Leksand spelade avgörande match om SM-guldet redan 1959. Då mötte masarna (jo, det var nästan bara dalkarlar i det laget och en målvakt (Pär-Agne ”Pära” Karlström) i laget. Men klubbens storhetstid måste ändå ses som innan elitserien sparkade igång säsongen 1975/76. Mellan åren 1969 och 1975 vann klubben inte mindre än fyra SM-guld. Leksand var då tillsammans en maktfaktor i svensk ishockey, Idag är man ånyo ett lag i Hockeyallsvenskan.
SM-guldet 1969
23:e februari 1969 var en söndag. Det här är en stor dag historiskt för Leksand. Det var då dalaklubben vann sitt första av fyra SM-guld. Spelare som Dan Söderström, Mats Åhlberg, bröderna Abrahamsson (Thommy och Christer), Hasse Jax, Kjell Brus med flera kom att få sina stora genombrott i svensk hockey.
Foto: [Arkiv]
Inför säsongen var det bara Bosse Englund som anslutit till truppen jämfört med säsongen innan. Egentligen ska vi säga återvänt eftersom han är uppväxt inne i Noret (centrala Leksand). Nu hade han testat på både hockeyn och polisyrket i Västerås under två säsonger. Även juniorerna Torbjörn Vallin, Yngve Gyll och Åke Danielsson fick chansen att känna på A-lagshockey under säsongen.
Grundserien, det vill säga Division 1 norra, blev ingen Eriksgata för tränaren Rune Mases lag. Leksand slutade trea efter AIK och Modo, men givetvis tog sig masarna sig enkelt vidare till slutspelet. Väl där inledde Leksand med att köra över Mora med 7-1. Sedan följde raden Västra frölunda 7-5, Brynäs 1-6, Södertälje 4-4, AIK 6-1 och Västerås 4-2. Inför sista omgången ledde Brynäs serien på nio poäng, samma som Leksand men med betydligt bättre målskillnad.
Foto: [Arkiv]
Leksand hade som uppdrag att åka upp till Kempehallen i Örnsköldsvik för match mot Modo. Brynäs åkte i sin tur ner till Frölundaborg för match mot Västra Frölunda. Allt Brynäs behövde göra var att vinna över göteborgarna. Efter två perioder ledde Västra Frölunda med 3-2 och folk började fundera på om inte guldet ändå kunde hamna i Dalarna eftersom Leksand ledde mot Modo med 1-0. Det var Folke ”Totte” Bengtsson som gjorde målet framspelad av Hasse Jax. Samtidigt öste Modo på med skott mot Christer Abris som storspelade. Efter två perioder ledde Modo skotten med 25-13.
Tidigt i tredje perioden kvitterade Inge Hammarström Västra Frölundas ledning nere i Göteborg. Strax därefter lyckas Lasse Öhman sätta dit pucken bakom Abris. Det var då Ulf Sterner klev in i bilden. Den tuffe och oömme Frölunda-forwarden gjorde både 4-3 och 5-3 bakom William Löfqvist samtidigt som matchen i ”Ö-vik” tog slut. Det blev 1-1 där. I väntan på slutsignalen i Frölundaborg åkte Leksandsspelarna runt på ”Kempis” is. Skulle det bli äntligen bli guld eller skulle Brynäs gå ikapp?
Christer Abris:
– Vi hade ett väldigt bra lag den säsongen med ”Nisse”, ”Totte” ”Taxen” Sjöberg och så vidare. Sedan gällde det även att ha lite tur också och det hade vi. I den avgörande matchen mot Modo uppe i ”Kempis” (Kempehallen) kom Modo-spelare (Lage Edin) helt fri med mig precis i slutet av matchen Han fick till ett sådant skott som man som målvakt inte vet vart den tog vägen. Det sa ”ding ding” bakom mig eftersom pucken tog i båda stolparna och sedan ut igen, men då hade i alla fall jag inte en aning om att vi hade chansen kvar att vinna SM-guld.
