Bevisade för sig själva att de kan konkurrera med de bästa

Tabell- och poängmässigt tog man inget superkliv jämfört med året dessförinnan, men spelmässigt tycker jag man tog ett steg i rätt riktning. Och faktum är ju att man dessutom var ytterst nära att slå ut mästarna Växjö i semifinalen.

Vad låg bakom Örebros lyft? Det försöker jag ta reda på, med hjälp av åtta olika kategorier.{{ PAYWALL LIMIT }}

MÅLVAKTERNA  

Här stod sig Örebro oerhört starkt. Inför säsongen kändes Jhonas Enroth som den mest solklara förstemålvakten av alla, och Jonas Arntzen följaktligen som den mest solklara backupen. Men verkligheten blev en helt annan.

I början av säsongen uppträdde Enroth darrigt, medan den tidigare så darrige Jonas Arntzen radade upp stormatcher. Där kändes det som att vi var på väg att få en målvaktskontrovers, redan under Enroths första år på det treårskontrakt han skrev på. Ju längre säsongen led, desto mer klev Enroth emellertid fram. I slutspelet var han sedan briljant och spelade sin bästa hockey för året. På sina åtta matcher hade han en räddningsprocent på 95,1 och en GAA på 1,30.

Sett över hela säsongen var det dock väldigt jämnt mellan målvakterna. Arntzen var vassare på skott i skottsektorn, Enroth höll toppklass i lika styrka. Totalt sett hade Örebro det sjunde bästa målvaktsparet om vi kollar till räddningsprocenten, men ser vi till hur väl de spelade skulle jag åtminstone ranka dem topp-fem.

Att Jhonas Enroth var en klassmålvakt som skulle kunna leda dem i ett slutspel visste vi. Örebros bästa besked den här säsongen var att de fick ett bevis på att även Jonas Arntzen håller på allvar på SHL-nivå. Han har kontrakt i tre år till, Enroth i två år till.

Örebro står sig väl på målvaktssidan. Man gjorde det den här säsongen och kommer göra det framöver. Och framför allt har man en riktig, riktig vinnare som förstemålvakt.

UTROPSTECKNET

Jonas Arntzen var ju ett stort utropstecken. Ett annat var, i alla fall hos mig, Rodrigo Abols. Vi visste sedan senast han var i Sverige att han hade ett ruskigt skott och ett vasst målsinne. Då sköt han 18 mål, nästan lite i skymundan. Den här säsongen gjorde han 20 kassar, och 16 av dem kom i lika styrka. Bara Daniel Viksten gjorde fler där i hela SHL.

Men målskyttet är en sak. Jag vill lika mycket lyfta fram allt det andra. För oj, vad dominant Rodrigo Abols kunde vara. Han var inte bara en offensiv skicklig spelare, utan också en mycket ansvarstagande center som var bra i det defensiva spelet. Även om tiden i Nordamerika överlag var ett misslyckande har han verkligen mognat som spelare sedan han var i Sverige senast. Det var en annan Rodrigo Abols som spelade i Örebro den här gången.

Så även om han "bara" gjorde två mål och nio poäng fler i SHL den här gången var han ett stort utropstecken för mig. Jag såg med viss skepsis på Örebros centeruppställning inför säsongen och hade egentligen bara det som mitt frågetecken vad gäller laget då. Var Rodrigo Abols något mer än en grym målskytt? Skulle han verkligen kunna leda ett lag som förstacenter?

Ja, och ja, kan vi konstatera. Rodrigo Abols fungerade alldeles utmärkt som förstacenter i ett lag med guldambitioner. Med tanke på de steg han dessutom tog under säsongen tror jag att han kommer kunna vara ännu bättre nästa säsong.

BESVIKELSEN

Det fanns inte så många besvikelser i Örebro. De flesta presterade som förväntat, eller till och med bättre än så. Men ska jag peka ut någon som åtminstone inte producerade som förväntat var det Emil Larsson.  Han avslutade säsongen starkt, med fem mål på de sista nio matcherna  i SHL och framför allt fem mål på nio slutspelsmatcher, men säsongen som sådan var nog en liten besvikelse.

