Tre målvakter, fem backar och tolv forwards var vad Tomas Montén bjöd oss på när han idag presenterade sin JVM-trupp. En trupp som ska utökas med två backar och en forward till och man behöver ju inte vara någon hjärnfysiker, som John Guidetti sade härom veckan, för att lista ut vilka tre som Montén hoppas på att få in: det är förstås de tre första namnen jag nämnde i ingressen.
Skulle dessa tre, mot all förmodan, komma loss kommer Sverige kunna gå in i turneringen med en underdog med skrällchans. Utan dem ser jag knappast ens Juniorkronorna som ett semifinallag, så stor är skillnaden. Finland, USA och Kanada kommer vara klart mer slagkraftiga på pappret och vi vet att såväl Ryssland som Schweiz ofta kommer med vassa lag numera. Dessutom är Tjeckien värdnation. Konkurrensen är med andra ord knivskarp i år.
Rent talangmässigt är de tidiga 00-orna fullt i klass med den back-klass vi hade för ett decennium sen, med spelare som Victor Hedman, Erik Karlsson, Oliver Ekman-Larsson, Mattias Ekholm, John Klingberg och så vidare. Men att det inte finns plats för Victor Söderström i det här laget är chockartat.
Jag ser ingen spelare i den här truppen som givet är bättre än han är. När han slog igenom i Brynäs förra säsongen gjorde han det som en omogen men frisk fläkt som var den enda som stack ut i ett Brynäs som annars var lika grått som december 2019 och Aleksandr Ovetjkins hår. Men den här säsongen har han visat upp något helt annat. Han har bildat ett urstarkt backpar med Jonathan Sigalet och har varit strålande i Brynäs så formstarka PP-uppställning. Att han inte ska spela JVM i år heller är en gåta.
Nu får han hoppas på att någon av Rasmus Sandin eller Adam Boqvist tackar nej. För då kan väl Tomas Montén inte blunda för Skutskärs-sonen längre? Om han nu är sugen på att bli inbjuden med armbågen efter att ha fått nobben två år i rad.
Men det sjuka är att även utan de tre möjliga stjärnbackarna, plus Rasmus Dahlin, har Tomas Montén en backsida som förmodligen kommer vara turneringens bästa. Där är jag inte ett dugg orolig. Mina frågetecken finns framåt.
Nu ska vi inte lura oss själva och påstå att David Gustafsson är någon offensiv superstjärna, han har inte ens hunnit göra avtryck i SHL, men han är trots allt ordinarie i NHL och hade i år behövts mer än någonsin. Nu granskar jag Sveriges centersida upp och ned och ser Jacob Olofsson som förstecenter, Karl Henriksson som andracenter, Oskar Bäck som tredjecenter och sen...ja, sen får väl Linus Öberg och den ännu icke uttagna Adam Edström slåss om den sista centerplatsen. Det gänget skrämmer nog inte slag på några försvar.
Dessutom togs skadedrabbade Filip Hållander inte ut, och det är förstås rimligt eftersom han bara spelat två SHL-matcher. Men han är en av få svenska forwards med spets framåt, så jag hade nog varit beredd att plocka ut honom och hoppas på en snabb läkeprocess. Tidigare år har ju Sverige alltid tagit ut ett par spelare extra och sedan gjort några 'cuts' från truppen. I år gör Montén tvärtom och väljer att plocka ut en mindre trupp för att sedan öka på dem. Jag förstår förstås varför han gör så, men det hade definitivt funnits utrymme att göra tvärtom också.
Nej, den här truppen väckte bara fler frågor hos mig och de kommande två veckorna kommer bara vara en lång nedräkning där vi väntar och ser om vi får loss de tre NHL-meriterade killarna där borta. Får vi inte det ser jag faktiskt inte något som talar för att det här laget ska kunna vara en guldutmanare. Det ska väl vara den där inbillade "Sverige är alltid bäst som underdog"-faktorn, möjligen...
Den fråga som ekar allra högst hos mig är dock: Hur bra är Sverige egentligen? Jag har inte en jäkla aning - och jag är säker på att förbundskaptenen känner likadant. Han spelar ett högt spel och det är bara att vi alla knyter nävarna och hoppas att det faller väl ut.
Annars ser jag ett nytt, snabbt JVM-uttåg om en månad.
