunnit sin första NHL-match med Columbus i januari förra året och den sprudlande glädje han visade över att hans två år yngre landsman varit med om en sådan milstolpe. Nu var han tillsammans med Kivlenieks i Michigan och under målvaktscoachen Manny Legaces räkning när den hemska olyckan inträffade.
Det är svårt att försöka sätta sig in i hur han känner och mår i allt det här. Jag bara hoppas att han – precis som Matiss Kivlenieks familj – får allt stöd och all hjälp som finns att tillgå.
*****
Några tankar från nattens final, trots allt...
Inför finalserien var det mycket fokus på målvaktsmatchen mellan Andrej Vasilevskij och Carey Price. Det vore magstarkt at påstå att den ens var relevant i de tre första finalerna, där Tampa-målvakt vida överglänste sin sju år äldre kombattant. Montréal-keepern hade släppt in 13 mål på 79 skott och hade en räddningsprocent på 83,5 i finalserien inför match fyra.
Där fick vi äntligen se "den riktige" Price dyka upp.
Det var nämligen ett räddhågset och passivt Canadiens som beträdde isen i match fyra. De såg ungefär lika osäkra ut som i inledningen av match tre. Skillnaden var att Price var på tå den här gången. Hans räddningar blev mer än bara räddningar för Montréal, de blev ett medel för att bygga upp självförtroende och fick laget att faktiskt våga tro att det gick att rubba Tampa. Desktop ad in article Mobile ad in article
*****
Montréal Canadiens bytte ut tre spelare i laguppställningen inför match fyra. Man kan med facit i hand konstatera att alla tre betalada sig riktigt bra. Alexander Romanov, Brett Kulak och Jake Evans kom in och ersatte Erik Gustafsson, Jon Merrill och Jesperi Kotkaniemi.
Kulak startade snyggt uppspelet som la grunden till Josh Andersons 1–0-mål medan Romanov sköt 2–1-målet för Canadiens – framspelad av Evans.
Att stuva om i formationerna betalade sig också. Övertidshjälten och tvåmålsskytten Anderson såg ut att trivas ypperligt på Tyler Toffolis tidigare plats intill ungtupparna Nick Suzuki och Cole Caufield. Desktop ad in article Mobile ad in article
*****
Finns det någon anledning för Tampa att misströsta efter ett sådant här nederlag? Nja. Det är klart att det skulle kunna ses som ett orostecken att lagets tidigare så heta powerplay kvävdes i natt. Inget mål på fem försök är nästan en uppseendeväckande siffra när det gäller Lightning. Men det var å andra sidan inte så att det saknades chanser. Det klingade en hel del i Carey Price stolpar och spelmässigt såg det egentligen inte sämre ut än senast.
Med den erfarenhet som det här Tampa-laget besitter skulle det vara förvånande om de inte bara borstar av sig den här förlusten och knyter ihop säcken i match fem.
Tampas borgmästare hoppades som bekant att Lightning skulle förlora i natt för att sedan kunna avgöra på hemmais. Om hon inte totalt lyckas jinxa skiten ur laget med sin rätt vågade förhoppning bör hennes önskan bli verklighet.
Det är bara en Carey Price i toppslag som kan se till att säsongen 2020/21 inte slutar då. Desktop ad in article Mobile ad in article