Larsson sköt och sköt och sköt och sköt men puckuslingen ville inte in. Han inledde säsongen med 13 raka matcher utan mål, och hade sedan under säsongen en 26-matchersperiod där han först gick tolv matcher utan mål, sedan gjorde ett, och sedan hade 13 matcher utan mål. Ett mål på 26 matcher alltså.

Han hittade som sagt formen när det behövdes som mest, och det slätar förstås över en hel del av den närmast obefintliga utdelningen han hade utöver det. Och fortsätter han skjuta lika mycket som han gjorde den här säsongen (och träffar mål lite oftare) kommer han kunna göra några fler mål kommande säsong, än de åtta han gjorde under debutåret i Örebro.

I ett lag som i princip saknade besvikelser får Larsson ta den rollen. Svackorna blev helt enkelt lite för långa. Samtidigt ska vi komma ihåg att han trots allt spelade i Tre Kronor under säsongen...

Emil Larsson.Foto: Bildbyrån/Johan Bernström

GENOMBROTTET

JVM-bronshjälten från förra säsongen skulle ta ett kliv i Örebro den här säsongen. Det var tanken. Men att Linus Öberg skulle göra 13 mål, det var nog mer än vad man hade väntat sig.

Han hade som bekant en alldeles sanslös inledning på säsongen, med fem mål på de fyra första matcherna, och orkade såklart inte hålla uppe den nivån resterande del av säsongen. Men han gjorde trots allt 13 mål i en relativt begränsad roll. Ser vi till istid spelade Öberg 14:10 per match, vilket var åttonde mest av Örebros forwards. I den interna skytteligan slutade han på femte plats.

Det som framför allt gav Öberg hans 13 mål var skottfrekvensen. I spelet i stort tog han, om vi ser till det statistiskta, egentligen inga större kliv. Det var produktionen och förmågan att ta sig till de farliga områdena som stack ut för fysfenomenet. Öberg fick iväg 101 skott på mål under säsongen, och var då en av 27 spelare i SHL som nådde tresiffrigt i den statistiken.

COACHERNA

Örebro har suttit på SHL:s kanske bästa ledarstab. Niklas Eriksson har klivit fram som en av ligans ledande coacher, och såväl Christer Olsson som Jörgen Jönsson har fått massvis med beröm för sitt sätt att assistera Eriksson också. Tre före detta storspelare som också funkat utmärkt som ledare - och framför allt ihop. Ja, Örebro har haft ett bra lag på isen också. Men jag törs lova att långt ifrån alla tränare hade fått ut det här resultatet av det materialet.

Niklas Eriksson är kanske den coach i ligan som är mest "likeable". Han gör inget större väsen av sig, är sällan inblandad i kontroverser av något slag, utan är helt enkelt en genomsympatisk person som dessutom råkar vara grymt bra på att träna ett hockeylag. Det är väl den perfekta kombinationen, får man säga.

Vi får aldrig glömma att Leksandsikonen tog över Örebro i ett läge där man med dunder och brak var på väg ur SHL och ned på ruinens brant. Två och en halv säsong senare har han lett laget till en sjätteplats i SHL och till en femte och avgörande semifinal mot Växjö. Säsong för säsong, månad för månad, match för match har han sett till att Örebro tagit steg för steg mot att bli det topplag man nu har ambitioner att bli. 

Örebro har blivit ett grymt svårspelat lag, och ett riktigt kul lag att kolla på. Man spelar en fräsch hockey och spelar sällan ut sina motståndare - men hugger som kobror när chansen ges. Dessutom har man, under Erikssons ledning, skapat en miljö där spelare tillåts sticka ut - men också ges tid att utvecklas. Kolla bara på en sån som Robin Kovács  Eller Glenn Gustafsson. Eller Linus Öberg. Jag blir inte förvånad om typ Oliver Eklind går in och får ett genombrott nästa säsong.

