För vi vet alla vad som kan hända om (eller när) vi får nya fall av covid-19 i SHL-lagen.
Lägg därtill att ett SM-guld kommer att delas ut utan publik på läktarna. Det om något känns bittert. Fjolårets Stanley Cup-slutspel hade sina förtjänster och var en välkommen förströelse efter en lång period utan hockey, men det var ändå ett stort antiklimax när Tampa Bay Lightning tog emot bucklan i en tom arena i Edmonton.
Nu tvingas vi uppleva samma sak i svensk hockey.
För att inte sänka stämningen till helt orimliga nivåer ska jag ägna de här raderna åt att summera SHL:s grundserie 2020/21 genom att rikta strålkastarljuset på 14 spelare som stått för positiva prestationer. Här tänkte jag nämligen ta ut en MVP i varje SHL-lag, alltså utse den mest värdefulla spelare,
Hockey är på många sätt den ultimata lagsporten, så det är en utmaning i sig att försöka peka ut enskilda spelare som gjort så stor skillnad att de förtjänar epitet MVP. Enklast vore att dela ut det till respektive lags förstakeeper, då målvakten nästan uteslutande är den viktigaste spelaren i varje lag. Men så lätt ska jag inte komma undan.
Här har ni mina 14 spelarval:{{ PAYWALL LIMIT }}
BRYNÄS IF
Samuel Ersson, målvakt
I ett på många sätt dysfunktionellt Brynäs har det inte funnits många ljusglimtar att tala om. Laget har fortsatt falla på efterkälken i jämförelse med andra traditionsstarka klubbar och det är det som gör att man, trots en på pappret imponerande laguppställning, befinner sig i skiten. Om klubben överlever kvalet mot HV71 kommer det att krävas en omorganisation inom klubben. För det här trendar bevisligen inte i rätt riktning. Här behövs krafttag för att få klubben på rätt köl. Gamla meriter spelar ingen roll då.
Men... Samuel Ersson har i alla fall gett laget en hel del poäng de inte borde varit i närheten av att ta. Räddningsprocenten på 91,14 är inte "wow" och han har haft sina dippar, men inget lag har släppt till lika många skott som Brynäs och ingen målvakt har i snitt fått lika många puckar emot sig per match som just Ersson. Hade han inte hållit en så hög nivå som han har gjort under delar av säsongen hade läget känts ännu mer prekärt för Gävlelaget. Nu går de i alla fall in i ett kval med en bättre målvaktssida än HV71, är känslan.
Samuel Ersson.Foto: Johan Bernström/Bildbyrån
DJURGÅRDENS IF
Sebastian Strandberg, center
Här har vi ett annat lag som det varit en berg- och dalbana att följa. Glappet mellan de bästa och sämsta stunderna under Djurgårdens grundserie har varit enormt. En del av lagets tillkortakommanden går att hänvisa till skador. Att laget tvingats klara sig utan både Jacob Josefson och Sebastian Strandberg under perioder har visat sig vara kostsamt. Framför allt Strandbergs frånvaro tror jag personligen skadade laget en hel del.
28-åringen var på väg mot karriärens bästa säsong när han olyckligt försvann i januari. Bortsett från ett misslyckat comebackförsök missade han 16 matcher mellan 16 januari och 18 mars. Djurgårdens facit under den perioden: tre vinster och 13 förluster. Det berodde såklart inte enbart på att Strandberg saknades, men det var samtidigt extremt kännbart att tappa en toppcenter som snittade drygt 18 minuter per match och var effektiv i båda ändarna av isen. Djurgården med Sebastian Strandberg är ett helt annat lag än utan honom.
Sebastian StrandbergFoto: MAXIM THORE/Bildbyrån
FRÖLUNDA HC
Max Friberg, forward
När vi ändå är inne på lag som varit negativa överraskningar... Frölunda har sannerligen inte rosat marknaden efter nyår. Lika starka som de under stundom såg ut att vara under hösten, lika beiga har de varit de senaste månaderna. Märkligt nog med tanke på att lagets underliggande siffror är historiskt starka. Inget lag i SHL driver spelet likt de regerande mästarna. Ändå tvingas de alltså kvala sig till kvartsfinal. Någonstans känns bristen på offensiv spets – läs: avsaknaden av Ryan Lasch – som det stora problemet. Det finns inte tillräckligt många som kan sätta dit pucken, kort och gott.
