Har blivit en mer trovärdig klubb - spretar inte lika mycket
Krönikor

Har blivit en mer trovärdig klubb - spretar inte lika mycket

Publicerad 02 juni 2021 19:45 | Senast redigerad 04 juni 2021 19:57
Efter en sjätteplats och två raka femteplatser är Skellefteå på nytt ett topp fyra-lag i svensk hockey. För andra säsongen i rad slutade de på en fjärdeplats, och poängskörden gick upp från 90 till 93. Man var dessutom ytterst nära att slå ut Rögle i semifinalen och gå till sin åttonde (!) final sedan 2011.
Måns Karlsson blickar tillbaka och summerar och analyserar samtliga 14 SHL-lags säsong. Idag: Skellefteå AIK.

Mycket var positivt i Skellefteå. Den udda tränarlösningen fungerade, de unga spelarna tog kliv, nyförvärven imponerade - och framför allt tog man tillbaka statusen att vara en klubb som spelare verkligen vill till.

Det räckte långt, men inte hela vägen, i år. Varför gick det som det gick? Det försöker jag ta reda på, med hjälp av åtta olika kategorier.

MÅLVAKTERNA 

Redan inför säsongen var känslan att Skellefteå stod mycket väl rustade på målvaktssidan. Gustaf Lindvall utsågs trots allt till förra säsongens bästa målvakt i SHL, och Arvid Söderblom kom från en kanonsäsong med Tingsryd i Hockeyallsvenskan. Och ja, man får väl säga att målvaktsspelet var som förväntat i Skellefteå. 

Lindvall nådde inte riktigt upp till samma extrema nivå som förra året - men var likväl en av seriens allra bästa målvakter även den här säsongen. Han finns med i toppen, eller strax bakom toppen, i egentligen alla statistiska kolumner.

Arvid Söderblom? Ja, han var precis lika bra. Rent statistiskt överglänste han till och med Lindvall. Han hade bättre GAA, bättre räddningsprocent, bättre räddningsprocent i skottsektorn och bara marginellt sämre i lika styrka.

När allt summeras hade Skellefteå SHL:s bästa målvaktsspel vid sidan av Växjö. Detta trots att man faktiskt släppte till ganska mycket farliga målchanser i relation till flera av sina toppkonkurrenter. Växjö var också det enda lag som släppte in mindre mål än Skellefteå - som släppte in 124 jämfört med SM-guldvinnarens 122.

Gustaf Lindvall.

Gustaf Lindvall.Foto: Bildbyrån/Ola Westerberg


UTROPSTECKNET

Att Oskar Nilsson skulle vara en bra värvning tror jag de flesta såg framför sig. Att han skulle gå in och vara en ledande spelare i Skellefteå AIK var långt ifrån lika självklart. Jag trodde inte att han skulle bli det, kan jag erkänna.

Han ökade sin poängskörd från sju till 28 poäng och slutade strax utanför topp-tio i backarnas poängliga. I lika styrka gjorde Nilsson 23 poäng - och hade med det bara Éric Gélinas före sig i backpoängligan. 16 av poängen kom också av mål+förstaassist. Även där hade Nilsson bara Gelinas före sig.

Att Oskar Nilssons underliggande siffror skulle se bättre ut i ett spelförande lag som Skellefteå, än i det ofta utspelade Oskarshamn, var självklart. För att få fram Nilssons utveckling är det därför onödigt att titta på hans corsi. Det som däremot sticker ut är hans relativa corsi. I Oskarshamn hade han en negativ sådan, med cirka 1,97 procent. I Skellefteå låg den på ungefär 3,6 procent plus. Han tog helt enkelt enorma kliv jämfört med den ändå klart godkända debutsäsongen i SHL - och mådde verkligen bra av att få spela i ett lag som hade pucken mycket. 

Fortsätter han på inslagen väg kommer det vänta en Tre Kronor-debut kommande säsong. Var så säkra.Oskar Nilssons utveckling är stark.

Oskar Nilssons utveckling är stark.Skärmklipp Betterthanamonkey.com


BESVIKELSEN

Det såg så lovande ut under försäsongen. Han vräkte in mål och poäng och såg ut att vara en spelare för en ledande roll i Skellefteå AIK. Sen började SHL - och Tyler Morley blev den här säsongens "Louie Caporusso  eller "Austin Ortega". Ni vet, en sån som briljerade på försäsongen men inte hade en chans att hävda sig speciellt bra i SHL.

