BODIN: Amerikanerna i SHL - alla tiders All-Star Team
Krönikor

BODIN: Amerikanerna i SHL - alla tiders All-Star Team

Publicerad 09 juli 2020 18:00 | Senast redigerad 15 juli 2020 11:02
Redan under elitseriens första säsong, 1975/76, fanns det en amerikan på isen. Backen Tom Mellor, som var med och tog OS-silver med USA i Sapporo 1972, värvades till Västra Frölunda efter ett par säsonger i Detroit Red Wings organisation.
Vi har kommit fram till det sista internationella All-Star-laget i den här artikelserien. I dag utser Uffe Bodin de bästa amerikanerna som spelat i SHL, och hittar där både en Stanley Cup-mästare och den poängrikaste nordamerikanen i toppligans historia.

Sedan Mellors dagar i Göteborg har ytterligare 124 amerikaner synts på isarna i svenska toppligan. Några har kommit hit i tidig ålder och sedan skapat sig fina NHL-karriärer. Jag tänker inte minst på en back som Brian Rafalski. Han gjorde en ganska blek figur i Brynäs säsongen 1995/96, men lyckades via tre starka säsonger i finska ligan spela till sig ett NHL-kontrakt med New Jersey Devils. Redan under sin första säsong i NHL vann han Stanley Cup och resten är historia.

Rafalski kom att spela över 800 matcher och göra fler än 500 poäng för Devils och Detroit Red Wings. Han blev Stanley Cup-mästare tre gånger om. Det var det antagligen rätt få i Gävle som kunde föreställa sig när han kom dit som 22-årig före detta collegespelare i mitten av 90-talet.

Vi har också haft en del stjärnor som kommit hit, dominerat och sedan försvunnit. Derek Ryan och Jeff Taffe gjorde upp om segern i SHL:s poängliga 2015 varpå Ryan blev (och är) NHL-spelare och Taffe fick chansen i KHL. Den nyligen pensionerade Chad Kolarik är en annan spelare som satte sig på kartan med en 30-målssäsong för Linköping 2013/14. 

Ingen av dem tar plats här. Det gör inte heller profiler som Jack Connolly eller Rhett Rakhshani, som är de amerikaner som spelat flest SHL-matcher. Konkurrensen om framför allt forwardsplatserna var för stor för att någon av dem skulle ha en chans att hävda sig i sammanhanget.

Så här kom mitt lag att se ut:

MÅLVAKT

Tim Thomas

Inte mycket till konkurrens på den här positionen direkt. Thomas är tillsammans med Frölundas Pat Jablonski den enda amerikanske målvakten som gjort tvåsiffrigt antal matcher i elitserien/SHL. 2000/01 värvades han han till AIK efter ett par säsongers studsande mellan farmarlagsspel i Nordamerika och Finland. Säsongen i AIK var fin. Thomas hade en räddningsprocent på 91,7 efter 43 matcher och toppade med det elitseriens målvaktsliga.

Dock var det nog få som vid den tidpunkten kunde föreställa sig att han tio år senare skulle vara NHL:s bästa målvakt och nybakad Stanley Cup-mästare med Boston Bruins.

Det som hände var att Thomas åkte till Finland säsongen efter sejouren i AIK och svarade för en panginsats mellan Kärpäts stolpar. Det fick Boston Bruins mångårige svenske scout Svenåke Svensson att agera. Han övertygade Bruins klubbledning om att Tim Thomas var en målvakt att satsa på – och jisses vilket fynd han blev!

2011 vann han inte bara Stanley Cup; Thomas fick också Conn Smythe Trophy som slutspelets MVP och tog hem sin andra Vezina Trophy som ligans bästa målvakt.

Karriären fick ett mindre roligt slut då han något år senare drabbades av sådana grava hjärnskakningsproblem att han inte bara tvingades sluta, utan isolera sig helt och hållet. När han valdes in i USA:s egen hall of fame i fjol trädde han för första gången fram offentligt och berättade om vilket helvete livet efter den aktiva karriären förvandlats till. Gripande!

Tim Thomas i AIK 2000.Tim Thomas i AIK 2000.Foto: Bildbyrån/Björn Tilly

BACKAR

Ryan Gunderson

25 år gammal dök Ryan Gunderson upp i då allsvenska Örebro för tio år sedan. Han gjorde omedelbar succé, vann backarnas poängliga och värvades till Brynäs. Sedan dess har han blivit prototypen för den sortens back varje svensk sportchef drömmer om att hitta i Nordamerika.

