Hade de en övertro på sig själva?

Måns Karlsson blickar tillbaka och summerar och analyserar samtliga 14 SHL-lags säsong. Idag: Luleå Hockey.

Luleå gnällde ingenting på att slutspelet ställdes in, utan kavlade i stället upp ärmarna för att i år ta revansch på det trista avslutet förra säsongen. Men någon revansch blev det som bekant inte. Därför lär fjolårets inställda slutspel svida ännu mer nu, än det gjorde då.

Men vad låg bakom Luleås ganska oväntade ras i tabellen? Det försöker jag ta reda på här, med hjälp av åtta olika kategorier.{{ PAYWALL LIMIT }}

MÅLVAKTERNA

Joel Lassinantti försvann - och ersattes inte med någon värvning utifrån. Luleå satsade i stället på veteranen David Rautio och supertalangen Jesper Wallstedt  Är det något Rautio varit bra på under åren är det just att kampera ihop med en ung stortalang. Han har tidigare gjort det med Anders Nilsson och Johan Gustafsson i Luleå, Marcus Högberg i Linköping och Felix Sandström i Brynäs. Han är alltså van med den rollen.

Men i den här säsongens Luleå fungerade det inte alls. Ingen av de båda målvakterna gjorde på något sätt bort sig, men de var heller inte tungan på vågen speciellt ofta. Båda två var helt okej säsongen igenom, men knappast bra nog för att föra ett lag till ett guld. När vi nu summerar säsongen kan vi se att David Rautio spelade sin bästa hockey för säsongen i Linköping, och att Jesper Wallstedt inte riktigt var redo att ta en förstaspade ännu. Luleå släppte till minst skott på mål på hela säsongen, men det fanns tre lag som släppte in färre mål. Kollar vi på räddningsprocenten låg Luleå på delad tiondeplats, tillsammans med Brynäs.

Då ska vi dock komma ihåg att även Joel Lassinanttis siffror räknas in där. Lassinantti som hade klart bättre statistik än de båda övriga Luleåmålvakterna. Han visade med eftertryck att han var klart bättre än de båda övriga och att Luleå med honom i målet hela säsongen hade varit ett annat lag. Han bjöd på ett bra målvaktsspel, efter en lite darrig start, och skuggade den absoluta toppen i flertalet statistiska kategorier.

UTROPSTECKNET

Modo tappade inför den här säsongen tre unga backar till SHL: Tom Hedberg (Brynäs), Mattias Norlinder (Frölunda) och Victor Berglund till Luleå. Av dem tycker jag att Berglund faktiskt var den som allra bäst anpassade sig till SHL-spel. Även om Norlinder var den som fick spela i landslaget, och kanske fick mest lovord av de tre, tycker jag att Berglund var den som stack ut mest under stora delar av säsongen.

Det syns även om vi kollar den underliggande statistiken. Han hade en riktigt, riktigt bra corsi (framför allt en relativ sådan) och drev alltså spelet väldigt bra. Han var betydligt mer effektiv om vi ser till poäng per spelad minut, han sköt mycket, och var överlag ganska farlig offensivt. 21 poäng som rookie i SHL är riktigt bra. 16 av poängen kom dessutom efter mål eller förstaassist. 

Med tanke på att Victor Berglund bara snittade omkring tolv minuters istid får de siffrorna anses vara riktigt, riktigt vassa.

Tyvärr gjorde han en del enkla misstag som gjorde att Thomas Berglund och de övriga tränarna inte hade fullt förtroende för den unge backen. Han användes som en sjundeback under ganska stora delar av säsongen och fick bara spela runt tio minuter per match i lika styrka under SHL-säsongen. I slutspelet var han nere på 4:04 i istid i lika styrka och 4:40 totalt. Förtroendet från coach "Bulan" sjönk successivt. Men trots det tycker jag att han gjorde en i stora drag imponerande debutsäsong i SHL.

BESVIKELSEN

Det var väl tyvärr ofrånkomligt till slut. Men det går inte att komma ifrån att situationen medNoel Gunler var en stor besvikelse för alla inblandade parter. Oavsett vems fel det var att det slutade som det gjorde, oavsett vem som hade kunnat göra något annorlunda, oavsett om det var rätt eller fel av Gunler att vilja bort från Luleå så var det en allt annat än smickrande situation för de inblandade parterna.

