Men innan vi ger oss in på Viktorssons största triumfer ikarriären tar vi oss en titt på hur det började.
– Min första klubb var Handens SK, det som i dag heter Haninge HC. När jag vartio år började jag faktiskt spela för Bajen. Där blev jag kvar några år innanjag stack till Djurgården. Då måste jag ha varit runt 15 år kan jag tänka mig,säger Janne Viktorsson till hockeysverige.se.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Hur upplever du skillnaden på ungdomshockeyn i dag mot hurden var när du kom fram genom olika Stockholmsklubbars ungdomsverksamhet?
– Vi var nästan aldrig inomhus och tränade som spelarna gör i dag. Då speladedet ingen roll om det var snö eller regn utan vi bara körde på. Sen harsjälvklart utrustningen förändrats en hel del.
– En viktig bit som mer eller mindre är ett måste som ung hockeyspelare är attdu har bra föräldrar som ställer och skjutsar sina barn till olika ställen förmatch och träning. Det är något som jag upplever är svårare i dag.
Vad bör ungdomsspelare och ledare förändra i sittidrottsutövande om man ska nå en optimal utbildning som du ser det?
– Självklart måste du ha en bra grund och hockeyutbildning om du ska bli enriktigt bra hockeyspelare. Förutsättningarna för det har blivit bättre med brautbildade ledare. Men jag tycker att man börjar satsa på en sport alldeles förtidigt. Man kan höra killar som väljer bort andra sporter för hockeyn redan itio års ålder vilket naturligtvis är vansinnigt. Försök hålla på med flerasporter så länge som möjligt för det tror jag gynnar din utveckling.
Foto: Bildbyrån
BOORK GAV GLÄDJANDE NYHETER
Janne Viktorsson debuterar i elitserien med Djurgården 1983. Tränare förDjurgården var Leif Boork och som assisterande tränare jobbade Ingvar "Putte" Carlsson. Tränarduon tog lagettill SM-final där man besegrade Färjestad med 3-2 i matcher. Viktorsson speladefyra matcher i elitserien den säsongen.
– Jag och min polare, Jeff Hällegard, hade tränat den del med A-laget det åretutan att ingå i själva truppen som var på tjugotvå spelare. Det hade väl gåtthyfsat för mig. Leif Boork var tränare då och han kallade upp mig på ett mötepå kansliet som då låg vid Paternostervägen i Johanneshov. Han sa att truppenskulle utökas från 22 spelare till 23 och undrade om jag ville han den sistaplatsen. Gissa om man blev glad, skrattar Viktorsson.
– Debuten var mot Leksand på bortaplan och vi förlorade med 5-4.
Skilde sig attityden mycket mellan juniorhockeyn ochseniorhockeyn?
– Visst var det skillnad, men vi var bra tränade från juniorlaget och hade ingadirekta problem med det fysiska. Däremot hade man en väldig respekt för äldrespelarna. Inte så att man inte kände sig välkommen, för det var vi verkligen.Det var mera att man lyssnade på deras erfarenhet och tog till sig. I dag ärdet inte alls på samma sätt utan alla har ungefär lika mycket att säga till omi laget oavsett ålder.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Säsongen 1984/85 gör Jan Viktorsson en mycket fin säsong ochframför allt att väldigt bra slutspel där han svarar för tre av lagets mål. Denhär säsongen kom också att bli något av Viktorssons genombrott.
– Gunnar Svensson var ny som tränare i Djurgården då och jag spelade i en kedjamed Håkan Södergren och Tommy Mörth. Vi gick till final mot Södertälje, menförlorade den avgörande finalen i Norrköping med 6-3.
– Jag gjorde väl något mål i finalserien men hela slutspelet fungerade bra förmin del så visst kan jag se just det slutspelet som lite av ett genombrott.
Leif Boork hade då lämnat Djurgården och Gunnar Svenssontillsammans med Lars-Fredrik Nyström som tränare. Hur påverkades ni i laget avdet här tränarbytet?
– Djurgården var inne i en era med SM-guld och finaler nästan varje år, menGunnars andra år i klubben gick allt snett och vi var på väg ur elitserien.Bengt Broberg gav honom sparken och Nyström tog över laget tillsammans medHåkan Ericsson, vilket gjorde att vi faktiskt klarade oss kvar. Ett av fålyckade tränarbyten med andra ord.
PROFILSTARK TRUPP
Vid finalen 1985 hyrde Djurgården dessutom in ett ”Super-Fan” från NHL som höllstämningen uppe på läktarna.
– Det här var ju något helt nytt och man visste väl egentligen inte hur detskulle tas emot. Det var en jäkligt charmig kille som fick upp en enormstämning på Hovet. Det var väl första gången som vågen rullade på läktarna iSverige. Stämningen går kanske inte att jämföra med den som var för två årsedan då Djurgården var i final, men med den tidens mått mätt så var den enorm.