Gunderson är nämligen urtypen för den moderna backen som de senaste fem-tio åren bidragit till att omforma sporten. I takt med att storlek, muskler och fysiskt spel blivit allt mindre viktigt och fokus i stället lagts på skridskoåkning, spelsinne och beslut har den spelartypen blivit allt viktigare.

Jag skulle inte påstå att Ryan Gunderson själv har revolutionerat sporten, men i Sverige var han en av de första utländska backarna som satte ribban. Under sina två sejourer i Brynäs har han varit en av ligans bästa backar. Han är tillika den bästa icke-svenska poängplockaren av samtliga backar i ligans historia med sina 205 poäng.

Snart 35-årige Gunderson lämnade Brynäs för schweiziska Fribourg-Gottéron inför förra säsongen och har där fortsatt att producera poäng. Han har ytterligare 1+1 år kvar på kontraktet, vilket innebär att vi kan ha sett det sista av honom i svensk hockey. Tyvärr.

Ryan Gunderson.Foto: Andreas L Eriksson/Bildbyrån

Noah Welch

Backparet var nästan lika lätt att sätta som målvakten. Efter Ryan Gunderson och Noah Welch är det ett ganska avsevärt glapp nedåt till nästa grupp av amerikanska SHL-backar. Welch är kanske inte i närheten av Gunderson på ett hockeymässigt plan, men som profil betraktad överglänser han den tidigare Brynässtjärnan med råge.

Noah Welch var nämligen en spelare som fick känslorna att svalla.

Han var den där typen av profil som man antingen älskade eller hatade. Han hade alltid en åsikt, hade inga problem att rakryggat leverera den och var inte sen att försvara den med alla medel tillåtna (och otillåtna). Som journalist var det en dröm att intervjua Welch eftersom man ALLTID fick minst ett bra citat.

Sin bästa tid i Sverige hade han i Växjö säsongen 2014/15. Det ryktades att han och tränaren Sam Hallam inte drog riktigt jämnt vid den här tiden, men det var inget som märktes på isen. Welch bildade tillsammans med Cory Murphy ett dominant backpar som hade stor del i att klubben kunde ta sitt första SM-tecken blott fyra år efter att ha tagit klivet upp i högsta ligan. För sina insatser i det slutspelet tilldelades Welch Stefan Liv Memorial Trophy som slutspelets MVP.

Året därpå blev inte lika kul. Noah Welch gick till Modo och var där som kapten med om att åka ur SHL. Han gjorde ytterligare en SHL-säsong i Malmö, där han vantrivdes, innan karriären avslutades med ett nytt SM-guld i Växjö 2018. Dessförinnan hann han (tillsammans med Gunderson) representera USA under OS i Sydkorea.

Noah Welch efter SM-guldet 2018.Noah Welch efter SM-guldet 2018.Foto: Bildbyrån/Petter Arvidson

FORWARDS

Ryan Lasch

Två SM-guld, tre Champions Hockey League-titlar och två poängligatitlar. Som om inte det vore tillräckligt har Ryan Lasch gjort flest poäng av alla nordamerikaner i SHL:s historia. Det är med andra Hall of Fame-varning på karl'n. Så bra har han varit under sin tid i Sverige.

Lasch kom ursprungligen direkt från collegespel med St. Cloud State University till Södertälje 2010. Där flög han under radarn lite grann. Året därpå kom genombrottet då han vann finska poängligan under sin säsong med TPS Åbo. Efter ett misslyckat försök i Nordamerika återvände han till Sverige och Växjö 2013. Där fick han det inte att lossna på förväntat sätt och fick bitvis finna sig i att nöta bänk.

Det var först när han kom till Frölunda 2015 som karriären tog fart på allvar. När laget vann SM-guld 2016 följde han upp segern i grundseriens poängliga med att vinna slutspelets poängliga tillsammans med Artturi Lehkonen. På något sätt lyckades han inte bli slutspelets MVP den gången. Det priset gick till Johan Sundström.

Upprättelsen kom i fjol när han efter en sagolik säsong – med CHL-titeln och SM-guldet – där han vann poängligorna i allt han deltog i och fick ta emot Stefan Liv Memorial Trophy.   