Det här gör det inte helt enkelt att plocka ut en spelare som stuckit ut ur mängden. Jag fastnar ändå för Max Friberg. Inte bara för att han satt personbästa i alla offensiva kategorier i SHL eller att han sett riktigt bra ut i Tre Kronor. Nej, framför allt är det för att han oförtrutet fortsätter att vara en positiv förebild för sina lagkamrater hur mycket det än grinar emot. Max Friberg tar aldrig ledigt eller checkar ut, han ger alltid allt. När Joel Lundqvist saknats på grund av avstängningar eller skada har han framstått som den stora ledaren i laget. En spelare att ta rygg på. Sexigare än så är inte Frölunda 2021.
Max Friberg.Foto: Bildbyrån/Michael Erichsen
FÄRJESTAD BK
Daniel Viksten, forward
Nej, Färjestad har inte heller levt upp till mina förväntningar. Jag förutspådde att de skulle vara med och göra upp om SM-guldet. Det känns i dagsläget lika sannolikt som att hela Sveriges befolkning har blivit vaccinerad mot covid-19 innan midsommar. Trots det namnkunniga laget och den imponerande bredden man har i lagbygget har det inte riktigt tagit sig. Är det en coachfråga? Kanske. Att Peter Popovic och Gereon Dahlgren så plötsligt fick gå tidigare i veckan antyder att det är där klubbledningen ser bristerna. Men troligtvis är det ändå för sent för att "rädda" den här säsongen. Jag har svårt att se att det här på så kort sikt ska kunna göra så stor skillnad.
Mitt i missnöjet med hur säsongen 2020/21 har artat sig i Karlstad måste jag ändå hylla Daniel Viksten.
Vilken jäkla säsong han gör!
Vi såg tendenserna till det redan i fjol, hur han efter Michael Lindqvists skada visade sig vara en betydligt mer offensivt begåvad spelare på SHL-nivå än man hade förväntat sig av någon som passerat 30-strecket och rimligtvis borde ha haft sina bästa hockeydagar bakom sig. Men nej, istället har han gjort sin överlägset bästa säsong i karriären. Hatten av! Att FBK lyckades förlänga hans kontrakt med två säsonger till får anses vara den här hockeysäsongens (hittills) bästa nyhet i Karlstad.
Daniel Viksten.Foto: Fredrik Karlsson/Bildbyrån
HV71
Eric Martinsson, back
Det här är deprimerande. Här har vi då laget som underpresterat allra, allra mest. Ja, det kan nog till och med påstås att det här är den största missräkningen vi har upplevt i SHL sedan Djurgården åkte ur dåvarande Elitserien 2012. För övrigt en säsong där jag hade tippat att de skulle vinna SM-guld...
Riktigt så optimistisk var jag inte kring HV71:s chanser att gå hela vägen i år, men visst skulle det här vara ett topp sex-lag – alla dagar i veckan.
HV:s genomklappning gör det svårt att hitta ljusglimtar, men mitt i den ångest som deras hockey oftare än inte genomsyrats av har det varit svårt att blunda för Eric Martinssons backspel. Han har varit sådär bra som man ofta förväntat sig att en spelare med hans talanger ska vara, men kanske sällan lyckats vara. Nu tror jag inte att den skicklige backen är gladare för det. Den klena trösten för honom är att skulle det gå åt pipan för HV i kvalet behöver han knappast oroa för att det ska saknas lukrativa anbud från andra klubbar. Vare sig vi snackar SHL eller utlandet.
Eric Martinsson.Foto: Carl Sandin/Bildbyrån
IK OSKARSHAMN
Brian Cooper, back
IK Oskarshamn har gjort en långt bättre säsong än jag förväntat mig. Visst, de befinner sig i tabellens bottenskikt, men efter kaosåret 2019/20 framstår ända årets säsong som en stor framgång i jämförelse. Och visst, det har varit en spelaromsättning som hetat duga, men trots förlustsviter och nervdaller har lagets uppträdande präglats av lugn och harmoni. Martin Filanders inträde som tränare har gjort dem gott.