Morley, som snittade över en poäng per match i finska ligan förra säsongen, hade en assistpoäng efter 23 matcher i Skellefteåtröjan trots att han fick ganska mycket speltid i powerplay. 31 matcher in på sin sejour i Västerbotten hade han gjort tre poäng. Ironiskt nog gjorde han också tre poäng på de två efterföljande matcherna - och sen bytte han lag till Linköping. Där gjorde kanadensaren fyra poäng på sina tre första matcher. Totalt sett var han väl helt okej i Linköping. Men i Skellefteå var Tyler Morley bedrövlig.

Det blev alltså 1+5 på 33 matcher innan flyttlasset gick ned till Östergötland i stället.

Tyler Morley hade en tuff tid i Skellefteå.

Tyler Morley hade en tuff tid i Skellefteå.Bildbyrån


GENOMBROTTET

Det kom inte direkt som någon överraskning - men Adam Wilsby imponerade verkligen stort under sin första SHL-säsong. Han var ju en absolut toppback i HockeyAllsvenskan förra året och utvecklades längs den här säsongens gång till att bli en klassback även i SHL. Hans underliggande siffror är imponerande starka, speciellt om vi ser till faktumet att han var förstaårssenior och aldrig hade spelat på heltid i SHL tidigare, och poängproduktionen gick inte av för hackor heller. Det blev 18 poäng - trots obefintlig speltid i powerplay. Backen gjorde samtliga sina poäng i lika styrka. 

Räknar vi poäng per spelad minut var faktiskt bara tidigare nämnda Gelinas och Nilsson, samt Moritz Seider och Albert Johansson bättre än Wilsby. Och om vi säger så här: Det snackades betydligt mer om de övriga fyra än det snackades om Wilsby den här säsongen. Han fick ett stort genombrott litegrann i skymundan. Det man undrar är ju var det här ska sluta? Hur bra kan den här killen bli nästa säsong? Kommer han vara Nils Lundkvist-bra?

Det jag fastnar för med Wilsby är dock inte bara hans statistik, utan det handlar lika mycket om hans spelstil. Jag tycker att han är en av de mer intressanta och underhållande backarna att se i hela den här ligan. Och jag måste ställa mig frågan: Varför nominerades inte den här killen till säsongens bästa rookie i SHL? I mitt tycke var han (och Arvid Söderblom, för den delen) klart bättre än William Eklund som tog hem priset.

Skellefteå tappade inför säsongen Filip Berglund till Linköping, och det sågs som ett stort tapp då. Med tanke på hur svag Berglund var i LHC och hur stark Adam Wilsby var i Skellefteå är det nog ingen som saknas Berglund idag.

Adam Wilsby i duell med Chris DeSousa.

Adam Wilsby i duell med Chris DeSousa.Bildbyrån


COACHERNA

Skellefteå AIK ställde upp med SHL:s mest intressanta tränaruppställning (ja, Josef Boumedienne/Nils Ekman är utom tävlan), eftersom de satsade på helt orutinerade Andreas Falk som "ersättare" för Tommy Samuelsson. De satsade på en tränartrio utan huvudtränare och när man gick in i säsongen var det egentligen det enda riktigt stora frågetecknet som fanns kring Skellefteå.

Nu vet vi ju att Falk tillsammans med Stefan Hedlund ochStefan Klockare gjorde ett väldigt gott jobb överlag. Skellefteå var ungefär så bra som man kunde förvänta sig, och spelade ungefär den hockeyn som i alla fall jag hade väntat mig. Jag tycker också man kunde se en successivt förbättring i spelet under säsongen. Och ska jag vara ärlig tänkte jag egentligen aldrig på att det faktiskt saknades en huvudtränare. Det kändes ganska naturligt att se Falk/Hedlund/Klockare styra det här laget.

Ser vi till förväntade mål framåt låg Skellefteå fyra där, och förväntade mål bakåt låg de sexa i. De förväntades göra ungefär 53 procent av målen i matcherna, vilket de var fjärde bäst på. Och det var väl nästan exakt kring den positionen de allra flesta hade tippat Skellefteå inför säsongen. Jag hade dem till och med som trea i mitt tips.

Nu lämnar både Klockare och Hedlund Skellefteå för Örebro respektive Rapperswil, och Robert Ohlsson kommer in som huvudtränare. Experimentet med den tredelade lösningen avbryts alltså redan efter ett år, men sett till förutsättningarna tycker i alla fall jag att tränartrion ska ha beröm för hur de hanterade den något märkliga situationen.

