Många svenskar har gjort starka avtryck i NHL-hockeyn. Många har även blivit ikoner i sina nordamerikanska klubbar. Jag kommer under några veckor framöver plocka ut mitt svenska All-Star Team i några av NHL-organisationerna. Håller du med mig i uttagningarna? Gå gärna in i kommentarfälten på hockeysverige.se:s olika sociala medier och skriv ditt lag.
New York Rangers räknas som en ”original six-klubb”. Man har vunnit Stanley Cup fyra gånger, 1928, 1933, 1940 och 1994. Hemmaborg är en av världens mest kända arenor, Madison Square Garden. Det var i Rangers som Juha Widing en gång i tiden inledde sin NHL-karriär, men även den organisation Ulf Sterner säsongen 1963/64 blev den första svensfostrade spelare att spela i NHL. Totalt blev det fyra matcher för honom i NHL.
– Jag och Uffe Jansson kom fram till att jag inte skulle börja i Rangers för att sedan eventuellt åka kana utför. Det var Rangers i NHL, sedan var det Baltimore i AHL och St. Paul i Central Professional Hockey Leauge. Jag ville börja i St. Paul och gå den vägen.
– I St. Paul hade jag Fred Shero som tränare, världens goaste kille men han var full varje kväll. Vi tog alltid en promenad på kvällen. Alltid när vi gick hem mötte vi honom kanonfull på väg åt fel håll. Det var bara att vända på honom och gå hem igen. Shero gillade europeisk hockey och vi båda kom mycket bra överens.
"DET VAR ORDER UPPIFRÅN: 'KILL THE SWEDE'"
Ulf Sterner debuterade i NHL den 27 januari 1965 mot Boston Bruins efter första ha spelat 16 matcher med St. Paul Rangers och 52 matcher med Baltimore Clippers.
– Det var order uppifrån, ”kill the swede” redan i farmarlagen. Rangers tog dit mig, men övriga fem lagen sa att man inte ville ha andra nationaliteter i ligan. I en match var det en spelare som slog ner mig var jag än var på isen. Jag ville i lugn och ro komma in i allt och inte ge tillbaka. Men efter tre matcher kallade man in mig på kontoret: ”Nu har vi lekt färdigt, Ulf.”
– Nu skulle vi möta Tulsa som vi även hade mött här om dagen. ”Du vet vem som var ute efter dig hela tiden och nu får du en order som kommer från Rangers. Om du inte gör som vi säger nu får du en enkel flygbiljett hem till Skandinavien i morgon. När han kommer så möter du honom med en crosschecking".
– När jag mötte honom efter tio minuter gjorde jag som man sa åt mig att göra, det blev 26 stygn. Jag skämdes, men i tidningen stod det att jag var ”a big hero” eftersom jag hade skadat deras spelare och dessutom gjort ett mål. Nästa match gjorde jag fyra mål och efter en månad ledde jag hela skytteligan i CPHL.
Tiden i St. Paul minns Ulf Sterner fortfarande med stor glädje.
– Jag trivdes väldigt bra där. Jag spelade i en kedja med Paul Andrea och Jim Johnson. Vi öste in mål. Vid sidan av hade jag och målvakten i laget hyrt en bondgård där vi bodde. Det var mycket svensk-amerikanare som bodde där så jag var nästan alltid hembjuden till någon.
– Man hade sagt till mig att om jag blev uppkallad till Baltimore så är det värsta stället man kan vara på. När man så ringde och kallade upp mig dit efter någon månad så sa jag "No!" Vi hade ledigt tre dagar efter det och man kunde inte nå mig. Sedan kom det ett telegram där det stod att infinner inte jag mig där så kunde jag ”fuck off”.
– Baltimore var hemskt. Det var en enormt hög kriminalitet och när vi hade en improviserad avslutning med laget förekom det skottlossning på hotellet där vi var. Vi hade en galen tränare i Baltimore som hette John Crawford. Han var en kopia av Sovjets ledare Nikita Chrusjtjov. Jag kallade honom Nikita, men det gillade han inte, skrattar Sterner.
Foto: Bildbyrån & Ronnie Rönnkvist
"BOSSEN VAR INTE NÅDIG"
Ulf Sterner var hemifrån Sverige van att spela med hjälm, men i Baltimore tvingade John Crawford samtliga spelare att spela utan något på huvudet eftersom publiken annars inte skulle känna igen spelarna. Det här blev ödesdigert för värmlänningen från Deje.