– Annars minns jag mest då vi åker runt på isen i säkert tjugo minuter och väntar på att det ska plinga på måltavlan från matchen Frölunda-Brynäs. Till slut kom Modo:s ordförande, Thorsten Andrén, nedspringande för läktaren och berättade att det var slut i Göteborg och att Leksand då var svenska mästare.
Thommy Abrahamsson
– Visst var det Brynäs som var favoriter, men vi hade ett väldigt bra lag vi med. Brynäs hade vunnit dom tre säsongerna innan. Leksand bestod av ett ungt gäng killar som verkligen ville vinna SM-guld.
– Sedan hade vi Nisse Nilsson i laget som var Sveriges kanske bästa hockeyspelare just då och som gjorde en mycket fin säsong liksom Lars-Erik Sjöberg. Leksand hade värvat dom bästa spelarna som fanns i distriktet just då helt enkelt. För mig kom det inte som någon direkt överraskning att vi vann 1969.
Gunnar Andersson:
– Vi åkte tåg och buss hem från Örnsköldsvik via Bollnäs. Då vi var någonstans mellan Rättvik och Leksand mötte brandbilar med blåljus (som faktiskt var rödljus 1969) upp och eskorterade oss in till Leksand. Där fick vi gå upp på scen och ta emot folkets hyllningar… (Gunnar Andersson blir tyst en stund och märkbart rörd), fantastiskt.
– På kvällen var det stor guldmiddag på Lindbergs pensionat tillsammans med alla dåtidens celebriteter i Dalarna. Bland annat Rune Lindström (skrev bl a klassiska Himlaspelet).
Mats Åhlberg:
– Tiden vi var där på isen och väntade på att det skulle ta slut nere i Göteborg var som en evighet. Det hör till saken att Lage Edin kommit fri mot Christer Abris i slutet av matchen, men prickade stolpen.
– Nu vann vi guldet och resan hem från Örnsköldsvik är nu klassik där vi sista biten från Tällberg in till Leksand sitter på öppna bryggarbilar medan många tusen stod och väntade på oss inne i Noret
Folke ”Totte” Bengtsson:
– Säsongen var faktiskt lite upp och ner. Jag minns att vi vid något tillfälle satt på Björn ”Lollo” Lassas café efter att vi hade förlorat flera matcher i rad. Vi sa till varandra att poängen vi har kan ingen ta ifrån oss så nu gällde det bara att ta nya poäng i nästa match i stället.
– Sammanhållningen var fantastisk i laget och det var bara tre ”utlänningar” i laget. Det var ”Nisse” Nilsson och Lennart ”Lillen” Gustafsson som kom från Värmland och ”Uffe” Mårtensson som var från Surahammar. Alla övriga var masar. Jag tror att just sammanhållningen var nyckeln till guldet?
Ditt 1-0 mål mot Modo i sista matchen gjorde att det till slut blev guld till Leksand.
– Just när jag gjorde målet var det väl som vilket mål som helst. Vi visste ju inte att vi vunnit SM-guld när slutsignalen gick uppe i ”Ö-vik eftersom det var 12-13 minuter kvar på matchen i Göteborg mellan Frölunda och Brynäs.
– Det gick bra och det visar sig nog efteråt att det är kanske mitt viktigaste mål i karriären.
Olle ”Mapa” Sjögren:
– Vi hade fått ihop ett riktigt bra lag till säsongen 1968/69. Bröderna Abris och Mats Åhlberg, men vi hade även fått Lennart ”Lillen” Gustafsson från Brynäs och Gunnar Andersson från juniorlaget. Gunnar var från början från Dala-Järna.
– Brynäs var riktigt bra då och allt skulle avgöras i sista omgången 1969. Det krävdes att Brynäs skulle förlora nere i Göteborg mot Frölunda medan vi var tvungna att ta en poäng i Kempehallen mot Modo. Brynäs förlorade samtidigt som vi fick 1-1 mot Modo. Även om vi var riktigt bra det året krävdes det även lite tur för att vi skulle vinna guldet.
