Var det här det Robert Ohlsson såg framför sig?

Skellefteå slogs om en SM-finalplats in i det sista - men har sedan dess fått se stjärna efter stjärna lämna klubben. Trots flera spännande förstärkningar, inte minst från HockeyAllsvenskan, finns det nog en viss anledning till oro.

Kan man verkligen upprepa förra säsongens mycket starka prestationer och resultat?

LAGET I SIFFROR

BÄSTA NYFÖRVÄRV

Skellefteå har värvat en hel del spelare till den här säsongen. På målvaktssidan har Strauss Mann ersatt Arvid Söderblom  på backsidan har Jonathan Pudas samt de allsvenska stjärnorna Michael Kapla och Filip Roos anslutit, och framåt är Linus Karlsson, Stefan Loibl, Adam Mascherin och Tom Kühnhackl nya ansikten. Det är många spännande spelare, något annat går inte att säga, men det känns bara som att ett av nyförvärven är en given succé:

Jonathan Pudas, förstås.

Pudas var en bra SHL-back i Brynäs, men tog under åren i Skellefteå enorma kliv. Där gick han från att vara en bra SHL-back till att vara en av de bästa. Det blev KHL-spel och VM-spel för Pudas förra säsongen, men nu är han tillbaka i Skellefteå igen. Värvningen av Jonathan Pudas måste klassas som en av de bästa i SHL.

I Jonathan Pudas får Skellefteå en given förstaback. Man får en spelare med en av ligans bästa förstapassar. Man får en spelare som kan fördela spelet i powerplay (bara tre backar gjorde fler PP-poäng när han senast var i SHL) och man får framför allt en ledartyp.

Under Pudas senaste säsong i Sverige gjorde han 36 poäng och slutade trea i backarnas poängliga. 36 poäng är en riktigt vass notering för de flesta spelarna i SHL, oavsett position.

UTROPSTECKEN

Skellefteå AIK är uppenbarligen en väldigt attraktiv klubb att komma till. Tillsammans med Rögle tycks Skellefteå vara det lag du helst vill spela för om du är en allsvensk stjärna som vill ta nästa steg i SHL. Det är ingen slump att HockeyAllsvenskans bästa back, Michael Kapla, att HockeyAllsvenskans kanske bästa unga back, Filip Roos, och att en av HockeyAllsvenskans bästa unga forwards, Linus Karlsson, valt Skellefteå AIK. Det är tre oerhört spännande nytillskott - som nog också lär behöva ta ganska tunga roller omgående.

Framför allt Michael Kapla ser jag som en direkt nyckelspelare för Skellefteås del. De har tappat/släppt Roland McKeown, Arvid Lundberg och Niclas Burström  Inte minst kommer de två sistnämnda bli svåra att ersätta. Där spelar Kapla en väldigt viktig roll. Med den rutin och den spelstil han har skulle jag dock bli förvånad om han inte ganska snabbt blir en väldigt gångbar back också på SHL-nivå.

Överlag har Skellefteå många spelare som är på väg uppåt i sina karriärer, och som inte ser Skellefteå AIK som ändhållplatsen utan vill till ännu större ligor. Likt vi fick se förra säsongen, med spelare som Andreas Wingerli och Rickard Hugg  kan man få en positiv utväxling på sina spelare under säsongen.

Det blir en nyckelfaktor för Skellefteå även i år.

FRÅGETECKEN

Anledningen till varför det blir en nyckel att Skellefteås allsvenska värvningar, samt deras unga spelare, verkligen tar kliv både inför och under säsongen är såklart att bredden på truppen är obefintlig. Ja, de får ihop två målvakter, sex backar och tolv forwards men inte så mycket mer. På backsidan har de åtta spelare med A-lagskontrakt, men då är tre av dem oprövade i SHL - och Adam Wilsby har bara en säsong bakom sig i ligan.

Framåt har de alltså bara tolv forwards på kontrakt, och då är Simon Robertsson (född 2003) en av dem. Det finns dock spännande spelare i J20-laget, som 04:an Elias Salomonsson och 02:an Elias Stenman  Men Skellefteå är alltså i ett läge där de redan nu lär behöva plocka upp spelare från juniorlaget för att få ihop fullt manskap.

Och då är säsongen inte ens igång än.

Jag är medveten om att GM Erik Forssell inte lär sitta lugnt i båten, utan att det lär komma in en forward till i sinom tid. Men här och nu har Skellefteå en på tok för tunn trupp för att jag ska våga se dem som något topplag.

TRE NYCKELSPELARE

Gustaf Lindvall, målvakt

Strauss Mann är en ganska upphöjd målvakt som många förståsigpåare i Nordamerika trodde skulle få ett NHL-kontrakt. Det lär således finnas en enorm uppsida i honom.