Vilka var stommen i det lag som du tillhörde under dinaförsta år i klubben?
– Thomas Eriksson, Håkan Södergren, Tommy Mörth, Jens Öhling, "Kalle" Lilja, "Pelle"Göransson,, Stefan Perlström, Rolf Ridderwall... Det var hur många starka individer som helst och riktigatjurskallar på isen, skrattar Viktorsson.
– Träningarna var ofta tuffare än matcherna och det var ofta nära till slagsmålpå isen. Vid sidan av var det ett hur bra gäng som helst där alla drev påvarandra för att prestera bättre.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Du vinner SM-guld med Djurgården 1989, 1990 och 1991. Vadlåg bakom dom här framgångarna?
– "Lasse" Falk och "Putte" Carlsson var nya som tränare och satte sin prägel på laget rent taktiskt. Vi lärdeoss tänka hockey över hela banan. Det gick delvis ut på att vi inte skulle behövajaga ihjäl oss i defensiven utan spela smart så vi hade energi kvar till då vihade puck. Vi lyckades utmanövrera alla lagen förutom AIK. Då smög den härklassiska derbykänslan in och tog överhand.
– Vi var jäkligt tajta som grupp men framför allt var nästan alla killar ilaget landslagsspelare. Med andra ord så var vi väldigt många bra hockeyspelaresom spelade i Djurgården då. Dessutom var nästan alla stockholmskillar ochjäkligt bra polare vid sidan av hockeyn.
Vilken guldfest minns du bäst?
– Den första är ju alltid lite speciell, men då vann vi guldet uppe i Leksandoch åkte buss ner till Stockholm. Andra guldet vann vi här på hemmaplan då allsläkt och alla vänner satt på läktaren vilket ger en alldeles speciell känsla.Den kvällen var helt suverän och minns jag inte helt fel så avslutade vi den påDailys här i stan.
Vad bröt den här fina guld-eran som du ser det?
– Många av oss äldre spelade under för många år i laget samtidigt som flera avvåra bästa killar blev proffs. Visserligen vann vi grundserien 1992 och gicktill final mot Malmö, men flera av oss hade börjat tumma på detaljerna ispelet. Dom andra lagen hade även börjat hitta sätt att luckra upp vårt spel.Trots allt hade dom andra lagen haft tre säsonger på sig att lära sig hur vispelade.
Foto: Bildbyrån
TESTADE ÖSTERRIKISKA LIGAN
Säsongen 1993/94 lämnar Jan Viktorsson Sverige för spel tvåsäsonger i österrikiska Graz. Första säsongen svarar Viktorsson för 78 poäng på54 matcher och året därpå för 50 poäng på 36 matcher.
– Jag hade spelat i Djurgården under tio år då och det var inte lika roligt attgå ner på träningarna längre. Det blev för mycket vardag och jag behövde ennytändning helt enkelt. Så "Kenta" Nilsson tog med mig Graz.
Vad kom Kent Nilsson att ha för betydelse för dig nere iÖsterrike?
– "Kenta" kom att betyda massor för mig och vi hade ett jäkligt roligt år tillsammans iGraz. Båda gjorde mycket poäng och vi trivdes bra där. Han åkte hem efter ensäsong men jag stannade ytterligare ett år.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Inför säsongen 1994/95 återvänder Jan Viktorsson tillSverige och Djurgården, där Tommy Boustedt och Stephan "Lillis" Lundh nu var tränare.
– Vi hade ett snack om att jag skulle stanna ytterligare en säsong i Graz, mendet här var under en period i livet då jag var singel och jag ville inte bokvar ensam där nere. Det var visserligen två jättefina år men jag var över 30år och det var dags att börja förbereda ett liv efter hockeyn.
Var det aldrig aktuellt med spel i NHL?
– Nej, jag hade inte direkt längden inne för spel i NHL på den tiden, skrattarViktorsson och fortsätter:
– Det var stor skillnad mot i dag då man har skärpt reglerna så att det gynnarsjälva hockeyn.
Du gjorde ytterligare fyra säsonger i Djurgården efter attdu återvänt hem från Österrike. Vilken var din bästa som du ser det i dag?
– Det var i alla fall inte den första för det var min kanske sämsta säsong iDjurgården. Den sista säsongen, då jag spelade med Espen Knutsen och "Linkan" (Fredrik Bremberg), fungeraderiktigt bra även om vi blev utslagna av Brynäs i slutspelet.
– Säsongen 1997/98 gick vi till final mot Färjestad som vi förlorade i femteoch avgörande match. Den säsongen fungerade bra den med.
Var det aldrig aktuellt med att varva ner i något lag lägrener i seriesystemet?
