Mathias Johansson har fått sin matchtröja hissad i Färjestads hemmarink, Löfbergs Arena. Det efter att han spelat för Färjestad mellan 1990 och 2008. Dock gjorde han ett kort NHL-stopp 2002/03 i Calgary och Pittsburgh. Men det var i Oskarshamn allt tog fart.
– Min storebror, Marcus, är fem år äldre än jag. Han och hans kompisar spelade hockey i området där jag bodde så det blev ganska naturligt att även jag började, berättar Mathias Johansson och fortsätter:
– Brorsan spelade i Oskarshamn till han var 27 år och var med fram till att klubben började klättra uppåt i seriesystemet.
Säsongen 1989/90 var du alltså division 3-spelare med Oskarshamn och redan säsongen därpå gjorde du elitseriedebut med Färjestad, det måste ha varit ett stort steg att ta?
– Det var otroligt stort för mig eftersom jag haft Färjestad som favoritlag sedan barnsben. Sen att jag fick chansen att komma dit var också stort, men jag hade också fler klubbar som ville att jag skulle komma dit som 16-åring.
– Nu blev det Färjestad. Jag spelade i juniorlaget första säsongen jag var här. I februari redan första säsongen fick jag spela en match mot HV71. Det var ju en sån där grej som man kommer komma ihåg för alltid. Det var ju mina idoler som jag fick spela med. Det var häftigt och jag spelade i en kedja med Magnus Roupé och Mikael Holmberg.
Mathias Johansson var med och vann sina tre första guld med Färjestad 1997, 1998 och 2002.
– Vi var en grupp 70-talister som höll ihop och blev en stark stomme i laget. Vi drev på varandra på ett bra sätt och när det kom in nya killar i laget så smälte de in ganska bra också.
– Det smittade väl av sig till oss från Tommy Samuelsson, Thomas Rundqvist, ”Bengan” (Bengt-Åke Gustafsson), Håkan Loob och hela det här gänget på något sätt. Den här vinnarkulturen levde vidare i vår generation.
– Det här med familjen Färjestad kan bli lite överdriven ibland. Man kallar det för maffia och allt möjligt. Familjen är mer att det varit en väldigt bra sammanhållning här, du är alltid välkommen och blir väl omhändertagen. Det tror jag mer var anledningen till framgångarna. Vi kämpade verkligen som ett lag för varandra.
Vilket av gulden var mest överraskande i dina ögon?
– Säsongen 2001/02 hade vi ett fantastiskt lag. Jag tror att vi förlorade sju matcher på hela det året om jag inte missminner mig.
– När vi vann 1997 var det egentligen ingen som trodde på oss. Vi var i semifinal året innan och sedan hade vi dem här fantastiska semifinalmatcherna mot Leksand där i stort sett varje match gick till sudden. Vi var uträknade flera gånger men kom tillbaka. Guldet -97 var nog det mest överraskande och det roligaste om jag nu ska rangordna gulden på något sätt. Guldet 1998 när Greger Artursson avgjorde i Globen mot Djurgården var också häftig.
Efter NHL-säsongen 2002/03 återvände Mathias Johansson till Färjestad där han säsongen 2005/06 vann sitt fjärde SM-guld med klubben.
– Vi hade väl spelat sex raka finaler. Säsongen -06 hade jag själv poängmässigt ett väldigt bra år (32 poäng). Semifinalen mot HV71 där vi låg under med 2-1 i slutet av matchen och först kvitterar till 2-2. Sedan gick det bara några sekunder så gjorde vi 3-2.
– Vi var uträknade men när man vänder på det sättet får man en sån där "go” känsla att vi kan inte förlora utan det är bara att gå in och köra. Sedan slog vi Frölunda i finalen, avslutar Mathias Johansson.
Här kan du beställa "Stickan" Kennes bok, "Hockeyadeln"