Men Gustaf Lindvall är målvakten Skellefteå lutar sig emot. Arvid Söderblom gjorde det över förväntan förra året och såg till att Skellefteå rent statistiskt hade ligans näst bästa målvaktspar. Bara Växjö var bättre. Som laget ser ut nu lär man behöva SHL:s bästa eller näst bästa målvaktsspel den här säsongen också, om man vill utmana om de riktigt fina placeringarna. Lindvall lär få stå en majoritet av matcherna och blir således den verkliga nyckelspelaren på den utsatta positionen.

Lindvall förra året nådde inte riktigt upp till samma extrema nivå som 2019/2020 - men var likväl en av seriens allra bästa målvakter även den gångna säsongen. Han fanns med i toppen, eller strax bakom toppen, i egentligen alla statistiska kolumner.

Nu vill det till att han håller samma nivå.

Oscar Möller, forward

År efter år tillhör Oscar Möller SHL:s bästa spelare, utan att riktigt få den där uppmärksamheten han förtjänar. Han får aldrig spela i landslaget och det känns som att folket "där ute i stugorna" ofta glömmer bort honom när seriens bästa spelare ska diskuteras.

Jag brukar gilla att titta på statistikern Erik Wilderoths "Game Score-modell", som ger en väldigt bra indikator över en spelares kvalité. Ligger du på 1,00 eller mer i Game Score är du en av seriens allra bästa spelare. Möller har de senaste fyra säsongerna legat på 1,00, 1,31, 1,06, 1,04. År efter år presterar han en ishockey som få andra.

Förra säsongen led han av en alldeles sanslös "otur" i början av säsongen, där pucken verkligen inte ville in.  Efter 17 matcher, alltså en tredjedel av säsongen, hade Möller bara gjort tre assistpoäng. På de avslutande 35 matcherna gjorde han 17 mål och 15 assistpoäng. De 17 målen han gjorde var bäst av alla under perioden - och med sina 32 poäng slutade han fyra i poängligan från omgång 18 och framåt. Med en normal utdelning under inledningen av säsongen hade han förmodligen plockat hem skytteligan i SHL. 

I en offensiv som känns spännande men samtidigt något darrig kommer Möller behöva prestera på samma nivå som han gjorde under de två avslutande tredjedelerna även under säsongens första 17 matcher.

Melker Karlsson, forward

Det mesta under våren och sommaren handlade om alla tunga namn som lämnade Skellefteå. Vi kan där räkna in Pär Lindholm, Andreas Wingerli, Jesper Frödén, och Jonatan Berggren på forwardssidan. Wingerli, Frödén och Berggren kändes dock mer eller mindre självklara. Där var känslan hela tiden att NHL eller KHL väntade.

Tappet av Pär Lindholm kom dock som en chock, åtminstone sett utifrån. Känslan var att han verkligen var i Skellefteå för att stanna. Så, vad har det med Melker Karlsson att göra? Ptja, under försäsongen är det han som fått uppgiften att centra Skellefteås förstakedja.

Meritlistan är bra, och att "Melkman" är en grymt duktig hockeyspelare råder det inga tvivel om. Han hade inte hållit sig kvar i NHL så pass länge som han ändå gjorde, annars. Däremot går det väl att ifrågasätta om han har den offensiva ådra som man nog behöver ha för att ha den rollen han tilldelats nu. Eller snarare, den rollen som han närmats tvingats till.

Jag blir inte förvånad om Skellefteå ger en sån som Tom Kühnhackl chansen som center under säsongen, om det inte skulle fungera med Karlsson.

HÅLL KOLL PÅ

När Robert Ohlsson tog över Djurgården var det i mångt och mycket ett renoveringsobjekt han fick den tuffa uppgiften att basa över. Djurgården skulle staka ut en ny sportslig riktning, med Jocke Eriksson och Thomas Johansson som ansvariga, och de valde redan tidigt ut Frölundas assisterande tränare som mannen som skulle leda Djurgården in i den nya eran tillsammans med dem.

Det är lätt att glömma det, men första säsongen var allt annat än rolig för Ohlssons del. Det var ärligt talat inte speciellt långt ifrån att det blev en "Nicklas Rahm i HV"-utveckling på det hela. Några veckors kräftgång till och pressen på firma Eriksson/Johansson hade blivit enorm. Då kanske Ohlsson hade offrats. I stället blev han kvar i fem år.

Jag kan såklart inte påstå att Skellefteå är i en lika stor förändring som Djurgården var då. Behovet av renovering är inte alls lika stort. Inte minst eftersom att stora klubbprofiler som Jonathan Pudas, Petter Granberg, Melker Karlsson, Oscar Möller och Joakim Lindström finns. Men det var nog inte riktigt det här laget Robert Ohlsson hade sett framför sig att han skulle ta över, när han tackade ja. För bara några månader sedan såg jag, och många med mig, Skellefteå som en glödhet guldkandidat men sedan dess har det ju hänt en del som gör att så inte är fallet. Med tanke på alla tunga spelartapp, och med tanke på att det trots allt är en ny spelidé som ska sätta sig, kan nog Robert Ohlsson få en tuff förstahöst även den här gången. Kvalitén i truppen är dock bra nog för att det inte ska bli lika tufft som det var i Djurgården, förstås.

