"Skulle alltid slå igång Under Ytan med Uno Svenningsson"

Dessutom har Erik Granqvist en kultförklarad musikkarriär bakom sig, i bandet Ebba Blitz. Där spelade han trummor, med Luleåpolarna Robert Nordberg på gitarr och Petter Nilsson på bas och vid mikrofonen.

– När vi startade bandet skulle vi testa vem som möjligen kunde sjunga och spelade in korta sekvenser på telefonsvararen. Jag kraxade som en kråka, Robert artikulerade för dåligt så Petter var den av oss som sjöng bäst, skrattar Erik Granqvist och fortsätter:

– Jag skrålade så illa att jag fick sångförbud i logen innan spelningarna under ”The Golden Tour” till och med. Jag fick inte ta en ton där, totalt sångförbud. Annars skulle Petter börja sjunga lika falskt.

Erik Granqvist.Foto: Bildbyrån/Simon Hastegård

Petter Nilsson, som senare gjort sig känd som tränare i bland annat Brynäs och Luleå, var bandets frontman.

– Vi spelade mestadels Ebba Grön-covers på våra turnéer. Vi började med ”Ung & Kåt” eller ”Var é vargen” och maxade alltid volymen till ”Staten & Kapitalet” som extranummer. Robert trixade med guran och Petter blev lead-singer.

Trion var också med i det historiska guldlaget från 1996, som också lägger beslag på alla platser i Erik Granqvists ”drömsexa".

"Dels var han ett tyst lejon som skötte sitt, dels var han ett fenomen som förändrade målvaktsspelet i Europa. Han hade kvalitéer som var exceptionella. Framför allt hanteringen av klubban, spelsinnet och hans självförtroende. Vaktmästarna behövde höja upp jumbotronen i Delfinen för att han skulle kunna slå sina höga luftpastejer. Han gjorde två mål och massor av assist under sin tid i Sverige.

Vi hade ett spelsystem där våra backar värnade väldigt mycket om egen blå, så motståndarna fick alltid dumpa in pucken. Då var Jarmo ute och kunde spela bort den. Framför allt spelade vi så i boxplay. Motståndarna tvingades lägga ned pucken - och Jarmo skickade den 60 meter åt motsatt håll. Det var stundtals hopplöst för motståndarlaget.

Han sprejade alltid plocken med lite greppspray innan han gick ut på matcherna, det var hans ritual. Och ingen fick röra hans utrustning. Han var så pedantisk, polerade benskydden och tog bort alla puckmärken för att behålla det skinande stuket. Allt skulle vara perfekt. Jag stannade kvar ibland på ishallen för att känna lite på hans plock och benskydd när alla andra hade åkt hem och hoppades på en ”Benny Guldfot”-effekt för mig men den uteblev tyvärr, haha.

Det fanns uppvärmningar då han inte tog ett skott, och då kunde spelare komma fram till mig och säga "Nu får du vara beredd Grana". Men jag svarade bara: "Det här spelar ingen roll. Han kommer att spika igen på matchen sen". Sedan gick han ut och var totalt dominant.

Han var 175 centimeter kristallklar karisma och hade en filosofi som kan sammanfattas såhär: "Om inte jag kan ta den pucken, då hade ingen annan kunnat göra det heller!” Det var det här extrema självförtroendet han skapade i sig själv. Han har inspirerat så många i Sverige och Finland till att bli målvakter. 

Han stod alltid och kastade lite dart när han kom ned till hallen, och sen stretchade han. 90 minuter innan matchstart ville han alltid att jag, som ofta var DJ, skulle slå igång 'Under ytan' med Uno Svenningsson på CD-spelaren. Det var en del en av hans rutiner"

Jarmo Myllys efter SM-guldet 1996.Foto: Bildbyrån/Pontus Höök

"En riktig backgigant. En superbegåvning från Piteå som gick i Lasse Lindgrens och Stefan Perssons fotspår. Han hade det sköna norrbottniska lugnet. Han var yngst i vår backuppsättning i SM-guldlaget, men agerande ändå med sån pondus och självklarhet. Man såg direkt att han skulle få en fin karriär i NHL, inget snack om saken. Han var så trygg både som person och i sitt spel på isen. 

Jag blev faktiskt lite "matchmaker" till honom på 90-talet. Han träffade en tjej då, som heter Linda och kom från Boden. Hon var något år yngre än jag. När han berättade att han träffade henne och undrade om det var värt att satsa på sa jag: "Ni kommer passa superbra! Gå all-in!". Idag är de fortfarande gifta och har barn tillsammans. Det ser jag som en av mina största meriter, att jag var matchmaker till det glimrande paret”.

"När han spelade i TV-pucken, och var med och vann med de som var ett år äldre, var han forward. Men i den vevan gick han från att vara forward till att spela back. Där tycker jag nästan han var före sin tid, om vi ser till det svenska backundret som finns idag. De backarna fyller på i offensiven och är ett hot i andravågen, och så var Petter redan på sin tid. Han var fenomenal på att slå sin forward redan i försvarzonen och på så sätt fick vi numerära överlägen i våra anfall. 

Tillsammans med Jan Mertzig bildade han det mest fruktade backparet i Elitserien. Framför allt under guldåret öste de in poäng och blev på många sätt tungan på vägen för oss. De passade perfekt ihop och Petter fick alltid grönt ljus av Mertzig att gasa offensivt så fort det fanns en liten lucka. 

Han hade ett suveränt spelsinne och en briljant bollkänsla”.