Hans Jax:
– Jag spelade i en kedja med Olle ”Mapa” Sjögren och Nisse Nilsson. Vi gjorde en hel del poäng i grundserien, men jag hade det lite trögare i slutspelet.
– Det var fantastiskt roligt uppe i Örnsköldsvik när vi spelade 1-1 mot Modo. Vi åkte runt på isen efter slutsignalen och väntade på slutresultatet i Göteborg. Jag minns så väl när det kom en gubbe nedspringande från läktare och skrek att Frölunda hade vunnit och att vi var svenska mästare.
Foto: [Arkiv]
Kjell Brus
– Det var Leksands första guld så det var helt fantastiskt. Vi möttes av brandbilar bortåt Rättvik någonstans och sedan eskorterade dom oss in till Torgen där nästan hela byn var på plats. Det är ett väldigt fint minne för mig och förmodligen för alla andra killar som var med i laget.
Hur firades guldet resten av kvällen och natten?
– (Skratt) Ja du det blev väl på lokal någonstans i Leksand som brukligt är, men det var väl vi värda?
Dan Söderström
– Från guldet 1969 minns jag bäst när vi åker runt i ”Kempis” (Kempehallen, Örnsköldsvik) och väntar på att det skulle plinga till på resultattavlan efter att vår match mot MoDo (1-1) var slut. Om jag inte minns fel så stod det 5-3 till Frölunda mot Brynäs som var tvingade att vinna ifall dom ska ta hem guldet.
– Det tog en bra stund mellan att det plingat och att resultatet kom upp och de här sekunderna var en lång jäkla plåga. Frölunda vann till slut med 6-4 och omklädningsrummet efter matchen var en enda stor röra där bland annat Nisse Nilsson slängde sin utrustning i papperskorgen. Nu hade han spelat klart.
Nisse Nilsson
– Jag åkte upp skadad till den matchen och fick kliva av i sista perioden så jag fick ta emot guldplaketterna i lågskor. Hemresan på tåget var underbar och även när vi åkte sista biten in i Leksand på bryggarbilar mitt i vintern är sådant jag aldrig kommer att glömma.
Ligger dina skridskor kvar i en papperskorg där uppe fortfarande?
– Haha… det vet jag inte, men jag slängde även ett par skridskor i en sjö i Colorado efter VM-guldet 1962. Då var det någon tidigare Forshaga-bo som kavlade upp byxbenen och vadade ut dom tio metrarna för att fiska upp skridskorna igen. Numera finns skridskorna som ett minne uppe på Forshaga Hockeys kansli.
Rune Mases:
Kom guldet 1969 som en överraskning för dig?
– Nej det kan jag inte påstå. Vi hade ett rätt bra lag och det var egentligen Brynäs och vi i Leksand som var dom starkaste lagen under dom här åren. Vårt mål var att nå fram till Brynäs och vi var nära under många år. Man kan väl säga att vi nådde fram till målet 1969.
– Vi hade en grupp som tränade riktigt hårt och där alla drev på varandra hela tiden. Alla ville framåt i utvecklingen och killar som Åhlberg, Abris, Sjöberg eller Gunnar Andersson sa direkt till om någon annan inte gjorde vad man skulle. Alla blev tvingade att ta ansvar för laget och för sig själv av sina lagkamrater.
I dag talar man ofta om delat ledarskap i båset. Guldåret 1969 var du tillsammans med tidigare storspelaren i Leksand, Gunnar Jönses, ledare för laget. Hur var fördelningen mellan er?
– Den var hur enkel som helst. Med ett så bra lag som vi hade kunde man bara inte misslyckas. Under matcherna var det mest jag som stod vid båsdörren och skötte bytena, men både jag och Gunnar var hela tiden överens om vilka som skulle spela.
Gunnar Jönses:
– En av anledningarna till att vi vann den säsongen var Nisse Nilsson. Han avgjorde väldigt många matcher, men vi hade framför allt ett väldigt bra lag och en entusiast och pådrivare i Rune Mases.Du var inte med upp till Modo inför avgörandet, hur kom det sig?
