Många svenskar har gjort starka avtryck i NHL-hockeyn. Många har även blivit ikoner i sina nordamerikanska klubbar. Jag kommer under några veckor framöver plocka ut mitt svenska All-Star Team i några av NHL-organisationerna. Håller du med mig i uttagningarna? Gå gärna in i kommentarfälten på hockeysverige.se:s olika sociala medier och skriv ditt lag.
För många är New York Islanders en svenskklubb. Det kanske inte har märkts på senare år, men när klubben hade sin storhetstid på skarven mellan 1970- och 80-talet kryllade det av svenskar i klubben. Och faktum är att våra första svenska Stanley Cup-mästare spelade i just den klubben; Stefan Persson och Anders Kallur, säsongen 1978/79.
Duon var sedan med om att vinna tre titlar ytterligare. Även Tomas Jonsson och Mats Hallin blev mästare med Islanders under deras "dynasti" mellan 1980 och 1983.
Islanders har även fina svenska målvaktstraditioner. Tommy Salo, Tommy Söderström, Robin Lehner och Anders Nilsson har alla burit den klassiska tröjan.
HÖGOSTA – FÖRSTA SVENSKA MÅLVAKTEN I ISLANDERS
Först ut var ändå en kille från Borlänge som fick hoppa in några minuter i en match säsongen 1977/78.
– Jag ville prova på spel i NHL. Jag hade redan året innan via mitt ombud Björn Wagnsson fått ett förslag om att spela i Indianapolis i WHA, men då ville jag stanna kvar ytterligare ett år i Sverige. Efter VM 1977 i Wien så kom New York Islanders med ett bud som jag nappade på direkt, berättar Göran Högosta om sin väg till ett NHL-kontrakt med klubben.
– Då hade jag vunnit SM, spelat Canada Cup och tre VM så då kände jag mig mogen. I efterhand kan man undra vad Islanders skulle med mig till, då man redan hade två av världens bästa målvakter i Chico Resch och Billy Smith.
Under dina tre säsonger i NHL så spelade du totalt 23 matcher för New York Islanders och Québec Nordiques. Var omställningen stor från den svenska hockeyn till den som spelades i NHL?
– Det får man nog säga att det var. Jag var den första målvakten från Sverige som skulle spela i NHL. Några hade tidigare spelat i WHA (Christer Abris, Curt Larsson och Leif "Honken" Holmqvist). Då förstod man inte att den vanligaste vägen till NHL för målvakter var via farmarlagen utan man ville ta en plats direkt.
– I dag är det väl bara Henrik Lundqvist som gått direkt in i NHL av alla målvakter vi har haft där borta. Till och med Pelle Lindbergh fick börja i farmarlaget.
Det tog slut efter säsongen 79/80, saknade du anbud att stanna eller varför valde du att resa hem till Sverige?
– Jag hade svårt att tända till när det var matcher som inte gällde så mycket och jag visade inget intresse för att stanna i NHL. Vi hade fått vårt första barn när vi flyttade över till NHL och han var väl drygt ett år då.
– När vi bodde där borta så fick vi vårt andra barn och då kändes inte livet med långa ”roadtrips” och snabba uppbrott från familjen med flyttar och så vidare så lockande längre. Jag hade aldrig några tankar på att stanna kvar efter tredje året, utan då ville jag hem.
Göran Högosta nu och då.Foto: Ronnie Rönnkvist & Arkiv
Att plocka ut ett All-Star Team för New York Islanders skulle visa sig vara knepigare än jag trodde på förhand. Framför allt på målvakts- och backsidan. Till exempel hade jag en inre fight om vem jag skulle ha som etta och vem som fick bli runner-up på målvaktssidan mellan Tommy Salo och Tommy Söderström. Det var inte heller helt enkelt att välja mellan Kenny Jönsson och Tomas Jonsson som andra back. I alla fall kom mitt Islanders All-Star Team se ut som följer:
MÅLVAKT
Tommy Salo
”Han gjorde fem säsonger i Islanders och totalt 187 matcher för klubben. Tommy och Tommy (Söderström) var dessutom det första svenska målvaktsparet i en NHL-klubb även om det bara var under ett fåtal matcher. Oftast var en av dem i farmarlaget. Salo fick aldrig vara med om att spela Stanley Cup-slutspel för Islanders. Under säsongen 1998/99 trejdades han till Edmonton i utbyte för landsmannen Mats Lindgren och draftvalet som blev backen Radek Martínek.
