Att Christian "Fimpen" Eklund har ett stort djurgårdshjärta råder det inga tvivel om. Totalt gjorde han drygt nio A-lagssäsonger i klubben, men växte även upp i klubbens ungdomshockey. Dessutom är hans son, William, idag en del av Djurgårdens A-trupp.
Visste ni förresten vad smeknamnet ”Fimpen” kommer ifrån?
– ”Fimpen”, det kommer från att min mormor var storrökare. Hon fimpade alltid i en stor tioliters hink. När farsan skulle möta mormor och min morsa på stan sköljde han ur hinken och stoppade ner mig i den. I stället för en babysitter gick han med hinken. När mormor såg det sa hon ”det där är min fimphink”. Sedan dess, då jag var tre, fyra månader, har jag fått heta ”Fimpen”. Jag fick alltså en nicokick då och det är därför jag är så speedad, skrattar Christian Eklund.
– I dag är det ingen som säger Christian förutom min nuvarande sambo. Det är nästan så att jag reagerar då hon säger det ”Vad har jag gjort???” Jag brukar aldrig orka berätta det här, men det är den riktiga storyn.
Christian "Fimpen" Eklund firar ett slutspelsmål mot Brynäs 2010.Foto: Bildbyrån/Joel Marklund.
När hockeysverige.se ber Christian Eklund plocka ut en speciell händelse ur hans hockeyliv visade det sig att lite oväntat skivbolagskungen, Bert Karlsson, var inblandad.
– Färjestad borta. Det var under min första hela säsong i Djurgården. Jag hade nog inte gjort något mål den säsongen. Instormande i omklädningsrummet från ingenstans kommer Bert Karlsson. ”vad gör han här nere i omklädningsrummet?”
– Han springer runt. Sedan tar han en klubba utifrån klubbstället. Han går in i vårt omklädningsrum och skriker ”den här snubben kommer göra två mål idag”. Han kollade på klubban och där stod det Eklund. Alla började garva. Till och med tränarna.
– Det sjuka är att jag gjorde två mål i den matchen, vilket jag inte gjort många gånger i elitserien. Sedan kom han nedgapande ”Vad var det jag sa?”… Bert får vara bubblare som coach i min drömfemma.
Så här ser Christian Eklunds drömfemma med spelare han spelat med ut.
MÅLVAKT
José Théodore
”Han var väldigt avslappnad, men såg till att han var bra på matcherna. När vi mötte Frölunda borta i slutspelet sa han till (Niklas) Wikegård att han inte skulle värma med laget eftersom han ville sova ut. ”Jag lovar att se till att vi vinner matchen”. Han släppte bara ett mål i den matchen och var helt dominant. Han gav oss alltid chansen att vinna, men på träningarna kunde han faktiskt ibland vara rätt dålig.” Théodore ville köra sitt eget race. Dessutom fungerade han väldigt bra i gruppen. Jag kommer ihåg att vi åkte iväg på en lag-grej till Norrland. Wikegård hade fixat någon match mot ett division 5-lag, Lövånger. Där och då blev Théodore helt frälst i både Sverige och skoteråkning."
José Théodore i Djurgården 2004/05.Foto: Bildbyrån/Robin Nordlund
BACKAR
Dan Boyle
”Lite samma sak. Han kom under lock-out säsongen och hade en enorm stjärnaura. Han kunde spela hela powerplay, i två minuter, där han styrde och ställde. Det såg ut som allt var en lekstuga för honom. Han tog pucken, åkte bara in med den i anfallszonen och ställde upp sig för powerplay. Han spelade lite som Erik Karlsson gör även om han inte var lika skicklig som honom. Han var en back som helt plötsligt gjorde lite finter, höll i pucken och inte alltid satte upp den på centern. Han tog gärna pucken och åkte. På träningarna kunde man tänka ”va, spelar han i NHL?”. På matcherna dominerade han sedan hela ligan”.