ANALYS - LAGDEL FÖR LAGDEL
Målvakter:
Jesper Eliasson, Hugo Alnefelt och Erik Portillo tog som väntat de tre målvaktsplatserna. Det är samma målvakter som jag hade med i min trupp för några veckor sedan. Alnefelt lär gå in som given etta när turneringen drar igång och jag blir förvånad om han inte står alla matcher, utöver gruppspelsmatchen mot Kazakstan möjligen.
Målvaktssidan var öppen och ganska svag inför säsongen men med tanke på hur bra Alnefelt varit känner jag mig ett hundra procent trygg med den målvaktssida Tomas Montén valt. Det är lite som förra året, när Samuel Ersson knappast var given i truppen när säsongen började. När det vankades JVM var han emellertid given etta och den uppgiften löste han mer än väl.
Backar:
Med risk för att låta upprepande är backsidan den stora snackisen, såklart. De tre kanske största namnen på förhand togs inte ut, av olika skäl. Det gjorde inte heller en annan förstarunda, Filip Johansson. Ändå kommer Sverige mönstra en av de bästa backsidorna vi haft i Junior-VM.
Nils Lundkvist är en toppback i SHL, Mattias Norlinder hade varit det om han hade spelat i samma liga, Tobias Björnfot har gjort NHL-matcher, Philip Broberg imponerade i JVM som underårig förra året när han skrällde sig in i truppen, och Adam Ginning är det här lagets store ledare. Trots det är det just Ginning jag är lite frågande till. Montén litar på honom till fullo och de har jag full respekt för, jag tror Ginning kommer vara lagkapten, men med tanke på den struliga säsong han haft och de backar som lämnats utanför så är jag lite skeptisk till att han finns med. Det känns lite som när Niklas Kronwall plockades ut i World Cup 2016, före namn som Ekholm, Klingberg och Hampus Lindholm.
Med det sagt: I många årgångar hade Adam Ginning varit tok-given i en JVM-trupp så det är inte så att han är något svagt kort i grunden. Han var trots allt med redan förra året och löste uppgiften helt okej. Dessutom har han bildat ett starkt backpar i J-landslaget med Nils Lundkvist - så jag är inte orolig över LHC-/Vita Hästen-backen.
I och med att bara fem backar är uttagna är det svårt att spåna i tänkbara backpar och så vidare - så förutom att Lundkvist och Ginning kommer bilda ett tandem törs jag inte spekulera i hur Montén kommer ställa upp sina försvarare.
Forwards:
Forwardssidan, framför allt centerdelen av den, är lagets svaga punkt. Det finns några få isbrytare som Samuel Fagemo, supertalangerna Alexander Holtz och Lucas Raymond, Nils Höglander och möjligen Albin Eriksson om han hittar formen. Men det mesta känns ganska...beiget.
Här kan jag dock inte anklaga Tomas Montén för att inte ha gjort det han kunnat med det han har. Utöver David Gustafsson saknas egentligen inget givet namn, även om jag trodde att Adam Edström skulle gå före Linus Nässén. Men Nässén har, precis som Linus Öberg, kommit in från vänster och spurtat sig in i Monténs lagbygge.
Framför allt Öberg har kommit nästan från ingenstans och gjort det vansinnigt bra i Örebro. Han kan bli en spelare som blir en favorit hos svenska folket. Jag kan se honom i en checking-kedja med potential att leverera framåt, med exempelvis Nässén och tvägscentern Oskar Bäck.
Jag blev också glad för att Karl Henriksson togs ut. I min trupp var han given men jag var faktiskt inte säker på att han skulle komma med. Själv förälskade jag mig i centern under U18-VM i våras och jag räknar med att han spelar tillsammans med Lucas Raymond och Alexander Holtz även här.
Jag ser också gärna en ren Skellefteåkedja som också kommer få bära ett tungt offensivt lass, med Jacob Olofsson som center mellan Albin Eriksson och Jonatan Berggren. Det ger en kedja med Nikola Pasic som får flytta in som center intill Nils Höglander och Samuel Fagemo. Skulle David Gustafsson komma in går han in som center där, och Pasic får bryta sig in i Skellefteåkedjan på bekostnad av Albin Eriksson som då får kliva ned i hierarkin.
Det finns onekligen några skickliga spelare i Sverige även framåt. Tillräckligt skickliga? Tillräckligt många? Jag är skeptisk...