– Jag fick ett skott i pannan ett par dagar innan jag blev uppkallad till New York och hade en rejäl bula. Jag satt i vårt eget bås och vi hade en utvisad. Ken Schinkel fick pucken i egen zon och drog i väg ett slagskott rakt in i vårt bås. Där sitter Bryan Hextall,, pucken tar på hans klubba och studsar rakt upp i min panna. Jag låg avsvimmad ett tag, men det var inte ens att tänka på att bryta matchen.
– Jag fick en hjärnskakning och var inte i bästa form när jag skulle debutera. Vi mötte i alla fall Boston och jag gjorde faktiskt ett mål i den matchen. Jag fick pucken i på mitten av planen, åkte igenom deras försvar och satte pucken med en backhand. Men det var två spelare som låg kvar bakom vår bur och slogs så målet underkändes.
Träningen innan debuten minns Ulf Sterner ganska väl.
– Vi tränade i gamla Garden som låg på fjärde eller femte våning och som inte var en fullstor plan. Alla skulle ställa upp vid blålinjen och jag då längst ut vid sargen. Sedan kom en av deras bossar in och skällde på grabbarna i säkert en timme eftersom de hade varit ute och festat dagen innan matchen. Det här var kring jul och Rangers låg på femte plats och det var fyra lag som gick till slutspel då. Rangers hade ingen chans att gå till slutspel så killarna brydde sig inte speciellt mycket. Men vi fick verkligen köra hårt den dagen för bossen var inte nådig mot oss.
Trots succé med sin fina puckbehandling och fina skridskoåkning blev det bara fyra matcher i NHL för Sterner i Broadway Blues. ”Jag har aldrig sett en spelare förkovra sig så snabbt som Uffe och heller aldrig en som behandlar pucken så elegant”, sa New York Rangers tränare George ”Red” Sullivan bland annat.
– Man delade ut matchens stjärnor och i den ena matchen blev jag en av två och i de andra matcherna blev jag en av fem stjärnor. Även om jag inte gjorde några poäng gick det ganska bra.
– Inför tredje matchen, som för övrigt var mot Detroit Red Wings, tog ”Red” Sullivan in mig på kontoret. Han sa till mig att börja ge tillbaka. Just i matchen mot Detroit fick jag ta hand om Gordie Howe. Detroitspelarna satte hela tiden upp klubban en bit ifrån sina näsor när dom närmade sig mig. När jag kom till båset frågade jag mina kedjekompisar varför dom gjorde så. Svaret var att jag var nog lite för nära Gordie Howe nu så jag borde hålla mig lite längre ifrån, annars skulle det smälla.
– Det var mot Montréal och deras stora buse kom och slog ner mig. När jag tittade upp och så vem det var så valde jag att ligga kvar, skrattar Ulf Sterner och fortsätter:
– När jag kom ut till båset fick jag världens utskällning av spelarna eftersom kompisarna tyckte att jag skulle upp och slåss.
Varför blev det inte mer spel i NHL med New York Rangers den säsongen?
– Varje klubb fick ha tjugo så kallade prospects som kunde gå mellan farmarlaget och New York Rangers och jag var en av dom. Övriga spelare i farmarlaget vara fria att gå till andra klubbar. Så jag, Jacques Plante, Andy Bathgate och ett par spelare till blev nedflyttade till förmån för åtta eller nio spelare i Baltimore som inte var så kallade prospects.
– Det var en väldigt dålig ordning i New York Rangers under den här tiden och det fanns ingen riktig sammanhållning i laget. Visserligen hade jag ett kontrakt gällande ytterligare en säsong. Men jag ville inte resa tillbaka. Jag stannade helt enkelt kvar i Sverige och bröt kontraktet.
– Jag tjänade heller inte speciellt bra med pengar. Det fanns regler för det där och ingen rookie fick tjäna mer än 5000 dollar per säsong. Då stod dollarn i 4.90.
Att ta ut ett All-Star Team med svenskar var defensivt sett relativt enkelt. Offensivt var det annorlunda. Där lämnade jag skickliga spelare som Mika Zibanejad, Michael Nylander, Niklas Sundström, Carl Hagelin, Peter Sundström med flera utanför laget. Efter att ha botaniserat bland 43 svenskar som spelat i Rangers kom jag fram till följande All-Star Team:
MÅLVAKT
Henrik Lundqvist
”Få svenska spelare, om ens någon, har betytt så mycket under en så lång tid som Henrik Lundqvist gjort för New York Rangers. Han draftades först i sjunde rundan 2000 och åkte över till Rangers 2005. Han spelade i klubben till och med säsongen 2019/20 då han trejdades till Washington. Trist nog har ett problem med hjärtat hållit 39-åringen borta från spel senaste säsongen.