Så här enkelt är det: Noel Gunler är alltjämt en renodlat offensiv spelare. Han har inte riktigt slagit igenom på seniornivå ännu, när han får mindre tid med pucken och har det svårare att ta sig in på mål. Vi såg under JVM att han har ett skott i absolut toppklass, och där fick han en helt annan tid att utnyttja det än han fick i SHL. Han är inte en färdig SHL-spelare ännu. Med det sagt är känslan att det fanns outnyttjad potential i honom, som Luleå inte fick fram. Eller kanske valde att inte försöka få fram, till och med.

Det ironiska är dock att Gunler var fruktansvärt effektiv i Luleåtröjan. Ser vi till mål per spelad minut var bara Nick Olesen (som spelade fyra matcher för Oskarshamn), Oscar Sundh (som spelade 13 matcher för Oskarshamn), Leksands Fredrik Forsberg, samt Max Veronneau (som spelade halva säsongen för Oskarshamn) som var effektivare om vi ser till mål per spelad minut i lika styrka. Gunler gjorde 1,76 mål per 60 spelade minuter i lika styrka i Luleåtröjan. Räknar vi bort Nick Olesen, som bara gjorde fyra matcher, var Gunler inte speciellt långt bakom ettan Oscar Sundh som låg på 1,86. Räknar vi poäng är han också med i den absoluta toppen.

Samtidigt var det som sagt till sist ofrånkomligt att han och Luleå behövde skiljas åt. Det framkom inte minst i en intervju som jag gjorde med Noel Gunler i samband med övergången till Brynäs.

– Jag har inte kunnat släppa ut och spela mitt spel sedan starten av förra säsongen. Det kändes när jag kom hit som att jag fått en nystart. Det känns jävligt kul med hockeyn igen, och att bara få gå ut och lira och kunna slappna av på isen och göra det jag är bra på. Att inte känna att "fan, gör jag ett fel så får jag inte spela något mer". Jag vet att jag kan göra ett misstag och ändå få fortsätta spela. Jag är ju inte ute efter att göra misstag, men misstag sker. Det känns skönt att veta att jag kommer få fortsätta spela även om jag gör något som inte var bra gjort av mig. I Luleå var det så att om jag tappade en puck, var som helst på isen egentligen, visste jag att det var knappt så att jag skulle få spela något mer, sade han då.

GENOMBROTTET

Under säsongens andra halva fick tjecken Radek Muzik ett ganska rejält genombrott. Visst, han gjorde bara fem säsong på hela säsongen i SHL och två poäng i slutspelet, men från och med den tredje februari och framåt såg jag en annan Radek Muzik än jag sett tidigare.

Jag var på plats i Gävle för ett dubbelmöte mellan Brynäs och Luleå - och Muzik var en av planens bästa spelare båda kvällarna. Han gjorde mål den första matchen (hans första i SHL) och en assist kvällen därpå. Därefter följde en match utan poäng - innan han slog till med SHL-karriärens andra fullträff.

Faktum är att Muzik, i ett trubbigt och ganska formsvagt Luleå, med sina 2+2 under säsongens sista månader bara hade fyra forwards före sig i den interna poängligan i lika styrka. Från februari och framåt var det bara VM-forwarden Filip Hållander, Carl Mattsson, (en annan genombrottsman!), Niklas Olausson och Juhani Tyrväinen som hamnade i poängprotokollet fler gånger.

Jag både hoppas och tror att vi kommer få se ännu mer av Radek Muzik kommande säsong. Det intensiva och ganska publikfriande spel han visade upp under våren lovar gott. 

COACHERNA

Thomas Berglund är en av de coacher som verkligen sitter säkert. Visst, det finns väl en smärtgräns även för honom, men med tanke på det jobb han gjort under sina år i Luleå ska det nog extremt mycket till för att man ens ska fundera på att byta ut honom. Eller Roger Kyrö/Henrik Stridh, för den delen.

Berglund har tagit Luleå från att vara ett jobbigt mittenlag till att bli en guldkandiat och en fruktad lagmaskin. Efter sjundeplatsen under hans första år (den här sejouren, alltså) har "Bulan" fört Luleå till en andraplats och en förstaplats. Och en mindre smickrande femteplats.

För så här är det: Den här femteplatsen för Luleå var en missräkning. Det här var egentligen första gången som Berglund inte fick ut max av sitt Luleå. Det här var första gången man tog ett steg tillbaka, i stället för att driva utveckligen av sitt spel framåt. Men frågan är hur mycket av det som kan läggas på "Bulan"?