Tommy Salo är en av våra mest meriterade målvakter. Han har vunnit både OS- och VM-guld. Både 1997 och 1999 utsågs han till VM:s bästa målvakt. I VM-finalerna mot Finland 1998 höll han nollan i båda matcherna.
– Under hela säsongen 1993/94 pågick väl diskussionen med Islanders om vilket sorts kontrakt jag skulle få. När OS och även senare VM spelades visste jag att efter säsongen skulle jag åka över.
– Steget över dit var ganska stort faktiskt och jag var inte riktigt mogen för spel i NHL. Nu var det lockoutår i NHL så jag fick börja i farmarlaget Denver Grizzlies innan jag kom upp och spelade i NHL vilket jag tror var bra.
Även Tommy Söderström fanns där under några av dina säsonger i New York Islanders vilket var unikt eftersom det aldrig tidigare varit något NHL-lag som haft en första och andramålvakt från Sverige.
– Vi umgicks ganska mycket jag och Tommy. Det gick så långt att tränaren sa åt oss att splittra på oss.
– I början var det Tommy och jag som delade på målvaktsjobbet i Islanders. Fast det gick inte speciellt bra för laget så jag skickades ner till farmarlaget igen. Tredje säsongen blev det tvärtom. Jag var i Islanders och Tommy i farmarlaget.
Du gjorde fyra och en halv säsong i New York Islanders, hur märktes traditionerna med fyra Stanley Cup-titlar i organisationen?
– Jag fick en väldigt bra kontakt med Butch Goring som var tränare i farmarlaget och dessutom med Al Arbour. Både var ju med under Islanders storhetstid på 1980-talet. Två väldigt bra personligheter.
– Annars märktes det inte speciellt mycket. Islanders var inte på topp under mina år i organisationen och vi gick inte heller till slutspel någon av säsongerna.
Hur fick du beskedet att New York Islanders värvat Felix Potvin(1999) och att du då skulle flytta till Edmonton Oilers?
– Jag hade på känn att jag skulle trejdas innan deadline den säsongen. Därför packade jag extra mycket kläder när vi skulle åka till Vancouver och spela match kvällen innan deadline. Mycket riktigt fick jag beskedet där att jag var såld till Edmonton så det var bara för min del att resa vidare från Vancouver till Edmonton i stället.
Tommy Salo i New York Islanders 1996.Foto: Bildbyrån
Runner-Up:Tommy Söderström
BACKAR
Stefan Persson
Har man vunnit fyra raka Stanley Cup-titlar är man givetvis given i ett All-Star Team. Piteå-sonen flyttade över till New York Islanders 1977 och blev kvar under nio säsonger. Än idag är han med sina 59 mål och totalt 426 poäng på 724 matcher den svensk som gjort flest poäng i klubben.
Innan Stefan Persson åkte över till USA var han med om att vinna två SM-guld med Brynäs, men även vara med om den mycket omtalade VM-turneringen i Wien 1977. Det var då spelare i det kanadensiska laget försökte, och till viss del lyckades, med våldsamt spel där man bokstavligen slog ned svenska spelare. En av dom det där inte bet på var dock Stefan Persson.
Under Islanders Stanley Cup-dynasti var svensken en av backarna klubben lutade sig mest emot.
– Vi hade killar som verkligen jobbade stenhårt och visade en stor ödmjukhet. Samtidigt gjorde vi några bra drafts som gjorde att alla bitar föll på plats. Under grundserien 1979/80 var vi inte speciellt bra, men när det började dra ihop sig till finalspel i april visade alla karaktär. Alla kände att nu jäklar är det vår tur att vinna Stanley Cup.
Kan du klä ord på känslan när Bob Nystrom avgjorde den sjätte finalen mot Philadelphia Flyers 1980 och det blev klart att ni vunnit Stanley Cup?
– Jag var tydligen på isen då, men var på väg att byta. Just att jag var på isen har jag inget minne av själv. Det jag minns är att jag hänger på ryggen på någon av våra spelare, allt bara blixtrar i huvudet och jag liksom alla andra bara skriker.