I det rätt stabila lagbygge som IKO har satt på isen har jag i slutändan imponerats mest av Brian Cooper. Han är på intet sätt flashig, sticker inte ut likt många andra backar i ligan eller har en statistikrad som skimrar. Han är "bara" en jäkligt stabil tvåvägsback som utsöndrar trygghet. Ett tråkigt val? Ja, det må så vara. Men jag gillar hur Cooper tävlar och hur kan bli sådär upprört grinig. Det för mig är karaktär. Att han tagit klivet från att vara Hockeyallsvenskans bästa back i fjol till att vara en ryggradsspelare i SHL på så kort tid är för mig en imponerande resa. För det steget är ändå större än man kan ana.
Brian Cooper.Foto: Bildbyrån/Jesper Zerman
LEKSANDS IF
Marek Hrivík, center
Årets komet i SHL? Ja, det är ju bara att lyfta på huvudbonaden, buga och niga inför vad Björn Hellkvist och hans stab har lyckats göra med det här laget. Jag tippade Leksand på 13:e plats i tabellen eftersom jag var långt ifrån övertygad om att Janne Juvonen var bra nog för att ge dem det målvaktsspel som krävdes för att vara ett lag att räkna med. Om ni ser någon bära Sveriges största dumstrut är det antagligen jag.
Juvonen må ha överraskat positivt, men i min värld är Marek Hrivik nummer ett här. Ja, nummer ett i hela SHL egentligen. Slovaken med det fina spelsinnet och den kraftfulla åkningen har tagit sitt spel till nya nivåer och drivit ett Leksand vars självförtroende bara vuxit längs resans gång. Marek Hrivik har varit SHL.s bästa spelare 2021 och jag förstår varför så många uttrycker en önskan att undvika honom och Leksand i slutspelet. Lyckas Leksand hitta ett sätt att behålla honom på orten skulle det vara det bästa som hänt klubben sedan man tog sig upp i SHL senast.
Marek Hrivík.Foto: Michael Erichsen/Bildbyrån
LINKÖPING HC
Broc Little, forward
Som LHC-supporter drar man antagligen en lättnadens suck över att säsongens snart är över. Och framför allt att man slipper kvala. För länge såg det nästan ut som att det var omöjligt att undvika det. Efter tränarbyte, målvaktscirkus och fan och hans moster får placeringen i ingenmansland ses som en framgång.
En av anledningarna till att man slipper kvala stavas Broc Little. För precis som i fallet med Sebastian Strandberg och Djurgården är Linköping ett lag med sin amerikanska storstjärna och ett helt annat, betydligt fattigare utan hans spets i laguppställningen. När Little missade 20 matcher från december till februari tog LHC bara fem segrar. Återigen, det berodde naturligtvis inte bara på att han saknades, men att ha en spelare av den kalibern som i princip erbjuder poänggaranti i varje match är så otroligt värdefullt i defensiva SHL. Nu har Little hunnit bli 33 år, men trots det och att han har haft en del tyngre skador senaste åren känns det som att han kommer att kunna erbjuda LHC fin produktion även under det sista, kvarvarande året på kontraktet.
Broc Little.Foto: Bildbyrån/Peter Holgersson
LULEÅ HF
Juhani Tyrväinen, forward
Jag var långt ifrån ensam om att hålla Luleå som den stora guldfavoriten inför säsongen. Deras storstilade fjolår gav intrycket av att det här var en klubb som var redo att gå hela vägen. Tråkigt nog stoppade pandemin dem från att testa sina vingar i det slutspelet. Den här säsongen har varit betydligt mer kantig och baserat på hur trögt det gått senaste månaderna kan jag antagligen rada upp minst fyra-fem lag som känns hetare inför slutspelet.
Erik Gustafsson har varit Luleås självklara MVP, härförare och ledande spelare de senaste åren. Det skulle vara enkelt att, per default, ge honom den titeln i år också. Men jag tycker inte mig ha sett samma dominanta Gustafsson på isen i år som tidigare år i Luleå. Poängutdelningen kan man inte gnälla på, men det är ju många fler parametrar än så som har gjort 32-åringen till SHL:s totalt sett bästa back sedan han återvände hem till Sverige 2018.