– Jag hade knappt koll på hur förutsättningarna var inför den matchen eftersom jag låg kvar hemma i Leksand och var helt knäckt. Jag var helt enkelt utarbetad och gått in i det som idag kallas för väggen.
– Allt jobb med att kontakta press, boka resor samtidigt som jag hade tre småttingar hemma och mitt vanliga jobb gjorde att jag helt enkelt inte orkade.
SM-guldet 1973
Sedan guldlaget 1969 hade bland andra Dan Labraaten, Per Karlsson (idag Brandser) Hans ”Lill-Mele” Eriksson, Uffe Weinstock, Lasse ”Lillen” Stenvall, Per-Arne ”Pirro” Alexandersson, Per-Plov ”Peo” Brasar, Peter Gudmundsson, Stig Nordin, och Nils-Olof ”Djura” Ohlsson anslutit.
Foto: [Arkiv]
Färjestad vann Södra grundserien och inledningen av slutspelet började direkt svagt för Leksand och var med i botten och kampades. Men sedan tog det fart och inför sista omgången ledde Leksand före Södertälje. Båda lagen stod på 18 poäng. SSK skulle åka upp till Timrå för match. Ett Timrå som man fullkomligt körde över och vann med 8-2 mot.
För Leksands del väntade bortamatch mot Brynäs. När Håkan Wickberg gjorde 4-4 tidigt i tredje perioden kändes guldet en bit bort för alla Leksands-fans, men bara minuten senare gjorde Danne Söderström med hjälp av Stig Salmings skridsko 5-4. Det här var dessutom Söderströms tredje mål för kvällen. Leksand höll undan sista dryga 17 minuterna och kunde för andra gången titulera sig svenska mästare.
Dan Söderström:
– Guldet 1973 var det kanske roligaste för mig personligen. Vi spelade den avgörande matchen i Gävle mot Brynäs. Brynäs själva var inte inblandade i guldstriden utan det stod mellan oss och Timrå. Vi vann med 5-4 och ”Matta” gjorde dom första två målen och jag dom tre sista, ett tungt och fint minne.
Lars Stenvall:
– Jag spelade inte många matcher den säsongen, men jag tillhörde laget i alla fall. Jag var med på träningarna och delaktig på så vis. Vi hade ett fantastiskt lag och även om Christer var dålig fick han stå ändå.
– Jag var lojal mot föreningen och det var inte så att man flyttade vid den här tiden. Det var inte bara att gå från ett till annat lag samtidigt som det var övergångssummor.
Foto: [Arkiv]
Christer Abris:
– Liksom 1969 hade vi ett väldigt bra lag där alla var äregiriga och verkligen ville vinna SM-guld. ”Pära”Karlström, som var vår tränare då, hade förberett oss genom att se till att vi var fruktansvärt bra tränade samtidigt som många av våra killar var på väg uppåt i karriären. Halva gänget spelade ju i Tre Kronor.
– Vi vann den avgörande matchen mot Brynäs med 5-4 efter att Dan Söderström gjort tre mål och Mats Åhlberg två, men den matchen hade kunnat sluta hur som helst.
Foto: [Arkiv]
Ulf Weinstock
– Som spelare rankar jag första SM-guldet 1973 som etta, landslagsdebuten samma år som tvåa och silvret i Wien 1977 på tredje plats. Som tränare är det avancemanget med Linköping till elitserien, då LHC var en klubb som aldrig varit på den nivån tidigare, att jag även jobbade som sportchef gjorde inte saken sämre. En annan tränarbedrift var också att hålla Mörrum kvar i dåvarande division ett samt att föra Halmstad Hammers till allsvenskan.
SM-guldet 1974
Sedan säsongen 1972/73 var ”Pära” Karlström coach för Leksand och till den här säsongen valde han att ha kvar samma lag. Och det skulle visa sig vara ett klokt beslut. ”Det enklaste av Leksands guld”. Leksand fullkomligt pulveriserade flera av laget i slutspelet och efter 21 spelade slutspelsomgångar hade man vunnit serien sex poäng före Timrå. För övrigt Timrås bästa placering historiskt sett.