– Känslan? Den är svår att beskriva, men antagligen lättnad att det äntligen var över. Vi hade jobbat så länge och så hårt tillsamman och nu var vi äntligen där.
– Jag har sett en bild på mig själv från omklädningsrummet efter den finalen där jag sitter med full utrustning och en öl i handen. Den känslan av lättnad som jag kände då minns jag än idag.
Hur var Al Arbour som ledare?
– Jag hade Al i nio år och jag gillade verkligen honom. När man i dag talar om en ny röst i båset blir jag allergisk. Manchester United hade väl samma manager (Sir Alex Ferguson) i över tjugo år?
– Al kunde se talangen hos spelarna och fick oss att göra jobbet varje dag och foga sig till övriga gruppen. Han såg vilka som passade i powerplay och i boxplay. Han var heller inte rädd för att plocka bort spelarna som inte passade in.
– Vi hade ungefär samma sexton spelare under flera år. Under våra guld år 80-83 hann Philadelphia med att byta ut två hela lag. Där har du lite av skillnaden. Samtidigt blev det lite av vårt fall åren efter. Jag minns att vår General Manager, Bill Torrey, sa att han hade väldigt svårt att plocka bort spelare som gjort så mycket för klubben.
Stefan Persson i Islanders 1983.Foto: Bildbyrån
Kenny Jönsson
Det gör nästan ont att lämna Tomas Jonsson som runner-up här, men det Jönsson gjorde för bottenlaget Islanders mellan 1996 och 2004 är det få spelare som mäktat med. Han var med om att ta laget från en bottenposition i NHL till att återigen bli ett slutspelslag.
Efter tiden i Islanders återvände Kenny Jönsson till Rögle där han trots spel i Hockeyallsvenskan var given i Tre Kronor. Är en av våra mest meriterade landslagsspelare då han vunnit två OS-guld (båda tillsammans med sin bror Jörgen) och ett VM-guld.
Hur reagerade du då din bror Jörgen Jönsson kom till New York Islanders 1999/00?
– Det var jättekul och en dröm som vi båda hade haft. Vi brukade skoja om det när vi träffades. Tänk om vi kunde få spela tillsammans i NHL och nu var det inte längre bara en dröm.
– Jörgen gjorde det väldigt bra i Islanders, men när det inte fungerar socialt vid sidan av isen är det svårt att prestera som man vill. Så var det för Jörgen och jag förstår att han reste hem igen efter säsongen.
Vilken är din mest minnesvärda säsong i New York Islanders?
– Personligen är det säsongen 1997/98 då jag som back gjorde 40 poäng fast vi var ett bottenlag i NHL.
– Ett annat minnesvärt ögonblick är från säsongen 2001/02 då vi möter Washington Capitals och jag lyckas göra matchens ”game winning goal” som betydde att vi gick till slutspel för första gången på väldigt många år. Utom min vetskap blir jag fotad när jag skriker ut min glädje över målet och den bilden fanns på förstasidan på Newsday och flera andra stora tidningar dagen efter.
Vilka hade du i första hand som backpartners i New York Islanders?
– Från början var det Rich Pilon. Sedan fick jag äran att spela med en ung Zdeno Chára. Vi brukar skoja i Rögles omklädningsrum och säga att det var jag som lärde han allt han kan. Givetvis på skoj, men jag hoppas att jag hjälpte honom lite i alla fall.
– Jag spelade även en hel del med Adrian Aucoin och Eric Cairns. Det var mot slutet då dom nya ägarna började satsa och köpte in spelare som Michael Peca, Aleksej Jasjin och Chris Osgood.
Kenny Jönsson.Foto: Andreas Hillergren/Bildbyrån
Runner-Up: Tomas Jonsson
FORWARDS
Anders Kallur
När vi pratar om svenska storspelare i NHL glömmer vi ofta att nämna Anders Kallur. På senare år har han oftast förknippats med friidrott och sina tvillingbarn Susanna och Jenny. Liksom Stefan Persson vann Kallur fyra Stanley Cup i rad mellan 1979 och 1983, vilket givetvis gör duon unika i svensk hockey. Mellan 1989 och 2013 var han sedan scout för Islanders även om han faktiskt avslutade scout-karriären hos konkurrenten Rangers.