Marcus Ragnarsson
”Kan vara den bästa jag spelat med. Jag var ganska gammal då han kom tillbaka till Sverige. Han spelade först i Almtuna under tre säsonger innan han gjorde comeback i Djurgården. Då hade han kommit till åren, men vilket jätteproffs han var och stenhård. Det gjorde så ont att tackla honom att jag undvek det på träningarna. I slutspelet 2010 spelade han med en halv axel. De fick tejpa upp honom så han kunde hålla i sin klubba. Trots det hördes inte ett gnäll utan han bara körde. En riktig hårding.”
Marcus Ragnarsson och Dan Boyle.Foto: Bildbyrån
FORWARDS
Fredrik "Linkan" Bremberg
”'Linkans' sätt att leda i powerplay men och saker han kunde göra på träningarna som var helt sjuka. Just hans speluppfattning och små korta flipp passningar som satte folk i bra lägen. Nästan alla som lirat med 'Linkan' i powerplay, (Patric) Hörnqvist, (Tomas) Kollar och så vidare har kommit till landslaget eller ännu längre. Han stod och matade fram sina medspelare. På träningarna visste alla vad han skulle göra, men det gick ändå inte att stoppa honom. Han hittade en liten lucka mellan benen eller något. Många visste inte om det, men han var en av snabbaste spelarna i laget även om det inte såg så ut när han spelade. Som person är han rätt tystlåten, lugn och ingen skrikare. Det lämnade han åt oss gapiga snubbar istället. Han var en 'doer' som älskade att få avgöra. Det sköna med honom var att även om det var lite tid kvar så tog han lite chanser, vilket en annan spelare kanske inte vågade. Ibland funkade det och ibland inte, men sådana spelare behövs. Lite som Dick Axelsson.”
Nichlas Falk
”'Falken' har jag nästan lärt mig allt av och jag tog rygg på honom ganska snabbt då jag kom till A-laget. För mig var han verkligen en djurgårdare. Aldrig något gnäll och alltid laget i första hand. Tog ton när han behövde i omklädningsrummet, men var också bra på att motivera. Han snackade inte i onödan, men när han snackade var det bara att lyssna. 'Falken' har lett laget till några guld så han visste vad han pratade om. Dessutom var han en grym kille att ha i boxplay. I mina ögon är han en av de bästa som spelat i Djurgården, men också lite underskattad.”
Kristofer Ottosson
”'Otto' var underskattad under hela sin karriär. Inte av oss som spelade med honom eller djurgårdspubliken, men i övrigt. Han hade säkert kunnat spela i NHL om han velat. Hade han varit i någon annan klubb hade han kunnat dubbla sin lön. Han var otroligt nyttig offensivt och defensivt, vann många tekningar i viktiga situationer och jobbade alltid hårdast i gymmet. 'Otto' var också en kille som var lite mer tystlåten, men visade mer på isen. Ibland spelade jag med 'Otto' och 'Falken' Då visste jag att vi inte skulle släppa in några mål. Vi hittade en härlig kemi och det var tryggt att spela med honom. Han borde fått mer ”cred” än vad han egentligen fick.”
Kristofer Ottosson och Nichlas Falk – två "underskattade" djurgårdare.Foto: Bildbyrån/Joel Marklund
COACH
Hardy Nilsson
”Han kom till Djurgården då jag var över 30 år. När man är över 30 vill man såklart bli mycket bättre hela tiden och behålla sin plats i laget. Samtidigt är det lätt att bli slö, men han hade så många nya idéer då han kom tillbaka. I alla fall inspirerade han mig. Jag blev som en junior igen och ville lära mig nya saker hela tiden. Dessutom är Hardy väldigt duktig på att skilja på hockeyspelaren och personen. Han kunde skälla ut hockeyspelaren 'Fimpen' efter noter i omklädningsrummet, men när matchen var slut var det privatpersonen. Han kunde släppa saker rätt snabbt. Någon säsong fick jag inte lira speciellt mycket och nån annat fick jag spela svinmycket. Jag fick alltid en bra förklaring då jag frågade om varför jag inte fick spela och jag lärde mig mycket som äldre av honom. Jag önskar att jag hade haft honom lite tidigare i karriären också.”
