- En matchavgörande smäll.
- Där är man ännu bättre än i fjol.
- Det kan vara skillnaden mellan guld och silver.
- Ett frågetecken inför semifinalen - på riktigt? {{ PAYWALL LIMIT }}
En matchavgörande smäll
Efter en het gruppfinal där Sverige behövde spela sin bästa hockey hittills väntade en helt annan typ av utmaning mot Lettland. Här var det inte bara klubba och skridsko som skulle göra jobbet, utan även det mentala - MEN redan i den nionde minuten kastades mycket av detta ut genom fönstret.
Efter en lite trevande start där felpass inte var helt ovanliga hade Sverige turen på sin sida.
Smällen på Daniels Serkins gjorde det möjligt för Zeb Forsfjäll att ta sig till sitt skottläge och blev i mitt tycke även helt avgörande för matchen. 1–0-målet sänkte de svenska axlarna markant, vilket varianten bakom 2–0 även visade, och tog bort en stor del av den fiaskorädsla som så ofta letar sig in i ett lag just i en kvartsfinal. Tillsammans med det faktum att man även fått hål på en av turneringens stora giganter i Linards Feldbergs, bäddade det för seger.
Även om jag självklart gläds med Sverige måste jag vara ärlig med att man hade just TUR i situationen.
Det faktum att David Granberg inte hade blicken på Serkins lyfte i Viaplays pausstudio, men jag har svårt att tro att Luleå-killen inte var ute efter att störa sin motståndare. Resultatet blev en tackling som är mer eller mindre skolboksexemplet på interference enligt mig. Kort sagt ska Sverige och Granberg vara glad över att man kom undan. Hade Granberg istället åkt tror jag att Lettlands hopp levt på ett helt annat sätt, samtidigt som det säkerligen gjort laget mindre frustrerat i inledningen av andra.
Ett påläst och förberett Sverige
Inför nedsläpp hade Magnus Hävelid ritat upp den variant som Lettland gärna använt sig av under turneringen, men när matchen sedan var igång fick motståndet smaka på sin egna medicin.
Tekningsvinsten från Felix Nilsson följdes av en helt perfekt utförd "Bossy-variant" till 2–0 och Anton Wahlberg kunde jubla över ännu ett mål i turneringen, men i det hela fanns även flera detaljer som pekade på det faktum att Sverige kommit extremt pålästa och förberedda till dagens match. Skottet tog perfekt över benskyddet på Linards Feldbergs efter en lång sidledningsförflyttning och checkade därmed många av de boxar som Sverige pratat om inför.
Samtidigt var detta bara ett av många exempel på intressanta varianter som Sverige använde i matchen. Flera gånger om använde man sig nämligen av offensiva tekningar för att sätta upp extremt farliga lägen, och hade skotten vässats ytterligare vid ett par tillfällen så tror jag att siffrorna runnit iväg betydligt tidigare.
Att Sverige uppenbarligen har ett lag som klarar av förberedelser av denna detaljerade nivå ger mig mycket tro inför fortsättningen av turneringen. Mot lag som USA och Kanada som ofta har detta med sig redan från tidig ålder, kan det vara skillnad mellan vinst och förlust - och skillnaden mellan guld och silver.
Där är man ännu bättre än i fjol
När Sverige spelade JVM i fjol var Jonathan Lekkerimäki ett av lagets största vapen, men efter dagens match är jag inte rädd för att säga att man nu har ett ännu bättre powerplay-spel.
Till en början har Axel Sandin-Pellikka fått ta över Lekkerimäkis roll som avslutare och lämnat över "point" till Tom Willander, men sedan vill jag även lyfta laget höga nivå av hockey-IQ som en nyckel till denna utveckling. Felix Unger Sörum blir ofta namnet som nämns i den kategorin (med rätta), men jag tycker även att spelare som Anton Wahlberg och David Edstrom har tagit enorma kliv från fjolåret.
Båda var visserligen duktiga redan då, men när de nu tar plats i den farliga ytan framför mål är de två av turneringens absolut bästa spelare med sina täckningar och rappa förflyttningar. Dagens match visade återigen exempel på detta - och hade det inte varit för en knapp offside hade det även lett till ännu en fullträff för Edstrom, samt en tydligare seger.
Powerplay spelet talar för guld!
Ett frågetecken - på riktigt?
Redan inför gruppfinalen mot Tjeckien höjde några på ögonbrynen när Melker Thelin tog plats i buren. Han svarade då för en stark insats och skickade laget till en 4–2-seger, men efter dagens match, då han inte kunde stå emot när det behövdes som mest, tror jag att Marcus Gidlöfs namn kommer att nämnas mer frekvent.
Inte minst efter Lettlands 2–3-mål känner i alla fall jag en liten oro kring den form som Melker Thelin har visat hittills. Så pass att jag ser det som ett litet frågetecken inför en semifinal.
Även om match var tuff för Thelin, med få skott, skulle jag, i Hävelids skor, börja fundera på om Marcus Gidlöf kan klara av den mentala utmaningen som följer ett målvaktsbyte i det här läget. Formen och kvalitén, den vet vi att han redan har från insatserna i Leksand.
Nu finns det inget att förlora
Även om de svenska spelarna har varit tydliga med att det just är guldet som man har siktat in sig på så har mina förväntningar på det här laget varit lite lägre än så med tanke på att man inte riktigt har kvar den där enorma spetsen bland forwards. Visst, med det spel som Hävelid och gänget visat upp kan man argumentera för motsatsen, men jag anser ändå att pressen på laget inte är lika stor som den var under hemma-turneringen.
Vart vill jag då komma med detta? Jo, att laget inte längre har något att förlora.
Kvartsfinalerna blir ofta de matcherna som skiljer framgång från fiasko och är därmed de matcher som öppnar för flest skrällar. Ett faktum som vi minst sagt såg när Lettland tog sig in i matchen i den andra perioden. Jag både tror och hoppas att dagens seger gör att de svenska spelarna andas ut och vågar släppa på tyglarna, för när de spelar med glädje och utan press kan de enligt mig vara det bästa laget i turneringen. Gör de inte det, och släpper in lag, likt idag, kommer turneringen inte sluta med guldpeng.