Faktum är att Luleå hade fler skott på mål den här säsongen än förra året. De hade nästan exakt lika många skott i skottsektorn. De gjorde ett mål färre än förra året, då de alltså vann serien med 14 poängs marginal. De gick från att ha ett uruselt powerplay (16 procent) till ett av de bästa (27 procent). De hade en bättre corsi än förra säsongen. De hade dock ungefär en procentenhet sämre skotteffektivitet, men det gör såklart inte att man går från att ta 2,04 poäng per match till att ta 1,69. 

Men de släppte ju till 52 fler skott i sin egen skottsektor! Det är ett skott mer per match än förra året! Ja, det är sant. Men de släppte samtidigt till minst skott av alla i sin egen skottsektor - för tredje säsongen i rad.

Boxplayspelet då? Ja, det blev en aning sämre - men det var samma sak där. De släppte in 27 mål den här säsongen jämfört med 25 förra året - vilket var bäst av alla.

Så ja, Luleå hade vissa problem den här säsongen. Men rent spelmässigt var de bara marginellt sämre än förra säsongen - om de ens var sämre. Men som jag var inne på ovan:

Känslan var att Luleå för första gången under "Bulans" ledning stod och stampade. Tidigare har man sett ett lag som år för år tagit stora kliv framåt. Det såg jag inte i år. Likt några andra etablerade topplag (Frölunda, Färjestad - tidigare också Växjö) har Luleå blivit en aning förbiblåsta av uppstickare som Rögle, Leksand och Örebro. Men de ser inte alls ut att vara på väg speciellt mycket åt fel håll, heller, under Thomas Berglunds huvudtränarskap.

POÄNGKUNGEN

"Men kommer en 34-årig Klasen, som blir 35 under säsongen, bidra med det som i alla fall Luleåfansen förväntar sig av honom? Är han en toppforward i SHL? En spelare att kunna lita på över 52 matcher? I fem mot fem? Där är jag inte lika säker".

Så skrev jag om Linus Klasen inför säsongen. Och visst - jag hade lite rätt i min oro att han inte skulle glänsa i fem mot fem-spelet. Där gjorde han 16 poäng, vilket gav honom en 79:e plats (!!) i SHL:s poängliga. Han slutade bara sexa i Luleås interna poängliga där. Men han vägde upp det ganska rejält genom att vara ligans klart bästa spelare i powerplay. Med sina 26 gjorda poäng i spelformen var han fyra poäng före Daniel Zaar och Alexander Bergström som var näst bäst. Där visade Klasen klassen.

Totalt slutade PP-specialisten nia i SHL:s poängliga och det var klart över min förväntan. Jag trodde inför säsongen att han skulle göra runt 30 poäng - men det blev 42. Därför var det såklart ett stort bakslag för Luleå att Klasen efter säsongen meddelade att han ville bryta kontraktet för att flytta "hem" till Schweiz, där han nästa säsong ska spela för Visp i andraligan. Om han gör 26 poäng i powerplay i svårspelade SHL - hur många gör han då i Schweiz andradivision?!

I lika styrka gjorde för övrigt Juhani Tyrväinen flest poäng för Luleå, med sina 8+15.

MVP

Efter ett par år med Erik Gustafsson som självklar MVP var 2020/2021 säsongen då Nils Lundkvist gick förbi och blev Luleås ledande back i mitt tycke. Gustafsson spelade fortfarande klart mest - nästan tre minuter mer än Lundkvist - och hade mest istid i hela SHL med sina 24:32 per match. Gustafsson gjorde dock en något sämre säsong än han tidigare gjort (och trots det höll han absolut toppklass), medan Lundkvist gjorde sin bästa säsong i Luleåtröjan.

Nils Lundkvists underliggande siffror är i mångt och mycket helt fenomenala. Han är en av SHL:s bästa spelare på att driva spelet och det är en kopiös skillnad på Luleå när han är på isen jämfört med när han inte är det. Dessutom har han ju redan nu en näsa för att göra mål och poäng som få andra backar i SHL har. Att Nils Lundkvist var förstaårssenior den här säsongen är faktiskt ingenting annat än häpnadsväckande, sett till vilket ansvar han tar och sett till vilket oerhört moget spel han visar upp.

Lundkvist vann backarnas skytteliga på 14 mål och slutade sexa i poängligan på 32 poäng (lika många som Gustafsson, förresten). I PP gjorde han 17 poäng och slutade tvåa i backarnas poängliga bakom...Erik Gustafsson, såklart.