Anders Kallurs moderklubb är Falu IF, precis som Tomas Jonsson. Han spelade även för Tunabro, Modo, Södertälje och Djurgården under sin tid i Sverige.
– Det fanns så många ledarkaraktärer i laget som Bryan Trottier, Denis Potvin, Clark Gillies, Mike Bossy med flera. Bossy visade alltid vägen med sitt effektiva målskytte och så vidare. Det var alltid någon som tog tag i laget och visade vägen i match efter match.
Du vann fyra Stanley Cup-titlar, vilken värdesätter du högst?
– När vi vann den första var jag skadad och missade slutspelet. Axeln hade slagits ur led och en benflisa hade släppt. Men vid den andra vinsten så fanns jag med på isen liksom den tredje och fjärde vilket får en att känna sig mer delaktig. Så ska jag välja en så får det bli den andra Stanley Cup-titeln.
Anders Kallur.Foto: IHA/Bildbyrån
Niklas Andersson
Gjorde 139 matcher i Islanders mellan 1995 och 2000. Under den perioden svarade han för fina 29 mål och totalt 79 poäng. Alltså över en halv poäng per match. Till saken hör att han spelade två perioder i Islanders (95-97 samt säsongen 1999/00) och toppsäsongen poängmässigt var 1996/97. Då svarade han för tolv mål och totalt 43 poäng på 74 matcher. Märkligt nog lyckades inte Niklas Andersson riktigt etablera sig i något NHL-lag under sina tio säsonger i NHL. Bäst ifrån sig gjorde han dock i just Islanders dit han trejdaes från Toronto mot Craig Charron.
Har vunnit två SM-guld med Frölunda. Pappa till NHL-spelaren Lias Andersson och bror till tidigare NHL-spelaren Mikael Andersson.
Det dröjde alltså fram till säsongen 1995/96 innan Niklas Andersson fick något slags fäste i NHL.
– Det var lite märkligt hur allt var där. Jag hade vunnit Turner Cup med Denver Gizzlies säsongen innan. Säsongen efter fick jag ett samtal från Islanders att jag inte behövde åka till deras camp utan i stället direkt till farmarlaget.
– Det gick bra för mig i farmarlaget fram till jul och på julafton, alltså den svenska 24:e, blev jag uppkallad. Då flög jag upp och sedan blev jag kvar där och bodde på hotell hela den säsongen. Jag spelade även hela säsongen därpå och bodde på hotell två, tre månader till innan jag fick skaffa lägenhet. Så jag var tjenis med städpersonal och allt på det där hotellet.
– Jag bodde på hotell under nästan ett halvår samtidigt som det inte fanns speciellt mycket att göra runt omkring så det var lite tråkigt. Tommy Söderström bodde också på samma hotell ganska länge. Tommy ville inte skaffa någon lägenhet utan trivdes bra på hotellet. Han fick rummet städat och så vidare, skrattar Niklas Andersson och fortsätter:
– Vi umgicks en del även om det inte var hela tiden. Andra året kom även Mariusz Czerkawski dit och bodde på samma hotell.
Det sägs att det var väldigt rörigt i New York Islanders vid den här tiden, hur upplevde du det?
– Det var rörigt, så var det. Samtidigt får man tänka att det gör att vissa spelare får chansen och det var också här jag fick chansen på riktigt. Jag fick spela med spelare som kunde lira lite. Bland annat fick jag spela med Zigmund Pálffy och Travis Green.
– Då fick jag en ärlig chans och man använde mig i powerplay. Innan det då jag hade blivit uppkallad hade jag fått spela i fjärdefemman och kanske två byten per period. Då kunde jag undra varför man inte istället kallade upp dom som var bra på det för det där var inte min roll. Samtidigt ville jag ju ändå vara med i matcherna.
När var det första gången du spelade mot din bror Mikael i NHL?
– Jag vet inte om det var den här säsongen eller säsongen innan. Jag kan nog inte svara på det. Vi spelade flera matcher mot varandra, men jag minns framförallt en tekning på Long Island. Jag startade som vänsterforward och han som högerforward. Tyvärr finns det ingen bild på det, men det hade varit kul att ha.