Foto: [Arkiv]
Dan Söderström:
– Guldet 1974 var väl det mest givna guldet då vi ganska tidigt i SM-slutspelet avgjorde. SM-slutspelet spelades i 21 omgångar. Jag tror det var fyra eller fem omgångar kvar när det stod klart att Leksand var svenska mästare.
Nils-Olov ”Djura” Ohlsson:
– Det måste väl varit då vi var så överlägsna? Jag har klippböcker här hemma med allt från TV-pucken fram till SM gulden och så vidare. Mor och Far hade Falukuriren och under vinterhalvåret prenumererade jag dessutom på Dalademokraten för att få läsa och spara allt som skrevs. Rotar jag i fotoalbumen minns jag säkert bättre hur säsongerna såg ut.
– Men det jag minns väl från dom här åren var hur stolt jag var över att spela i Leksand. Även om jag kanske inte var någon vidare målskytt så måste jag väl i alla fall varit en hyfsad spelare eftersom lagledarna trodde på mig.
– Vi hade bara tre kedjor vid den här tiden och dom första säsongerna fick jag ofta vara sextonde spelare och pendla mellan A-laget och juniorlaget eller B-laget som fanns då och spelade i division 4.
Kjell Brus som missade nästan hela säsongen 1973/74
– Jag hade väldigt ont i ryggen den säsongen och spelade bara ett par matcher med a-laget och några med reservlaget. Det är svårt att spela ishockey om man har problem med ryggen så det var en jobbig säsong.
Foto: [Arkiv]
Hans Jax:
– Vi hade ett fantastiskt bra lag 1974 då fortfarande bröderna Abris var kvar i laget. Vi blev klara mästare ganska tidigt och var egentligen aldrig speciellt hotade. Guldet 1975 var nog det mest spännande eftersom det avgjordes i final med play-offspel. Men jag värdesätter nog alla gulden lika mycket.
Thommy Abrahamsson:
– Jag var på väg över till Buffalo för att skriva på ett treårsavtal inför den säsongen. Av någon anledning satt jag på flygplatsen i Köpenhamn då jag fick ett meddelande från Gösta Mårtas att jag inte kunde åka över och spela i NHL.
– Tydligen hade inte Svenska Ishockeyförbundet och NHL något avtal, så hade jag skrivit på hotade förbundet med att stoppa mig från spel här hemma för resten av livet. Det här tog jag väldigt hårt eftersom allt var klart med Buffalo och jag såg verkligen fram mot att spela där borta.
Det har talats om att du och Christer fick dela på en cykel och en säng i början?
– Jo, men det stämmer. Vi hade inga krav direkt utan vi var ju glada att bara få vara med och spela i Leksand. Sedan bodde vi centralt i Leksand så det var inga avstånd till rinken heller så det fungerade bra med en cykel. Ena dagen satt jag på pakethållaren och andra dagen brorsan.
Senaste gången Leksand vann SM-guld var säsongen 1974/75.
Stjärnorna i laget var en storspelande Göran Högosta, Mats Åhlberg, Dan Söderström, Dan Labraaten, Roland Bond, Per-Olov Brasar, Hasse Jax, Nils-Olov ”Djura” Olsson, Kjelle Brus, Roland Eriksson och Bengt Lundholm. Lagkapten för laget från Siljans strand var Gunnar Andersson.
Den avgörande finalen vann Leksand över Brynäs med 3-2 efter förlängning. Roland Eriksson blev stor matchhjälte. Mer kontroversiellt var att i slutet av tredje perioden trodde alla att Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson gjort 3-2 bakom Göran Högosta.
Foto: [Arkiv]
Men då ”Lill-Prosten lagt pucken under Högosta kom han åt målburen så den lyfte ur sitt läge, vilket i sin tur gjorde att pucken gled ut på andra sidan av målet. Domarduon Orwar Cerwall och Åke Södergren trodde aldrig att pucken var inne och friade helt enkelt.