– Nej, aldrig! Jag fick en förfrågan från Hammarby som jag kunde tänka migtacka ja till i fall klubben kunde ordna ett bra jobb åt mig. Det blev aldrigaktuellt eftersom Djurgården hade ordnat redan då med det jobbet jag har i dagpå marknadssidan i klubben.
Debuten i Tre Kronor?
– Jag tror att det var i Västtyskland 1989. Vi var där nere på något läger ochspelade två matcher mot tyskarna. Jag hade fördelen av att ha spelat iVikingarna (B-landslaget) innan landslagsdebuten så jag kände dom flesta avkillarna sedan tidigare. Dessutom spelade jag i en kedja med mina kompisar frånDjurgården Mikael Johansson och Johan Garpenlöv, så det blev aldrig någon storgrej.
– Självklart är det en stor ära och med stolthet som man har dragit på siglandslagströjan. Det jag kan tycka är lite synd idag är att man tagit bortVikingarna eftersom det var en väldigt bra inkörsport till landslaget.
VM-GULD 1991
Jan Viktorsson kom med i den VM-trupp som Conny Evensson och Curt Lundmark togut till VM 1991 i Åbo. En turnering som slutade med att Tre Kronor blevvärldsmästare och fick ta emot enorma hyllningar på Sergels Torg i Stockholm.
– Den största anledningen till guldet var förbundskaptenen Conny Evenssonsenergi som han gav till laget. Men vi hade även ett väldigt bra lag.Visserligen var inte Mats Sundin etablerad ännu, men ändå hade vi killar som Håkan Loob, Nicklas Lidström, Thomas Rundqvist och Jonas Bergqvist.
– "Sudden" exploderade sen i turneringen och "Roffe" Ridderwall i målet var helt fantastisk.
Vad minns du bäst från själva finalen mot Ryssland?
– Innan matchen var vi ganska säkra på att vi minst skulle få silver eftersomKanada var tvingade att slå USA med fem mål för att passera oss. Kanadalyckades vinna med 9-4 i en mycket underlig match och mindre lustigt så skulleen förlust för oss mot ryssarna bara betyda brons. Det sporrade nog oss mer änatt det satte press på oss. Vi hade spelat 5-5 i grundserien mot ryssarna så vivisste ju att vi hade chansen.
– Redan i första minuten av finalen hade jag ett friläge mot Andrej Trefilov som jag missade. Strax efteråt gör Jonas Bergqvist 1-0 men Aleksandr Semak kvitterar i första perioden. Sedan gör "Sudden" sitt 2-1 mål i tredje perioden och efter det står vi spelarepå knä ute på isen och ser "Roffe" Ridderwalls kamp mot ryssarna fram till slutsignalen.
Viktorsson spelade ett VM och ett OS för Sverige.Foto: Bildbyrån
Singel Ericson skrev bland annat följande om JanneViktorsson efter turneringen:
– "Tuffe Viktor" gjorde skäl för namnet, då han i medaljspelet mot Kanada, gick rakt in i rågenoch klämde in en målvaktsretur. Speedig och irrationell drog han på sig denbevakning som gav öppningar åt landslagskamraterna.
Tommy Söderström har kallat OS-turneringen i Albertville1992 för en "ökenturnering". Håller du med om det?
– Helt och hållet! Hockeyn var placerad ute i Méribel utanför Alberville ditdet var en halv dags restid på en kurvig alpväg. Vi hade inte en chans att senågra andra sporter i OS. Det var tre höghus och en restaurang som bestod avett tält utanför där alla satt med jackor och åt.
– Vi slutade femma i turneringen och för egen del spelade jag med MikaelJohansson och "Challe" Berglund.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Var det aktuellt med ytterligare OS- och VM-turneringar fördin del efter turneringen i Alberville?
– Vid VM 1992, alltså samma år som OS, så frågade Conny Evensson mig och "Challe" om vi ville vara med. Vi bådahade haft en lång säsong och bad om att få slippa faktiskt. Vi var ju intedirekt ensamma om det och Conny åkte iväg med ett helt nytt lag som även domtog guld.
– Även då jag spelade i Graz fick jag en förfrågan om att spela i Tre Kronorunder Izvestija-turneringen i Moskva. Men jag kom inte loss från klubben, tackoch lov, skrattar Viktorsson.
Jan Viktorsson jobbar fortfarande kvar inom hockeyn hos DjurgårdensIF.
– Direkt efter att jag slutade som spelare i Djurgården började hos föreningenpå sälj och marknadssidan. Det måste alltså ha varit i augusti 1999. Jag trivsförbaskat bra med det här jobbet och jag får fortfarande en närhet tillhockeyn, en sport som jag älskar, även om jag inte springer runt iomklädningsrummen på Hovet.