Niklas Andersson i Islanders 1996.Foto: Bildbyrån
Mats Hallin
På den här platsen fanns även Mattias Weinhandl och Mats Lindgren med i tankarna, men Hallins två Stanley Cup-titlar väger tungt även om han ”bara” spelade 122 matcher under sina tre säsonger i klubben. Det som också imponerar med Hallin är hans mod under sin tid i NHL. Han vek aldrig undan och drog sig inte för att försvara sina lagkamrater i Islanders. En spelare med stort klubbhjärta.
Märkligt nog fick Mats Hallin aldrig chansen i Tre Kronor, men han fick vara med om att vinna SM-guld i Malmö 1992, vilket också blev hans sista säsong som spelare. Har jobbat som scout för Chicago sedan 2006.
– Jag var draftad av Washington, men det gick tre år och efter det var jag free agent. Jag hade sagt till min fru att får jag en chans så skriver jag på. Det är inte som nu. Jag jobbar som scout för Chicago och nu ska spelarna ha allt möjligt innan killarna kan tänka sig att åka dit. Sedan ska dem dessutom åka runt för att kolla på städer.
– Glöm det! Jag hade i och för sig inte valet att åka till olika städer så för mig var det bara att sajna på och åka. Jag kom till New York Islanders som var en bra förening för européer. Innan hade jag även ett kontraktsförslag från Edmonton Oilers i WHA. Men Björn Wagnsson, som vi alla hade som agent, sa ”Det här är det sämsta kontrakt som jag någonsin sätt“. Jag skrev i alla fall inte på för Edmonton utan det blev Islanders senare, ett bra envägskontrakt. Det var mycket på grund av Stefan Persson, Anders Kallur och Tomas Jonsson som också var i Islanders.
– Jag fick en axelskada i en träningsmatch mot New York Rangers, men jag hade haft svårt att ta en plats i det laget ändå. Islanders var världens bästa lag då. Då sa Bill Torrey att ”Mats, du får åka ner till farmarlaget för lite ‘conditioning’”. Okej, tänkte jag, men det blev ett och ett halvt år i farmarlaget.
– Vi vann Central Hockey Leauge. Kelly Hrudey vaktade målet, Darcy Regier som var general manager i Buffalo, Scotty Howson som är i Edmonton nu, Kevin Devine som är assistant general manager i Buffalo, var också med. Alla som jag nämner träffar jag på nu i jobbet och har blivit kompisar för livet.
Du var ganska ensam om att vara en fysiskt spelande europé som åkte över till NHL vid den här tiden. Varför tror du att man valde att plocka över just dig dit?
– Thommie Bergman åkte över tidigare och han var ännu mer fysisk. Jag hade lite flyt eftersom Islanders såg några matcher där det gick ganska bra för mig. Islanders hade dessutom haft succén med svenska spelare vilket var en utav anledningarna.
Trots allt var du väl inte bara fysisk i ditt spel?
– Jag var okej. Jag brukar säga att jag hade ett väl dolt spelsinne. Du platsar inte i de här lagen om du inte har lite spelsinne i alla fall. Sedan har jag alltid tränat bra och alltid varit glad när jag kommit till träningarna.
– Jag var alltid i fjärdelinen oavsett om jag spelade i Islanders eller Åkers IF. Jag hittade min roll och visste vad jag kunde samtidigt som jag bidrog i varje lag som jag spelade för. Sedan var jag inte heller blyg för att ta för mig. Det var aldrig så att jag bad om ursäkt för att jag var där och jag kände alltid uppskattning för det jobb jag gjorde i olika lagen.
När man synar laguppställningen från dina år i Islanders, Bossy, Trottier, Goring, Potvin…
– Det var jättebra killar och jag satt bredvid Mike Bossy i omklädningsrummet. Dom här killarna låg före i seriositet och träning. Starka var dom också. Bryan Trottier var ruggigt tuff. Han var dåtidens Jonathan Toews.