I ett ojämnt och stundtals frustrerat Luleå har jag i stället fallit pladask för Juhani Tyrväinen och hans spel. Lite som när Tyrväinen själv föll omkull efter Emil Sylvegårds lilla klapp nyligen. Totalt sett tycker jag ändå att finländaren är en av få spelare i det här laget som hållit lågan uppe över 52 omgångar och stått för något som kan liknas vid den karaktär jag förväntar mig av ett Thomas "Bulan" Berglund-lag. Han är ingen fixstjärna, men har mer hockey i sig än man först anar när han far runt som en bulldozer på isen. Att man nu säkrat hans tjänster till och med 2023 bådar gott.
Juhani Tyrväinen.Foto: Simon Eliasson/Bildbyrån
MALMÖ REDHAWKS
Oscar Alsenfelt, målvakt
Malmö grejade en plats i åttondelsfinalspelet och det får anses vara imponerande med tanke på att man är det offensivt sett trubbigaste laget i hela ligan. Men Joakim Fagervall lyckades få styrsel på spelet till slut. Kedjan med tvillingarna Westerholm och Emil Sylvegård har haft en stor del i det, men inte i närheten av lika stor som han där längst bak.
33 år gammal är Oscar Alsenfelt fortfarande en av SHL:s allra bästa målvakter och en värdig MVP-kandidat, sett över hela ligan till och med. Inte nog med att hans räddningsprocent på 92 är en av de bästa i ligan, han är allra bäst när det kommer till räddningsprocent (drygt 94) i spel i lika styrka. Det är svårt att föreställa sig att Malmö skulle vara i närheten av slutspel om man inte hade en keeper av Alsenfelts kvalité.
Oscar Alsenfelt.Foto: Bildbyrån/Fredrik Karlsson
RÖGLE BK
Moritz Seider, back
Från lindansargäng till het guldkandidat – på bara några få säsonger. Rögles förvandling under bröderna Abbotts ledning har varit spektakulär att följa. Och mycket talar för att Rögle som klubb nu har både de ekonomiska musklerna och drivet för att bibehålla den positionen under en överskådlig framtid. Det som framför allt sticker ut i klubbens arbete är hur mycket bättre många spelare blir av att komma dit och utvecklas i Catena Arena. Det är en egenskap långt ifrån alla SHL-klubbar kan skryta med.
När det kommer till en enskild spelare som gjort stor skillnad och förtjänar en MVP-titel den här säsongen är det oerhört svårt. För det är så himla många som klivit fram. Daniel Zaar, Simon Ryfors, Dennis Everberg, Niklas Hansson och Éric Gélinas förtjänar alla, av olika anledningar stor cred, men den jag fastnar för här är ändå Moritz Seider. 19 år gammal har han, enligt mitt sätt att se på saken, varit SHL:s bästa back. Jag kan faktiskt inte erinra mig att jag sett en lika bra juniorback i SHL under de år jag följt ligan som journalist. Visst, Rasmus Dahlin var en unik talang och Victor Hedman var sensationell i Modo när han kom fram, men grejen med Seider är att han redan nu är så pass komplett som spelare att Rögle kunnat luta sig mot honom i alla sorters situationer. Dessutom spelar han fysiskt på ett sätt som inte många 19-åringar klarar av. Det har varit en ynnest att få se honom i SHL. Nästa år kommer han garanterat att spela betydande minuter i NHL för Detroit Red Wings. Det är jag övertygad om.
Moritz Seider.Foto: Bildbyrån/Maxim Thoré
SKELLEFTEÅ AIK
Joakim Lindström, forward
Det här var säsongen när Skellefteå AIK stod att känna igen – igen. Efter att på något vis ha tappat en del av sin identitet under ett par säsonger kändes det som att klubben lyckades hitta tillbaka till det som gjort dem så framgångsrika under första halvan av 2010-talet. Erik Forssell var en av klubbens bärande spelare på den tiden och tycks ha koll på vilken formel som fungerade då. Som sportchef har han och resten av gänget lyckats återfinna vinnarkulturen. Om det sedan räcker hela vägen till SM-guld i år kanske är att hoppas på aningen för mycket, men det här känns som ett lag som har kapacitet att störa vilken motståndare som helst.