Men det kan vara värt att hålla koll på vilken typ av start den så högt aktade tränaren får. 

SUMMERING 

Det fanns otroligt mycket att gilla med Skellefteå förra säsongen. De spelade en väldigt rolig ishockey och hade i vanlig ordning några av seriens bästa spelare på varje position. Dessutom hade de flera unga spelare som verkligen slog igenom, däribland Rickard Hugg. Adam Wilsby tog också stora kliv under säsongen, och jag både hoppas och tror att han kan ta ytterligare ett kliv i vinter. Kan det bli landslagsspel för Hugg och/eller Wilsby rent utav?

Skellefteå sitter på en högkvalitativ trupp, men en alldeles för tunn sådan. Sett till att de också ska spela CHL-hockey kan läget ganska snabbt bli kritiskt om det vill sig illa. Jag är övertygad om att man, trots de farhågorna, åtminstone är ett slutspelslag som absolut kan slåss om en topp sex-plats. Däremot är jag i nuläget skeptisk till om man är ett lag som kan vinna guld.

Skellefteå har under många år haft en kopiöst hög lägstanivå, trots att man gjort om en hel del både på sportchefspositionen och framför allt på tränarsidan de senaste åren. Åtminstone på huvudtränarposten. Bert Robertsson och inte minst Stefan Klockare var under många år oerhört förknippade med Skellefteå - men nu är båda borta. Jag tror absolut det finns fördelar med att göra om en tränarstab helt, så att den som kommer in dels kan sätta sin egen stab och dels att spelarna också får ett blankt papper att börja på. Andreas Falk är visserligen kvar från förra året, men han har trots allt bara gjort ett år som tränare i klubben. Robert Ohlsson och Pierre Johnsson hämtas utifrån - och det känns verkligen som att det kan vara positivt för Skellefteå att hämta in influenser utifrån efter många år med välbekanta röster och ansikten på bänken. Dessutom är jag ett stort fan sedan flera år tillbaka av Ohlssons ledarstil och hockeyfilosofi. Det känns som en kanonbra rekrytering av Skellefteå, sett ur ett längre perspektiv. Han har en förmåga att få ut max av vad som finns i hans lag.

Förutom att Skellefteå spelade en rolig hockey var det - ironiskt nog - defensiven som stack ut förra säsongen. Ledda av ett grymt bra målvaktspar släppte man in näst minst mål i hela SHL. De hade också det näst bästa boxplayspelet. De lyckades spela en offensivt frejdig och ganska effektiv ishockey (flest skott i offensiv skottsektor) samtidigt som man stängde till bakåt (mycket tack vare målvakterna, som sagt). Jag tror att de skickliga spelarna som finns i laget kommer vara lika skickliga den här säsongen - men frågan är om den defensiva kompetensen är lika hög. Utan Arvid Lundberg kommer Petter Granberg få ta ett enormt ansvar defensivt. Frågan är om Granberg verkligen kan nå upp i Lundbergs defensiva nivå. Han är hur som helst inte alls på samma nivå när det gäller spelet med puck. 

Det vill verkligen till att de allsvenska värvningarna snabbt smälter in i SHL-miljön, som jag var inne på ovan. Annars ser det ganska ihåligt ut på backsidan.

Det går aldrig att räkna bort ett lag som har Joakim Lindström och Oscar Möller i uppställningen - men frågan är om produktionen bakom de båda kommer vara vass nog. Det krävs att egentligen samtliga övriga spelare tar både ett och två steg för att tappen av framför allt Wingerli, Frödén och Berggren inte ska märkas. 

Tappet av Pär Lindholm kommer garanterat märkas, det finns ingen som är nära att hålla den kvalité som han gjorde. Men är det något vi lärt oss med Skellefteå är det just att det alltid kommer nya spelare. Det slår alltid igenom någon ny. Oavsett hur många tränarbyten man gör och hur många spelare som lämnar för spel i andra ligan är de med i snacket om att gå långt i slutspelet när allt kommer omkring.

Jag tippar dem dock som sjua. Skulle de hamna där blir det deras sämsta placering sedan 2008. Jag tippar dem inte som sjua för att de är dåliga, utan för att andra lag helt enkelt känns bättre rustade för en lång och prövande säsong.

Var det verkligen vad Robert Ohlsson såg framför sig?

TABELLTIPSET

1) 

2)

3) 

4) 

5)

6) Örebro: Få lag osar lika mycket slutspelsbygge

7) Skellefteå: Var det här det Robert Ohlsson såg framför sig?

8) 

9) Malmö: Måste lyfta sig - där var de sämst i hela SHL

10) Linköping: Då kan de lika gärna bli ett kvallag

11) Djurgården: Svårbedömda - laget där det är kortast till "superkris"?

12) Brynäs: Där måste de utvecklas - annars är de i botten för att stanna

-------------------------------------------------------------------------------------------------

13) Timrå: Ett lag som är klasser bättre än senast

14) Oskarshamn: Har de gjort sin hemläxa?