Foto: [Skärmdump]
VALLENTUNA
Det är faktiskt lite oväntat att Kjell-Ivar Lundholm kommer stå kvar på tränarbänken i Vallentuna även kommande säsong. Inte för att de sportsliga resultaten var undermåliga och laget tvingades till kval för att hanka sig kvar i Hockeyettan, utan för att inriktningen på lagbygget ser ut att bli så diametralt olik det som gällde i vintras.
Då skulle Vallentuna trots ett ganska grått, men ungt och formbart, spelarmaterial spela en offensivt lagd hockey under ”Kilen”. Det är möjligt att hockeyn blir densamma till hösten, men då ska man istället spela med...Väsby.
Det är snudd på skrattretande hur Vallentuna värvat spelare på spelare på spelare från grannklubben under våren. Gubbe för gubbe är veteraner som Pontus Karlsson, Filip Rydström, Max Kardevall och målvakten Kalle Andersson så klart väldigt duktiga ishockeyspelare. Men när de dessutom följdes av Axel Skarp, Axel Blom och Daniel Kim (vi har nog inte slutat räkna än...) i lämmeltåget från Väsby till Vallentuna blev det lite väl mycket. Den nye sportchefen Charlie Thermaenius var under en kort period tränare i just Väsby ifjol och värvar nu halva sitt lag därifrån. Trots att de inte ens var särskilt bra under hans tid i klubben. Vad ska ”Kilen” göra av det här?
Problemet är så klart inte spelarna i sig. Vallentuna får garanterat ihop en trupp som kommer kunna hålla sig undan den negativa kvalet kommande säsong. Men det kretslopp mellan klubbarna det är ett tydligt exempel på är direkt skadligt för kvaliteten på hockeyn i Stockholm. Inga lag blir bättre av att samma spelare snurrar runt mellan några få klubbar och byter tröja mellan säsongerna. Det är sådant som bara leder till stagnation. Enkla lösningar. Är det bara ett säkrat kontrakt man är ute efter är det begripligt, men så fort det börjar snackas slutspel är det ytterst tveksamt om man växlat in på ett spår som faktiskt kommer ta dem dit.
Foto: [Skärmdump]
SURAHAMMAR
Surahammar slutade på en trettondeplats säsongen som gick och missade slutspel med sex poängs marginal. Nu ska i stort sett samma trupp försöka ta laget till slutspel kommande säsong igen. Sportchef Jörgen Mähler har sin vana trogen förlängt en hiskelig massa kontrakt och hoppas att den hemtama bekantskapen spelarna emellan ska skapa en kemi som gör summan större än delarna. Jag förhåller mig skeptiskt.
Det är en intressant strategi att snabbt bygga klart laget, ha en stomme av spelare som vill vara kvar i klubben och försöka spetsa till det med leftovers från andra Hockeyettan-klubbar och lägre division. Ett modus operandi som sportchefen gjort till sitt och som sina bästa säsonger blivit väldigt lyckat (slutspelsresan 21/22 står ut), men för det mesta brukar Surahammar faktiskt vara en ganska bra bit ifrån det där slutspelet. Man har haft för ojämna trupper, lite för begränsad kvalitet och förmodligen också en kravbild som varit lite lägre än hos många av motståndarna.
Det som talar emot Surahammar inför kommande säsong är att de spelare man har förlängt med knappast kommer bli särskilt mycket bättre (bortsett från spännande ynglingar som Linus Rydell och Wille Ekman Cederborg) och att spelarförlusterna är betydligt tyngre än vad nytillskotten imponerar. Kaptenen och snabbskrinnaren Adam Karlsson är ett jättetapp och även om spelare som Felix Eriksson, Albin Lilja och Theo Lundgren kan visa sig vara fynd är det föga troligt att alla kommer flyga så pass att det gör Surahammar spetsigare. Truppen bygger i vanlig ordning mer på förhoppning än förväntningar och då är det svårt att riktigt tro på att den där slutspelsdrömmen ska slå in.
Foto: [Skärmdump]
KIRUNA IF
Nygamle sportchefen Henrik Törmä är en handlingskraftig karl. Han har varit väldigt tydlig med att det var karaktär som saknades i fjolårstruppen och låtit ett gäng mediokra ”stjärnor” lämna för andra uppdrag. Dessutom säger han helt rätt saker. Man vill bygga långsiktigt. Man vill vara genomtänkta i det man gör och sätta en grund för att kunna bli ett stabilt slutspelsgäng igen. Man vill snäppa upp verksamheten.
Problemet är bara att han truppmässigt skriver kontrakt med samma stomme som varit problemet under flera säsonger. Kiruna IF är med tanke på sin geografiska position mer eller mindre tvungna att vara självförsörjande, men producerar inte spelare som är tillräckligt bra för att kunna bära ett lag i tredjeligan. Ingen skugga ska falla över de spelare som utgör den där stommen och säsong efter säsong plikttroget skriver nya kontrakt, de gör så gott de kan och förväntas kanske göra mer än de mäktar med. Men att bygga den typen av lag och samtidigt snacka om slutspel går inte ihop.
Spetsen har alltid behövt hämtas utifrån och så kommer det vara i år igen, men så här långt har man bara värvat Noah Kolsbo och Isak Kolsbo, unga marginalspelare från klappkassa Nyköping som åkte ur ligan. Det osar inte upprustning om det direkt. Karaktär ska förvisso vara ledord för lagbygget, men frågan är om några arbetare verkligen kommer kunna göra gruvgänget så slagkraftiga. Just nu ser det ut som att ord mest omsätts i samma handling som vanligt.
Foto: [Skärmdump]
TYRINGE
Det är inget fel på strategin i Tyringe. Den röda tråden har i flera säsonger varit att satsa på unga utvecklingsbara spelare och hoppas att deras process i att bli vassare ska göra laget mer flygfärdigt. Det vore förmätet att påstå att man inte haft utveckling i leden, det är klart att spelare har blivit bättre, både under Mats Lusth och Fredrik Arvidsson som tog över när den rutinerade coachen sparkades. Men resultatmässigt har det inte gett något större avtryck och laget slutade på en sextondeplats i tabellen säsongen som gick.
Nu väljer man att hålla fast vid stora delar av befintlig trupp och lyfter in nya ynglingar som ska utvecklas under föreningens flagg. Det är inget fel på befintlig stomme eller på killar som Vilde Persson och Jakob Stjärna som nu ansluter. Problemet är bara ur min synvinkel att det unga gardet inte har några ledare att luta sig emot. De rutinerade spelarna som varit med förr och kan agera härförare saknas till stora delar i den budgettrupp som Tyringe bygger. Det är begripligt, det kostar pengar med den typen av ”spets”, men att i det läget börja snacka om att man ska till slutspel kan vara livsfarligt.
Tyringe har helt enkelt inte en slutspelskompatibel trupp i söderserien. Ska man lyckas nå så långt bygger det på att i stort sett alla spelare blommar och tar kliv i sin utveckling och det vet vi visa av historien att det kommer inte hända. Det räcker helt enkelt inte att några få spelare överträffar förväntningarna. Så länge sportchef Arvidsson inte har några riktiga dundervärvningar som ess i rockärmen (vilket skulle vara synnerligen oväntat) kan de där uttalade målen om att nå slutspel snarast bli ett ok att bära för det unga laget om några resultat studsar snett i höst. Med tanke på att strecket flyttas och fyra lag kommer skickas ner i kval är det en mer överhängande risk att det är där Tyringe kommer hamna.