Risken är stor att vi sett det sista från Nils Lundkvist i SHL nu. Han börjar bli lite för bra i lite för ung ålder för att vi ska hoppas på att få se honom något mer. Men det är bara att gratulera New York Rangers, som draftade en av de bästa unga backarna som finns i den europeiska ishockeyn just nu.

SUMMERING OCH SLUTBETYG

Luleå var min guldfavorit inför säsongen. De slutade femma, 14 poäng från seriesegern, gick bakåt 18 poäng jämfört med förra året och åkte ut redan i kvartsfinal. Med tanke på hur jämnt och hårt det är toppen av svensk ishockey kommer jag inte komma dragandes med något "fiasko-kort" här - men säsongen var en besvikelse och jag kan inte ge Luleå så mycket mer än ett darrande godkänt i betyg för poängskörden och tabellplaceringen. Spelmässigt såg det dock återigen bra ut, som jag varit inne på ovan.

Den stora negativa skillnaden i Luleå i år jämfört med förra året var målvaktsspelet, som jag också nämnt tidigare. Förra säsongen hade Luleå 91,7 i räddningsprocent - vilket var bäst av alla lag. Säsongen dessförinnan hade de 92,2 i räddningsprocent - vilket också var bäst av alla lag. Och den här säsongen nådde man inte ens upp i 90, och låg på exakt samma decimal som SHL:s nästjumbo Brynäs. Utespelarna behövde alltså överprestera för att kompensera upp för det ganska svaga målvaktsspelet. Det gjorde man i viss mån, men utan att riktigt nå hela vägen.

Luleå gick in i den här säsongen med en förhoppning om att David Rautio och/eller Jesper Wallstedt skulle vara "tillräckligt bra". Det var egentligen det hela säsongen skulle hänga på. Ingen av dem behövde vara jättebra, så länge någon eller båda var bra nog. Frågan är om de verkligen var det. Jag tror att Luleå fick ett rejält uppvaknande den här säsongen. Jag tror man var så övertygade om sin egen förträfflighet att det inte "behövdes" en toppmålvakt. De var så säkra på att deras defensiv var så bra och svårforcerad att det utan problem skulle gå att använda sig av två okej målvakter. 

Hade de en övertro på sig själva?

Joel Lassinantti har genom åren ansetts vara en toppmålvakt men han har också fått höra att det är så enkelt att stå bakom Luleås igelkottsförsvar, och så vidare. Men var det något vi såg den här säsongen var det hur mycket han också betytt för att Luleå ska vara så svåra att få hål på. Faktumet att han nu skrivit ett nytt långtidskontrakt med klubben gör att i alla fall jag skulle sett fram emot kommande säsong med tillförsikt om jag var Luleåsupporter.

Annars då? Ja, Luleå tog en ganska passiv roll på värvningsmarknaden inför säsongen. De valde att inte ersätta Lassinantti. De värvade försiktigt och hoppades snarare på att befintlig trupp skulle ta steg, eller åtminstone hålla samma nivå, som förra året. Faktum är att Victor Berglund, Eddie Larsson och Linus Klasen var de enda värvningar man gjorde inför säsongen. Under densamma släpptes Noel Gunler, Arttu Ilomäki och David Rautio och ersattes av Fabian Lysell, Chris DeSousa och Lassinantti. Luleå hade helt enkelt en ganska tunn trupp. När dessutom Petter Emanuelsson gick sönder försvann en av få offensivt skickliga spelare i Luleå. Dessutom var Erik Gustafsson, som jag också skrivit tidigare, något sämre än tidigare. Han var dock en av ligans bästa backar även den här säsongen.

Till kommande säsong har man förstärkt laget rejält, med namn som Konstantin Komarek, Joonas Rask, Brendan Shinnimin (!!!) och framför allt den tidigare supertalangen Julius Honka  Kanske var det värt att "offra" den här pandemisäsongen för att kunna ställa ett extremt vasst lag på isen nästa säsong i stället. För det är känslan att Luleå kommer göra. Även om den här säsongen blev ett steg bakåt, och även om den här säsongen säkert fick "Bulan" att fundera både en och två gånger på vart han och hans lag är på väg så tror jag att Luleås tid som topplag långt ifrån är över - även om besluten att göra sig av med både Niklas Olausson och Karl Fabricius kan bli kostsamma.