Stefan Klockare i mitten, med Stefan Hedlund och Andreas Falk i förgrunden och bakgrunden.

Stefan Klockare i mitten, med Stefan Hedlund och Andreas Falk i förgrunden och bakgrunden.Bildbyrån


POÄNGKUNGARNA

För fjärde året i rad, och för femte säsongen i följd om vi bara räknar säsongerna han spelat där, vann Joakim Lindström den interna poängligan säsongen 19/20. Han gjorde, för honom, beskedliga 39 poäng på 47 matcher. Han slutade på en, för honom, beskedlig niondeplats i poängligan. Det var hans sämsta placering sedan 2005. Sedan dess hade han spelat sju SHL-säsonger och alltså aldrig varit sämre än nia. Den här säsongen slutade han ett par snäpp bättre, på delad sjundeplats, i poängligan.

Och ja, Joakim Lindström vann såklart den interna poängligan även den här säsongen med sina 12+33 på 52 matcher. Skillnaden nu jämfört med tidigare var dock att han inte vann den ensam. Även Jonatan Berggren gjorde nämligen 45 poäng, fördelat på just 12+33. Berggren gjorde den mäktiga summan på bara 49 matcher och hade alltså ett högre poängsnitt än Lindström, till och med. Snacka om imponerande. Inte minst eftersom han ju bara kunnat spela 40 matcher på de två senaste säsongerna, på grund av två tuffa skador. Jag tror de flesta såg framför sig att han skulle få ett ordentligt genombrott, men det här var nog bättre än vad både Berggren själv och inte minst Skellefteå hade kunnat hoppas på.

Berggren har alltid varit en grymt bra speldrivande spelare. Han får ofta starta i egen zon men avslutar bytena i anfallszon. Det var egentligen två saker som stack ut den här säsongen:

Den enorma poängeffektiviteten och att han fick hålla sig skadefri. Spelmässigt är det den här typen av tendenser vi sett av förstaårssenioren (!!!) även tidigare.

Det blir mycket fokus på Jonatan Berggren nu, men vi ska inte glömma bort fenomenet Joakim Lindström heller. Förutom den tuffa säsongsinledningen, där pucken inte ville in, går det nästan att lägga karbonpapper på den här säsongen och hans tidigare år i Skellefteå. Karln blir inte sämre, trots att han närmar sig 40 år. Han bara fortsätter dominera i SHL, år efter år efter år efter år.

På tal om 40: Skellefteå hade tre spelare som gjorde 40 poäng den här säsongen. Förutom de nyss nämnda gjorde även Jesper Frödén det. Skellefteå AIK var det enda laget som hade tre 40-poängsspelare.

Poängkungarna.

Poängkungarna.Bildbyrån


MVP

Jocke Lindström, Jonatan Berggren, Gustaf Lindvall och Jesper Frödén i all ära. För mig är ändå Oscar Möller Skellefteås MVP. Han är i mitt tycke lagets bästa spelare, även om han den här säsongen gjorde tio poäng förre än Lindström och Berggren.

Varför? För att han har allting. Han driver spelet bäst av alla i ligan, han skapar chanser åt sig själv och sina medspelare, han gör mål själv, han leder laget...han gör allting.

Problemet den här säsongen var ju, precis som för Joakim Lindström, att säsongen inleddes uruselt rent produktionsmässigt. Efter 17 matcher hade Möller bara gjort tre assistpoäng. På de avslutande 35 matcherna gjorde han 17 mål och 15 assistpoäng. De 17 målen han gjorde var bäst av alla under perioden - och med sina 32 poäng slutade han fyra i poängligan från omgång 18 och framåt. Med en normal utdelning under inledningen av säsongen hade han förmodligen plockat hem skytteligan i SHL och utmanat Lindström/Berggren i den interna poängligan också.

I den knivskarpa konkurrensen utnämner jag därför Oscar Möller till Skellefteås mest värdefulla spelare den här säsongen.

Oscar Möller slog till igen.

Oscar Möller.Bildbyrån


SUMMERING OCH SLUTBETYG

Skellefteå var kanske det lag i hela SHL som presterade allra mest som förväntat. Ett år där förväntade topplag underpresterade, där Växjö från ingenstans blev Växjö igen, och där uppstickare överraskade positivt var Skellefteå precis det som jag hade trott man skulle vara:

Ett roligt lag som blandade högt och lågt men var med och slogs om guldet. 