"Jag har mött " The Demolition man" sen vi var omkring åtta år. Jag är 72:a och "Holma" 73:a men han spelade med de som var ett år äldre. Varje gång man mötte Holmström och Mikael Renberg i Piteå visste man att man skulle få minst tio frilägen emot sig i den matchen. Holmströms klubba gick som en elvisp. Han hade en kolossal klubbteknik. Att han sedan blev en av världens bästa spelare genom tiderna i ytan framför mål, det var något han utvecklade under tiden i Boden, som sedan förfinades i Luleå och senare i Detroit tillsammans med Nicklas Lidström.

"Holma" spelade exakt som på match, vid varje träning. Han stod precis utanför målgården och gav alltid 110 procent. Men det gjorde ju att han och Myllys rök ihop på träningarna, flera gånger i månaden. Andra spelare fick gå in och sära på dem. Men det var så vi tränade i Luleå på 90-talet. Det var ingen som la fingrarna emellan. Det var ofta tuffare på träningarna än på matcherna.

Faktumet att han gav 110 procent var det som gjorde att han vann OS, SM och fyra Stanley Cup. Hans driv och vilja att alltid ge allt för lagets bästa, att gå från att vara en superteknisk individualist till att bli en mästerlig rollspelare, som tog så mycket stryk och var så modig, var hans styrka. Under tiden i Luleå fick han bara äta chips en gång i veckan och sattes i extraträning på motionscykeln varje dag för att komma i guldform när allt skulle avgöras.

Utanför isen är "Holma" en kille som sprider mycket energi runt sig. Han är en sån som alltid säger vad han tänker och det är oerhört roligt att vara runt honom. Bland annat har vi ju klassikern efter SM-guldet, när Peter Jihde frågar om guldfirandet och han svarar: "Vi ska på O'Learys och supa."

 

Helt underbart!”

"Skuggan" - passningseniet. Han är en av de smartaste spelarna jag någonsin sett. Han hade ett sanslöst spelsinne. Han var ingen fartfantom över stora ytor, men han var väldigt kvick i hjärnan och kunde läsa spelet och se vad som skulle hända härnäst. 

Med sin dirigentpinne serverade han flippmackor så att man bara stod och gapade. Han var ett magiskt passningsgeni. Hans radapartner L-G Pettersson sa ofta att det bara var att ha bladet i isen och sen blunda och skjuta, när "Skuggan" var på spelhumör.

Han hittade vägar att leverera, utan att förta sig på fysen. På sommarträningarna, när vi tränade snabbhet, sträckte sig alltid "Skuggan" och Myllys. Varje sommar. Det var en klassiker. Det högg alltid till i vaden eller baksidan, haha. 

Inför säsongen 1995-96 ville tränarna Lars ”Osten” Bergström och Thomas ”Brocke” Bäckström att vi gemensamt skulle klättra upp till toppen av Kebnekaise och visualisera att vi är redo att vinna SM-guld. Vi tog oss upp efter långa strapatser över glaciärer, men när vi skulle tillbaka till baslägret igen fick "Skuggan" ont i benet så han fick ta helikoptern ned medan vi andra fick knata över stock och sten.

Han utvecklades dock mycket som kapten i vårt guldlag under den säsongens gång och täckte symboliskt nog sista skottet i den stenhårda finalen mot Frölunda med suspensoaren. Blåmärken kommer och går men guldmedaljer består!"

"En av de största artisterna jag spelat med, både på och utanför isen. Han spelade med Elitseriens kortaste klubba genom tiderna. Min son, som är tio år och 145 centimeter lång, har en längre klubba nu än Nordberg hade i Elitserien. Nordberg är 172 centimeter lång och klubban gick ungefär till mellangärdet. 

”Nobbe” var en artist som påminde om Sergei Makarov, och det var också en av hans största idoler. Sen hade han, likt Mikael Renberg som jag också hade kunnat ta ut i drömsexan, timmerstockar till lår. Han hade en låg åkstil och väldigt bredbent. Tänk, hur häftigt det hade varit att få se den läckre liraren med dagens regler i hockeyn. Det hade varit nästan omöjligt att ta pucken i från honom med lagliga medel.

Han är också den viktigaste hockeypersonen som jag har träffat genom åren. Han var äventyrlig och vågade saker, medan jag var mer försynt och eftertänksam. Han var alltid så modig. Bara att vara runt honom gjorde att jag också började röra mig utanför min komfortzon. Han sådde frön som var helt avgörande för min utveckling som människa, och har över tid gjort att jag kunnat jobba både som coach och på TV med geniet Niklas Jihde och gänget.

"Nobbe" och jag bodde alltid ihop på bortaresorna. Han spelade gitarr i Ebba Blitz, och så skrev vi en bok ihop också. "Den inre matchen", hette den och vi tryckte upp den i 1000 exemplar - som sålde slut direkt. Han var en glädjespridare i alla sammanhang och det var alltid kul att komma till ishallen. Det var oftast något roligt på gång när han var i farten tillsammans med sin radarpartner på isen, ”Bulan” Berglund.

Jag vill också lägga till att han är en förträfflig coach, som hjälpte Boden från Hockeytvåan till att få kvala till Hockeyallsvenskan. Om vår son hade varit lite äldre  hade ”Nobbe” varit den första tränaren jag valt till att träna honom! Han är enormt skicklig på att se alla människor och få dem att växa - och är dessutom genuint hockeysmart".