– Jag minns en gång när Trottier kom fram, man var trött någon gång om året, och sa ”Du, vill du inte spela i det här laget”? Jo, men det är klart jag vill det ”Jamen, kör då för helv…”
– Genomgående i alla lag som jag vunnit i har vi haft en kår av spelare som varit drivande. Det var Trottier i Islanders. I Malmö var det jag själv, Mats Näslund, Peter Sundström, Raimo Helminen och Peter Andersson som drev på Robert Burakovsky, Daniel Rydmark med flera när de slöade till. I Lugano, när jag spelade där under ett halvår, var det ”Lill-Kenta” Johansson som drev laget tillsammans med några andra.
– Tränare i all ära men det gäller också att vara smart och veta när man kan släppa till den här kåren av drivande spelare. Det finns inget lag som inte har en sådan grupp.
Hur var upplevelsen att få vara med och vinna Stanley Cup?
– Alla säger när man vunnit dit att det är resan dit som är grejen. Det är också så det är. Det är väldigt kul att åka till träningen varje dag och vara kompis med att dom här spelarna som är schyssta killar allihop.
– Första träningen skulle Sutter-bröderna sätta mig på plats, men det var bara att smälla tillbaka. Jag gillar den attityden med att testa nya spelare och så har jag varit själv många gånger för att se vilka som inte viker ner sig. Något som man även nu som scout vill se.
Mats Hallin.Foto: Arkivbild
Runner-Up: Mattias Weinhandl
ALLA TIDERS SVESKA POÄNGLIGA I NEW YORK ISLANDERS
| # | PLAYER | GP | G | A | TP | PPG | PIM | PERIOD | YEARS |
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| 1. |  Stefan Persson (D) | 622 | 52 | 317 | 369 | 0.593 | 574 | 1977-1986 | 9 |
| 2. | Tomas Jonsson (D) | 532 | 84 | 249 | 333 | 0.626 | 460 | 1981-1989 | 8 |
| 3. | Kenny Jönsson (D) | 597 | 57 | 175 | 232 | 0.389 | 260 | 1995-2004 | 9 |
| 4. | Anders Kallur (F) | 372 | 101 | 110 | 211 | 0.567 | 149 | 1979-1985 | 6 |
| 5. | Niklas Andersson (LW) | 139 | 29 | 50 | 79 | 0.568 | 77 | 1995-2000 | 3 |
| 6. | Mattias Weinhandl (RW) | 155 | 16 | 33 | 49 | 0.316 | 50 | 2002-2006 | 3 |
| 7. | Mats Lindgren (C) | 134 | 20 | 26 | 46 | 0.343 | 52 | 1998-2002 | 4 |
| 8. | Jörgen Jönsson (C) | 68 | 11 | 17 | 28 | 0.412 | 16 | 1999-2000 | 1 |
| 9. | Mats Hallin (LW) | 108 | 14 | 12 | 26 | 0.241 | 103 | 1982-1985 | 3 |
| 10. | Robert Nilsson (LW) | 53 | 6 | 14 | 20 | 0.377 | 26 | 2005-2006 | 1 |
| 11. | Dick Tärnström (D) | 62 | 3 | 16 | 19 | 0.306 | 38 | 2001-2002 | 1 |
| 12. | Mattias Timander (D) | 85 | 4 | 14 | 18 | 0.212 | 26 | 2002-2004 | 2 |
| 13. | David Ullström (C/W) | 49 | 6 | 7 | 13 | 0.265 | 12 | 2011-2013 | 2 |
| 14. | Andreas Johansson (LW) | 18 | 3 | 3 | 6 | 0.333 | 0 | 1995-1997 | 2 |
| 15. | Johan Davidsson (C) | 14 | 2 | 4 | 6 | 0.429 | 0 | 1999-2000 | 1 |
| 16. | Sebastian Aho (D) | 25 | 2 | 4 | 6 | 0.240 | 8 | 2017-2022 | 3 |
| 17. | Mikael Andersson (W/C) | 19 | 0 | 3 | 3 | 0.158 | 4 | 1999-2000 | 1 |
| 18. | John Persson (LW/RW) | 10 | 1 | 0 | 1 | 0.100 | 6 | 2013-2014 | 1 |
| 19. | Johan Sundström (C/RW) | 11 | 0 | 1 | 1 | 0.091 | 6 | 2013-2014 | 1 |
| 20. | Dmytro Timashov (LW/RW) | 1 | 0 | 0 | 0 | 0.000 | 0 | 2020-2021 | 1 |