Utsågs till NHL:s bästa målvakt och kom med i ligans All Star team 2012. Har vunnit VM-guld, OS-guld och två SM-guld. Tvillingbror till tidigare NHL-spelaren Joel Lundqvist.
Runner-Ups: Det är tre målvakter ytterligare som spelat i Rangers, Hardy Åström, Johan Holmqvist och Magnus Hellberg, men samtliga har enbart spelat ett fåtal matcher.
Foto: Icon Sportswire
BACKAR
Ulf Samuelsson
Kanske den tuffaste spelare Sverige har skickat över till NHL. Under sina 1080 matcher i ligan har han skrapat ihop 2453 utvisningsminuter, vilket placerar honom på 25:e plats på listan över de mest utvisade spelarna i NHL-historien. Ulf Samuelsson kom till Rangers 1995 efter att ha spelat i Pittsburgh sedan 1990. Där var han dessutom med om att vinna Stanley Cup två gånger. Blev tidigt en stor favorit i Madison Square Garden där han blev kvar till 1999.
Sin poängbästa säsong i Rangers gjorde han 1995/96 då han svarade för 19 poäng på 74 matcher. Var senaste säsongen assisterande coach i Florida.
Foto: Bildbyrån
Anton Strålman
Här stod det verkligen och vägde mellan Strålman och Kim Johnsson. Valet föll på Strålman eftersom han sällan sågs göra en dålig match eller några misstag i Rangers-tröjan och dessutom fick sitt genombrott i NHL på Manhattan efter några trevande år i Nordamerika. Inte för att Kim Johnsson heller gjorde många misstag, men någon ska ha plats bredvid ”Samme” och det fick bli Strålman.
Anton Strålman spelade i Rangers mellan 2011 och 2014. Samtliga säsonger var han med om att ta laget till slutspel. 2014 spelade han Stanley Cup-final med laget när man föll mot Los Angeles Kings. Sommaren därpå lämnade han klubben för Tampa Bay Lightning, där det blev fem säsonger mellan 2014 och 2019. Var med i det svenska lag som vann VM-guld 2017. Spelade senaste säsongen för Florida.
Runner-Up: Kim Johnsson
Anton Strålman och Henrik Lundvist 2014.Foto: Bildbyrån/Joel Marklund
FORWARDS
Anders Hedberg
Kom med sin kompis Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson till New York Rangers 1978 från Winnipeg Jets. Vann lagets poängliga redan under sin första säsong i klubben före Phil Esposito. Spelade sju säsonger i Madison Square Garden och samtliga tog sig laget till Stanley Cup-slutspel. Gjorde aldrig under 51 poäng i Rangers-tröjan.
Hedberg kommer från Svedjeholmen, men spelade i gamla allsvenskan (dagens SHL) för Modo och Djurgården innan han åkte över till WHA. Var med i det första Canada Cup som spelades, 1976.
– Det var en mycket kontroversiell övergång, men jag och Pröjsarn var så kallade free agents och hade väl anbud från mer eller mindre alla NHL-klubbar, men några föll bort tidigt när vi skulle välja. Presidenten i NHL, John Ziegler, och vår egen advokat hjälpte oss för det blev ett väldigt liv när vi skulle lämna WHA. Jag tillhörde Toronto Maple Leafs egentligen och ”Pröjsarn” tillhörde Buffalo, men Ziegler hävdade att vi var free agents så vi kunde till slut välja Rangers.
– Hade vi vetat att Winnipeg Jets bara något år senare blivit invalda i NHL så kanske vi skulle ha stannat kvar där för vi trivdes fantastiskt bra i Winnipeg, men det är rent hypotetiskt.
Var det aldrig aktuellt att Bobby Hull skulle följa med?
– Han kunde inte först eftersom han inte var free agent, men några år senare, 1981, så försökte Bobby sig på en comeback i NHL och Rangers men då blev ”Pröjsarn” skadad och jag slog upp en skada redan innan Canada Cup det året så det blev aldrig någon återförening.
Säsongen 1984/1985 kom att bli din sista i NHL. Var det aldrig aktuellt med en fortsättning i Sverige?
– Nej, jag hade visserligen förfrågan om att stanna och spela i Rangers, men jag hade bestämt mig och så fick det bli.