När det kommer till spelarinsatser är det många som har lyft sig. Jonatan Berggren har fått ett av de största genombrotten i SHL den här säsongen – och lär vara förlorad till NHL. Men den som fortsätter att vara motorn i den här klubben, år efter år, är Joakim Lindström. Tillsammans med Oscar Möller och några av de andra spelarna med många säsonger bakom sig i Västerbotten har han satt ribban högt för vad som krävs av alla i laget. Han leder med exempel och lyckas dessutom göra 45 poäng i SHL som 37-åring. Den enda, 37 år eller äldre, som överträffat den offensiva noteringen i ligans historia är Anders "Masken" Carlsson som gjorde 57 poäng som 38-åring 1998/99. Lindströms grinighet, glöd och spelsnille gör att han allt jämt är en av SHL:s toppspelare. Det är få förunnat i den åldern.
Joakim Lindström.Foto: Bildbyrån/Ola Westerberg
VÄXJÖ LAKERS
Emil Pettersson, center
Här kan man också snacka om förvandlingen, men av det snabbare slaget. Efter ett riktigt mediokert fjolår, med Växjös mått mätt, lyfte sig alla inblandade från sportchefer till tränare och kvarvarande spelare. Det har gett resultat i form av en imponerande serieseger och ett synnerligen bra utgångsläge inför slutspelet. En SM-final mellan Växjö och Rögle känns som en drömfinal baserat på hur starka lagen är och hur stort underhållningsvärde det skulle kunna ge.
När det kommer till MVP är det lika många om budet som i just Rögle. Viktor Fasth har studsat tillbaka på ett fenomenalt sett efter ett ganska platt fjolår. I år har han, 38 år gammal, varit SHL:s bästa målvakt i konkurrens med Oscar Alsenfelt. Han har dock haft utmärkt understöd av Erik Källgren som också visat sig från sin finaste sida. Tillsammans har de utgjort fundamentet i lagets stabila defensiv. Men det är ändå lagets främsta spetsspelare jag vill lyfta fram här. Emil Pettersson får på något vis symbolisera hela Växjös lyft genom sitt eget imponerande lyft. Han var en av ligans största besvikelser i fjol då han återvände till Sverige efter ett par år i AHL. Då landade han på klena 25 poäng. Det är en notering han mycket väl kan ha fördubblat innan allt är sagt och gjort. Just nu ligger han på 47 poäng på 50 matcher med två fajter kvar i spelschemat. Pettersson har i likhet med Fasth haft bra assistans från andra offensiva spjutspetsar i laget, men för mig är han den som mest konsekvent har levererat under säsongen. Det känns oerhört tveksamt om han spelar SHL-hockey 2021/22. Han har gjort sig förtjänt av en chans i en mer ekonomiskt gynnsam liga.
Emil Pettersson.Foto: Bildbyrån
ÖREBRO HOCKEY
Robin Salo, back
Örebro har tagit betydande steg som lag efter Niklas Erikssons intåg i båset. Fjolåret gav positiva förhoppningar och de infriades i år då man lyckats säkra en topp-sex-position inför slutspelet – trots att man tappade sin kanske bästa spelare i Mathias Bromé mitt under säsongen. Även utan Bromé har Örebro en imponerande bredd på alla positioner. Man kanske saknar den där absoluta spetsspelaren, men jag tycker att man gott och väl kompenserar det att ha många man kan förlita sig på i olika situationer. Att fem spelare landar på 30 poäng eller fler är ett kvitto på det. Och en anledning till att man inte ska ta lätt på Örebro i ett stundande slutspel. Jag tror att de ha potential att ta sig till en semifinal.
När det gäller MVP landar jag i Robin Salo. Den finske landslagsbacken fick kliva fram och ta ett stort ansvar när Nick Ebert tvingades inleda säsongen på skadelistan och Kristian Näkyvä återhämtade sig från sina cancerbehandlingar. Och jag tycker att han har levererat på alla plan. I min bok har 22-åringen från Esbo varit en av ligans allra bästa backar den här säsongen och visat sig vara välförtjänt av sitt NHL-kontrakt med New York Islanders. Salo är rejäl i sitt spel samtidigt som hans skridskoåkning gör att han har förmågan att transportera pucken när tillfälle ges. Kanske är det den spelare i SHL som fått minst cred sett till hur bra han har varit den här säsongen. Om det beror på att han spelar i just Örebro ska jag låta vara osagt...
Robin Salo.Foto: Peter Holgersson/Bildbyrån