Tyvärr för Örebros del splittras nu den väloljade tränartrojkan. Christer Olsson ersätts av Stefan Nyman och Jörgen Jönsson av Stefan Klockare  Så nog känns det som att man kommer ha en av ligans bästa ledarstaber även nästa säsong...

POÄNGKUNGARNA

Ja, Örebro hade faktiskt två poängkungar. Både Borna Rendulic och Robin Kovács gjorde 38 poäng - och båda hade raden 17+21. Men de hade lite olika karaktär på säsongen. Rendulic var framför allt fruktansvärt bra i början och slutet av säsongen, med 5+3 de inledande fyra matcherna och totalt poäng i tio av de elva första omgångarna, samt nio poäng de sista sju.

Kovacs blev successivt bättre, och var inte minst bra från första januari och framåt. Han gjorde 21 poäng på 26 matcher under 2021 - och 17 av dem kom i lika styrka. Där var bara Oscar Möller bättre, på 18. Till slut var det som att alla pusselbitar föll på plats för Kovacs som blev den där toppspelaren de flesta varit överens om att han han skulle kunna bli.

Och här kommer ledarskapet in igen. Under "Bulans" ledning hade Kovacs också fina underliggande siffror, men det där sista lilla steget togs inte. Under Niklas Erikssons ledarskap tror jag Kovács själv känt att han kunnat spela ut på ett annat sätt, och vips så föll alla bitar på plats. Även om han rent poängmässigt varit en 30-poängsspelare tre år i rad var det som att det var den här säsongen han verkligen gick från att hålla bra SHL-klass till att hålla toppklass.

Borna Rendulic då? Där visste man såklart inte vad man skulle förvänta sig. Han blandade och gav, men det där skottet han sitter på skulle ge målgaranti. Att han sköt 17 mål under sin debutsäsong får ses som starkt, och lovande inför framtiden. Det som möjligen ska oroa är att ungefär hälften av målen kom i powerplay. Han gjorde en hel del poäng i lika styrka, men bara nio mål. Sju kassar kom i powerplay och med den siffran var han topp-tio i serien.

Han är en klassisk målskytt utifrån att han är väldigt "streaky". Som i slutspelet, där han gjorde mål i de tre första matcherna mot Leksand i kvartsfinalen, men sen gick mål- och poänglös från de sex kommande slutspelsmatcherna...

MVP

Det fanns en del MVP-kandidater. Jhonas Enroth ska nämnas, Robin Kovács ska nämnas, jag tycker Rodrigo Abols säsongsavslutning i SHL samt hans enorma slutspel gör att han ska nämnas.

Men i slutändan pekar jag ändå på Robin Salo.

Jag tror Robin Salo fortfarande är en doldis för den breda massan. Dels för att han spelar i Örebro, som fortfarande är en klubb som verkar lite i det tysta, men också för att han inte är en speciellt flashig spelare som vräker in poäng. Det är i alla fall den bilden man får. Men faktum är att Salo gjorde 30 poäng från sin backplats. Han var en av tio försvarare som nådde den summan. I powerplay gjorde han 14 poäng - bara sex backar gjorde fler poäng. Och då ska vi komma ihåg att Salo lika mycket är en riktigt skicklig tvåvägsback som gärna bygger spelet från bakplan.

Det som är fascinerande med den här killen är att han bara är 22 år, och spelar så moget. Hade han varit svensk hade media gått i spinn över hur bra han är, och tävlat i att utropa superlativer. Nu får han jobba lite mer i det tysta - och det kanske är lika bra. Men det råder inga större tvivel om att den här killen har potential att spela i NHL vad det lider. I mitt tycke var han en av SHL:s allra bästa backar den här säsongen. Jag hade med honom i min All Star-trupp för 2020/2021.

Örebro hade en av ligans bästa backuppsättningar säsongen som gick, och Salo spelade ungefär en och en halv minut mer än någon annan back. I fem mot fem spelade han nästan två minuter mer än Kristian Näkyvä som matchades näst hårdast. 