– Här kan man väl prata om en skandal! Jag tror alla på hela Scandinavium såg att pucken var inne utom domaren. Jag fick en törn av Högosta så jag flög över honom men jag ser ändå att pucken ligger inne i målet, berättar Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson och fortsätter:
– Domarna (Orwar Cerwall och Åke Södergren) kom med någon konstig bortförklaring att jag hade varit inne i målgården före pucken eller något liknande. Klart att jag blev förbannad då eftersom vi missade SM-guldet på det domslutet.
Göran Högosta är mer diplomatisk då ”målet” kommer på tal.
-–Det stod 2-2 länge. Brynäs tyckte att dom hade en puck inne och jag kan inte svära på att den inte var det för jag låg på rygg och det var omöjligt att säga på vilken sida av mållinjen pucken var.
3.49 in i förlängningen, avgjorde sedan Roland Eriksson matchen.
– Jag har ju sett några bleka gamla bilder från det målet och det går väl till som så att jag får en passning av Hasse Jax och lägger en backhand mot Benny Westblom i Brynäsmålet och på något vis ramlade pucken in. Efter målet minns jag bara att man var som i ett rus.
Det sägs att du och ”Pära” Karlström inte drog jämt, stämmer det?
– ”Pära” var speciell på sitt sätt och jag var säkert speciell på mitt. Jag kom till ett mer eller mindre helt landslag och fick sitta en hel del på bänken första säsongen. Alla vill spela så visst var jag lite grinig över att jag inte fick mer speltid, säger Eriksson med ett leende.
– Just därför blir man extra förbryllad över att jag fick spela hela den avgörande finalen mot Brynäs den säsongen. Men ser jag tillbaka på mina år som hockeyspelare är kanske ”Pära” den bästa tränare jag har haft.
Dan Labraaten:
– Det första och det sista guldet var nog svårast att vinna. Visst var det starkt av oss att vinna även guldet 1974, men det blev klart ganska tidigt att det skulle hamna i Leksand. När vi vann guld 1973 stod striden in till sista matchen i SM-slutspelet. Vi visste inte när slutsignalen gick om vi hade vunnit guldet eftersom det pågick en match även uppe i Timrå och som inte var slut då.
– Guldet 1975, som avgjordes i Scandinavium, kanske vi inte skulle ha vunnit eftersom antagligen Brynäs hade en puck inne innan full tid. Det var Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson som sägs haft en puck över mållinjen under Göran Högosta. Om det var så eller inte låter jag vara osagt.
I 20:e omgången i SM-slutspelet gjorde Bengt Lundholm sitt första allsvenska mål då han 33 sekunder in i hemmamatchen mot AIK slår in 1-0 framspelad av Mats Åhlberg. Trots att Thommy Abrahamsson och Per-Olov Brasar gör ett mål var förlorar Leksand matchen med 4-3.
– Jasså, var den gamla klassikern mitt första mål, skrattar Lundholm och fortsätter;
– Det målet minns jag mycket väl. Vi hade tekning i egen zon. Jag fick pucken och åkte mellan deras backar och lade in den bakom (Leif) ”Honken” Holmqvist som stod i AIK:s mål. Efter målet åkte jag i rundeln bort till avbytarbåset och hoppade in och satte mig direkt.
Gunnar Andersson, lagkapten 1975.
– Jag minns att vi bara hade två veckor ledigt sommaren innan. Jag och min dåvarande fru reste till ett litet ställe utanför Örnsköldsvik om heter Degersjö för att hälsa på hennes föräldrar. Vi skulle ha varit där under båda våra lediga veckor, men efter en vecka sa jag till henne att jag måste åka hem för att träna med killarna i laget så jag inte skulle komma efter.
– Så här var stämningen bland grabbarna. Ingen ville komma efter med träningen och alla låg på och peppade varandra.