Vad är det då som gör att Ryan Lasch (tillsammans med Joakim Lindström, skulle jag argumentera) är den bästa forwarden i SHL under den senaste tioårsperioden?

Spelsinnet! 

I en tid när spelet i SHL går så fort att få av spelarna i ligan har kapaciteten att processa det har Lasch ändå lyckats hitta ett sätt att ligga steget före. Passningsspelet och den kreativa ådran är god nog för att göra honom till NHL-spelare, men hans 170 centimeter satte tidigt stopp för den drömmen. Till svensk hockeys stora glädje.

Det är oklart var Ryan Lasch kommer att återfinnas kommande säsong. Jag hoppas att 33-åringen inte satt sitt sista avtryck i svensk hockey ännu.

Ryan Lasch.Foto: Michael Erichsen/Bildbyrån

Broc Little

Ryan Lasch blev härom året den poängrikaste nordamerikanen genom tiderna i SHL. Detta efter att ha passerat Tom Bissetts tidigare rekordnotering. Om Lasch inte spelar SHL-hockey kommande säsong – vilket i nuläget verkar osannolikt – finns det en god chans att en annan amerikan norpar det rekordet från honom.

Broc Little är i nuläget 34 poäng efter Lasch i SHL:s totala poängliga. Det är 34 poäng som han, sett till sin historik, borde äta upp i ett nafs om han får vara skadefri för Linköping nästa säsong.

Det finns en hel del likheter de båda spelarna emellan. Båda är kortvuxna, kreativa spelare som gjorde poängsuccé på college innan de hamnade i Sverige. Medan Lasch gick direkt till SHL fick Little kontrakt av Västerås i Hockeyallsvenskan, en liga han egentligen var för bra för. Tillsammans med kedjekamraterna William Karlsson och Peter Öberg satte han ligan i brand och vann poängligan i suverän stil efter att ha skjutit 35 mål och svarat för 66 poäng på 55 matcher 2011/12.

Det ledde till ett SHL-kontrakt med AIK, där Little efter en trög start stannade på 46 poäng på 55 matcher. I likhet med Lasch gjorde Little ett misslyckat försök i Nordamerika innan han via en kort sejour i finska Jokerit hamnade i den klubb han kommit att bli tätast sammankopplad med i Linköping.

Under de fem säsonger han har gjort med Cluben inför 2020/21 har han snittat runt 20 mål per säsong och 0,9 poäng per match. Det är enastående bra siffror i dagens rätt defensiva SHL. Av den anledningen finns det mycket som talar för att den tvåfaldige vinnaren av SHL:s målliga kommer att passera Ryan Lasch under kommande säsong.  

Broc Little.Foto: Josefine Loftenius/Bildbyrån

Tom Bissett

Det hade känts fattigt om jag inte hade fått in en enda spelare verksam i Elitserien innan millenieskiftet i det här laget. Tack och lov fanns gamle gode Tom Bissett att luta sig emot här. 

Målmaskinen från Seattle bör ha en framträdande plats i hjärtat hos alla brynäsare. Han var nämligen i allra högsta grad involverad i SM-gulden de knep 1993 och 1999.

Bissett värvades till Brynäs 1991 efter att han misslyckats med att slå sig in i Detroit Red Wings. På plats i Gävle visade han omedelbart att han hade kvalitéer som gjorde honom till en fruktad målskytt i Elitserien. Under sin första sejour i Brynäs smällde han in 46 mål på 80 matcher och inte minst sju mål på tio matcher i slutspelet 1993, där Luleå besegrades i en dramatisk SM-final.

Efter fem säsonger på annat håll återvände han 1998 och stod då för en av de målmässigt sett mest imponerande säsongerna i ligans historia. Bissett blev då den andra spelaren efter Håkan Loob att skjuta 40 mål under en elitseriesäsong. Än i dag är Loob och Bissett de enda som lyckats med den bedriften.

Amerikanen fortsatte sedan sin imponerande säsong med att göra sex mål på 14 slutspelsmatcher när Brynäs slog Modo i SM-finalen 1999.

Stannade i Brynäs till 2002 och fortsatte att leverera bra siffror även om han inte kom i närheten av 40 mål igen. En av de bästa renodlade målskyttarna som visat upp sig i elitserien/SHL.

Tom Bissett.Foto: Bildbyrån