Anders Hedberg.Foto: Bildbyrån
Ulf Nilsson
Hade inte ”Lill-Pröjsarn haft dom skadeproblem som han tyvärr drogs med under tiden i Rangers hade han antagligen varit med och slagits in vinsten i poängligan. Gjorde tre säsonger i Rangers där han spelade mer än 50 matcher. Hans två sista i organisationen var, som sagt var kantade av skadeproblem. Trots det blev Nynäshamnsfostrade centern tillsammans med vännen Anders Hedberg mycket populära på Manhattan.
– Det blev hysteriskt första året i och med att vi gick till final där vi förlorade mot Montréal Canadiens. Jag hade inte hunnit bli bra efter att ha brutit foten i februari och vi som lag hade tagit oerhört mycket stryk i semifinalen mot New York Islanders. Vi hade ingen bensin kvar till finalen och då var Montréal Canadiens ganska bra.
– Under mina fem år i New York förlorade vi varje år mot dom som vann Stanley Cup. Första Montréal och sedan var det fyra år mot Islanders.
Spelade du och Anders Hedberg mestadels med Pat Hickey under dom här åren?
– Mest var det Pat Hickey, men det går inte att jämföra med Bobby Hull. Första året i New York, innan jag bröt foten, hade jag en av mina bästa säsonger. Jag minns inte hur många poäng jag hade (66 poäng på 59 matcher) med det var lite över ett snitt på en poäng per match.
– En av dom roligaste priser jag har fått är att jag blev vald av Rangersspelarna till lagets mest värdefulla spelare. Men jag hade inte något kvar i kroppen och efter den säsongen hade jag i princip kunnat sluta.
När började alla dina skadebekymmer som du hade mot slutet av karriären?
– Vi var på träningsläger med Winnipeg i Södertälje. En av målvakterna i Winnipeg, Joe Daley, var så trött på att jag alltid drog honom så han kastade ut klubban på mina skridskor. Då gick mina ben som Bambi på hal is. Jag tror att min höft slets ur led, men den gick tillbaka.
– Sedan dess kändes det som att jag hade en muskelbristning hela tiden. När man inte har starka höfter blir det också belastning på knän och allt sådant.
Var det skadorna som fick dig att sluta 1983?
– Jag och Anders missade nästan hela säsongen efter Canada Cup 1981. Vi skrev först ett tvåårskontrakt med Rangers. Sedan ville dom förhandla om efter första året och då skrev vi ett treårskontrakt också så det blev fem år totalt.
– Jag försökte och trodde att man skulle hitta tillbaka, men mina knän var inte bra och höften var inte bra heller. Den behandlingen vi utsatts för i Winnipeg var som att köra rally med sin kropp. Rallybilar skrotar man ju ganska snabbt.
Ulf "Lill-Pröjsarn" Nilsson.Foto: Bildbyrån
Jan Erixon
”X-et" är en av dom mest underskattade svenskarna som spelat i NHL. Han kom till Rangers från Skellefteå 1983 och blev kvar till 1993. Han fick aldrig dom stora rubrikerna, men gjorde i match efter match ett outtröttligt jobb mot motståndarlagens bästa femmor. Många lag ville plocka över ”X-et” till sin organisation under hans tid i NHL, men det blev alltid nej från Rangersledningen, vilket visar på hans betydelse för klubben.
Var även mycket uppskattad vid sidan av isen för att alltid vara lojal mot fans och klubben. Var med i Canada Cup 1981 liksom VM 1982 och 1983. Avslutade karriären med en säsong i Skellefteå.