– Fotbollsmatcherna mellan oss killar på sommaren kunde till och med vara tuffare än seriematcherna i hockey under säsongen. ”Abris”- bröderna hade inget sinne för fotboll och gick fram som liar på Siljansvallen, skrattar Ginnar Andersson.
– Rune Mases fick till och med gå in och bryta matcherna ibland då det fanns en uppenbar skaderisk. Men du hörde någon av killarna gnälla efter fotbollsmatcherna eller ett tufft träningspass. Den här mentaliteten gjorde nog att vi kunde hålla så hög nivå under många år.
Per-Olov Brasar:
– Det första guldet var roligast att få vara med om att vinna. Självklart var det en speciell upplevelse. När vi vann guldet 1975 var det verkligen kniven mot strupen. Det avgjordes först efter förlängning nere i Göteborg. Efter stor dramatik avgjorde Roland Eriksson matchen åt oss. Att vinna när det är så här jämnt är en speciell och härlig känsla.
– Guldet 1974 var betydligt säkrare. Vi avgjorde guldstriden flera omgångar innan slutet och det laget som vi hade då var riktigt komplett. Just laget vi hade 1974 skulle ha varit intressant att ställa upp med mot CSKA Moskva som var det bästa laget i Europa då.
Foto: [Arkiv]
Mats Åhlberg, Vad gjorde att Leksand kunde hålla en så hög nivå och tillhöra toppen under så många år?
– Vi hade i första hand otroligt bra tränare i Rune Mases och "Pära" Karlström. Visserligen var vi ett gäng väldigt lovande spelare men styrkan hos oss låg nog i att vi hela tiden ville utveckla och förbättra oss. Vi pratade mycket hockey inte bara utanför isen utan även på isen. Vi kunde stå länge och diskutera om vi skulle stå en halv meter åt ena eller andra hållet på tekningar eller andra små detaljer.
– "Pära" var ju också en föregångare vad det gällde den taktiska biten. Han kunde säga åt oss att bara spela försvarshockey i första perioden för att sedan slå om till anfallshockey i den andra perioden och överraska motståndarna.
– Vi var ganska bra även åren efter gulden men blev utslagna i semifinal av Färjestad något år och av Modo ett annat år. Några av kuggarna i laget slutade eller blev proffs och Leksand hittade väl inte riktigt rätt spelare som kunde axla deras mantlar. Samtidigt blev vi det lag som alla ville slå på samma sätt som vi ville vinna över Brynäs under deras mästerskaps år.
Här är alla spelare som spelat i Leksands guldvinnande lag:
Målvakter:
Christer Abris 69, 73, 74
Gunnar Mårs 69
Göran Högosta 75
Lars Stenvall 73, 74, 75
Göran Eriksson 75
Torbjörn Vallin 69
Backar:
Roland Bond 73,74, 75
Gunnar Andersson 69, 73, 74, 75
Lennart Gustavsson 69
Ulf Weinstock 73, 74
Per Brandser 73, 74, 75
Hans Eriksson 73, 74, 75
Åke Danielsson 69, 74, 75
Thommy Abrahamsson 69, 73, 74
Roger Lindqvist 69, 73, 74,
Yngve Gyll 69
Jan-Ove Viberg 75
Anders Hansson 75
Lars-Erik Sjöberg 69
Forwards:
Mats Åhlberg 69, 73, 74, 75
Dan Söderström 69, 73, 74, 75
Dan Labraaten 73, 74, 75
Nisse Nilsson 69
Folke Bengtsson 69
Olle Sjögren 69
Bo Theander 73
Stig Nordin 73, 74, 75
Hans Jax 69, 73, 74, 75
Kjell Brus 69, 73, 74, 75
Nils-Olof Ohlsson 73, 74, 75
Per-Olov Brasar 73, 74, 75
Peter Gudmundsson 73, 74
Ulf Mårtensson 69, 73, 74, 75
Per-Arne Alexandersson 73, 74
Bengt Lundholm 74, 75
Roland Eriksson 75
Bo Englund 69
Jan-Olov Kroon 69