Det säger egentligen allt.

SUMMERING OCH SLUTBETYG

Slutspelet var en femma för Örebro. Det är klart att de själva hoppades på att de skulle vinan guld, men vi får inte glömma att de slutade sexa i serien. Att då gå in och svepa trean Leksand, och dessutom vara ytterst nära att slå ut seriesegraren och blivande guldlaget Växjö, är imponerande. Det var en jättesuccé.

Säsongen i stort ger jag en fyra för. Jag tippade Örebro som sexa inför säsongen - och man slutade sexa. De tog faktiskt bara två poäng mer än förra säsongen, så mitt i allt rus och allt beröm måste vi ändå komma ihåg att grundserien var jämbördig med förra året. Åtminstone poängmässigt. Spelmässigt tycker jag Örebro tog flera viktiga kliv.

Det kanske allra viktigaste för Örebro var dock att man bevisade för sig själva att man kunde konkurrera med de allra, allra bästa. Det här var egentligen första gången som man på allvar hade förväntningar på sig om att utmana i toppen. Det brukar inte vara helt enkelt för klubbar att ta det steget och det kan inte minst Niklas Eriksson skriva under på. Han var huvudtränare när Almtuna för några år sedan storsatsade och plockade in mängder med välmeriterade spelare. De underliggande siffrorna var bra, men resultaten uteblev. Klubben fick panik i ett läge man normalt inte hade fått panik och valde att sparka Eriksson. Senare samma säsong blev han assisterande tränare i Örebro... 

Sen vet ni alla vad som hände.

Det som imponerat med Örebro de senaste åren är just att de visat upp ett lugn och ett tålamod. När allt såg som mest kaosartat ut för tre år sedan valde de att ta ett omtag, ett steg tillbaka, och bygga lugnt och metodiskt. Det är det som tagit dem dit de kommit idag. Det är det som gjort att man idag är ett lag som faktiskt skulle kunna vinna SM-guld om alla bitar föll på plats. Varför skulle de inte kunna vara nästa Rögle, som slutade tvåa i serien och gick till SM-final?

En sak som verkligen stack ut den här säsongen var hur man hanterade frånvaron av Mathias Bromé och Nick Ebert  Bromé var SHL:s kanske bästa forward, men försvann när inte ens halva serien var spelad. Ärligt talat: Var det ens någon som märkte det? Var det någon som tänkte på att Mathias Bromé försvann? Jag gjorde i alla fall inte det. 

Örebro bara tuggade på.

Nick Ebert spelade bara 19 matcher till följd av en skada. Som tur är hade Örebro SHL:s bästa backsida, där andra verkligen klev fram. Robin Salo och Kristian Näkyvä var fenomenala. Gustav Backström blev en landslagsback. Jonathan Andersson gjorde sällan bort sig när han fick spela. Stefan Warg gjorde en av sina bättre SHL-säsonger och Rasmus Rissanen...var Rasmus Rissanen. Som han ska vara. Trots att Örebro saknade sin på pappret ledande back två tredjedelar av säsongen klarade man av att hålla en väldigt hög nivå.

Det säger väldigt mycket om vilken lagmaskin man var - och hur bra tränartrojkan med Niklas Eriksson i spetsen fick ihop allting. Faktum är att man, i mitt tycke, till och med växte under säsongen och sakta men säkert fick ihop allting mer och mer.

Ska vi hitta något negativt med Örebros säsong då? Ja, det ska väl vara att man faktiskt hade högst skottprocent i SHL och ändå "bara" slutade sexa. Men det är egentligen ingen större sak.

Jag tror Örebro är i toppen för att stanna och att man kan vara redo att ta ytterligare ett kliv kommande säsong. Men det är trångt i toppen. Det finns åtminstone åtta lag som nog drömmer om att bli topp-fyra. Örebro visade i alla fall att de från och med nu ska räknas med som ett av de lagen.