Runner-Up: Tomas Sandström
Jan Erixon.Foto: Bildbyrån
TIDERNAS SVENSKA POÄNGLIGA I NEW YORK RANGERS
| 1. |  Anders Hedberg (RW) | 465 | 172 | 226 | 398 | 0.856 | 144 | 1978-1985 | 7 |
| 2. | Tomas Sandström (RW) | 407 | 173 | 208 | 381 | 0.936 | 563 | 1984-1990 | 6 |
| 3. | Mika Zibanejad (C) | 323 | 136 | 147 | 283 | 0.876 | 109 | 2016-2021 | 5 |
| 4. | Jan Erixon (LW) | 556 | 57 | 159 | 216 | 0.388 | 167 | 1983-1993 | 10 |
| 5. | Ulf Nilsson (C) | 170 | 57 | 112 | 169 | 0.994 | 85 | 1978-1983 | 4 |
| 6. | Niklas Sundström (C) | 315 | 65 | 98 | 163 | 0.517 | 78 | 1995-1999 | 4 |
| 7. | Michael Nylander (C) | 160 | 49 | 113 | 162 | 1.013 | 118 | 2005-2007 | 2 |
| 8. | Jesper Fast (RW) | 422 | 55 | 92 | 147 | 0.348 | 116 | 2013-2020 | 7 |
| 9. | Ulf Dahlén (RW) | 189 | 71 | 60 | 131 | 0.693 | 106 | 1987-1990 | 3 |
| 10. | Carl Hagelin (LW) | 266 | 58 | 72 | 130 | 0.489 | 132 | 2011-2015 | 4 |
| 11. | Peter Sundström (LW) | 203 | 48 | 63 | 111 | 0.547 | 70 | 1983-1986 | 3 |
| 12. | Ulf Samuelsson (D) | 287 | 14 | 46 | 60 | 0.209 | 475 | 1995-1999 | 4 |
| 13. | Oscar Lindberg (C/LW) | 134 | 21 | 27 | 48 | 0.358 | 75 | 2014-2017 | 3 |
| 14. | Kent-Erik Andersson (F) | 134 | 13 | 35 | 48 | 0.358 | 22 | 1982-1984 | 2 |
| 15. | Kim Johnsson (D) | 151 | 11 | 36 | 47 | 0.311 | 86 | 1999-2001 | 2 |
| 16. | Markus Näslund (LW) | 82 | 24 | 22 | 46 | 0.561 | 57 | 2008-2009 | 1 |
| 17. | Mikael Samuelsson (RW) | 125 | 14 | 24 | 38 | 0.304 | 55 | 2001-2003 | 2 |
| 18. | Anton Strålman (D) | 182 | 7 | 31 | 38 | 0.209 | 62 | 2011-2014 | 3 |
| 19. | Andreas Johansson (LW) | 70 | 14 | 10 | 24 | 0.343 | 46 | 2001-2002 | 1 |
| 20. | Pär Djoos (D) | 56 | 2 | 19 | 21 | 0.375 | 42 | 1991-1993 | 2 |
| 21. | Viktor Stålberg (LW/RW) | 75 | 9 | 11 | 20 | 0.267 | 22 | 2015-2016 | 1 |
| 22. | Peter Andersson (D) | 39 | 5 | 12 | 17 | 0.436 | 20 | 1992-1994 | 2 |
| 23. | Peter Wallin (RW) | 52 | 3 | 14 | 17 | 0.327 | 14 | 1980-1982 | 2 |
| 24. | Fredrik Sjöström (LW) | 97 | 9 | 6 | 15 | 0.155 | 38 | 2007-2009 | 2 |
| 25. | Juha Widing (C) | 44 | 7 | 7 | 14 | 0.318 | 10 | 1969-1970 | 1 |
| 26. | Lias Andersson (C/LW) | 66 | 3 | 6 | 9 | 0.136 | 33 | 2017-2020 | 3 |
| 27. | Christian Bäckman (D) | 18 | 2 | 6 | 8 | 0.444 | 20 | 2007-2008 | 1 |
| 28. | Kjell Samuelsson (D) | 39 | 2 | 6 | 8 | 0.205 | 60 | 1985-1987 | 2 |
| 29. | Mattias Norström (D) | 43 | 2 | 5 | 7 | 0.163 | 30 | 1993-1996 | 3 |
| 30. | Fredrik Claesson (D) | 37 | 2 | 4 | 6 | 0.162 | 9 | 2018-2019 | 1 |
| 31. | Johan Witehall (LW) | 28 | 1 | 4 | 5 | 0.179 | 10 | 1998-2001 | 3 |
| 32. | Peter Popovic (D) | 68 | 1 | 4 | 5 | 0.074 | 40 | 1998-1999 | 1 |
| 33. | Johan Lindbom (RW) | 38 | 1 | 3 | 4 | 0.105 | 28 | 1997-1998 | 1 |
| 34. | Anders Eriksson (D) | 8 | 0 | 2 | 2 | 0.250 | 0 | 2009-2010 | 1 |
| 35. | Tim Erixon (D) | 18 | 0 | 2 | 2 | 0.111 | 8 | 2011-2012 | 1 |
| 36. | Jan Mertzig (D) | 23 | 0 | 2 | 2 | 0.087 | 8 | 1998-1999 | 1 |
| 37. | Ronnie Sundin (D) | 1 | 0 | 0 | 0 | 0.000 | 0 | 1997-1998 | 1 |
| 38. | Bert Robertsson (D) | 2 | 0 | 0 | 0 | 0.000 | 4 | 2000-2001 | 1 |
| 39. | Ulf Sterner (C) | 4 | 0 | 0 | 0 | 0.000 | 0 | 1964-1965 | 1 |