Mycket var sig likt. Joakim Lindström vräkte in poäng. Oscar Möller var bäst. Någon ung spelare tog ett jättekliv. Som lag gjorde de fem fler mål jämfört med förra året - och släppte in exakt lika många. Dessutom plockade de 93 poäng jämfört med 90, och slutade återigen på fjärdeplats. Skellefteå har sannerligen hittat sin nivå.

Men ändå finns det så mycket som gör att man har en mer positiv känsla kring Skellefteå i år jämfört med i samma läge för ett år sedan. Det känns som att förra säsongens fjärdeplats kanske var en något bättre placering än vad det borde ha blivit (Hej, hej, Gustaf Lindvall!). Jag har svårt att se att det laget skulle ha kunnat gå hela vägen i slutspelet. Den här upplagan av Skellefteå tror jag dock helt klart hade kunnat vinna. Så långt borta var de ju faktiskt inte.

De blev bättre under säsongen, fick in tunga nyförvärv i Pär Lindholm och Melker Karlsson  och hade flera unga spelare som verkligen fick sina genombrott en bit in på säsongen och hade en positiv trend. Jag har skrivit om Adam Wilsby, Arvid Söderblom och Jonatan Berggren, men jag hade lika gärna kunnat nämna Rickard Hugg och Albin Sundsvik.

Rickard Hugg tog stora kliv.

Rickard Hugg tog stora kliv.Bildbyrån


Rent spelmässigt var Skellefteå farligare i fem mot fem-spelet i år jämfört med tidigare. Kollar vi exempelvis på skott i skottsektorn var de bäst av alla, med 1119 skott jämfört med de 992 skotten man hade där förra säsongen.  De var också bättre på att komma till skott överlag. Det som möjligtvis hade kunnat vara bättre var spelet i powerplay. Där har Skellefteå personalstyrka för att få ut ännu mer.

Under Erik Forssells ledning har Skellefteå AIK blivit en mer trovärdig klubb igen. Det spretar inte lika mycket som det gjorde under några år dessförinnan, utan man ser nu en tydlig strategi. De "äldre" ska leda laget, och få hjälp av unga svenska spelare på uppgång. Den här säsongen var det Jonatan Berggren och Jesper Frödén som stack ut mest i den kategorin. Nästa säsong kan det mycket väl vara Linus Karlsson och Rickard Hugg. Eller blir Adam Wilsby en toppspelare? Hur bra är Filip Roos på SHL-nivå? Nog kan Andreas Wingerli, som trots allt spelade VM, ta ännu ett kliv offensivt?

Det är egentligen där hela Skellefteås nyckel ligger: De har, tillsammans med framför allt Rögle, blivit den klubben som unga svenska spelare vill gå till. På så sätt kan de betala sina toppspelare höga löner, och samtidigt bibehålla kvalitén även längre ned i laguppställningen. Spelare som, likt Rickard Hugg, kan ta jättekliv. Skellefteå AIK har skapat en kultur och en miljö där det går att utvecklas - men det får också ta den tid det tar. Även om Linus Karlsson inte går in och ersätter Jesper Frödén kommande säsong kommer man jobba stenhårt för att han ska kunna göra det säsongen därpå i stället.

Jesper Frödén är en av många som har gjort succé i Skellefteå.

Jesper Frödén är en av många som har gjort succé i Skellefteå.Foto: Petter Arvidson/Bildbyrån


Innan det stod klart att Pär Lindholm skulle dra till KHL hade jag Skellefteå som en tidig guldfavorit till kommande säsong. Den grunden man lade den här säsongen var så pass lovande att jag såg framför mig att de skulle kunna gå hela vägen kommande säsong. Det är den plattformen man ställt sig på nu. Skellefteå AIK har hittat tillbaka till att bli Skellefteå AIK igen. Det kommer inte bli lika lätt att bli den stormakt man var under första halvan av 10-talet, konkurrensen är hårdare nu, men efter några år där klubben stått och stampat är man nu på rätt spår igen. De har hittat vad för klubb de vill vara, vilken identitet de ska ha, och nu ska det bara förvaltas i form av framgångar igen.

Men som Erik Forssell sa när jag frågade om det är" rimligt att någon klubb, kanske Skellefteå AIK, kan nå den nivå ni hade i början av 2010-talet?"

Det är inte orimligt, i alla fall. Sen är det ju svårt att säga hur ett lag ser ut om några år jämfört med nu och sådana saker. Men det finns många klubbar genom historien som gjort det vi gjorde, och många klubbar i andra sporter också. Så varför skulle inte det kunna gå?

Övriga SHL-lag är förvarnade...