Spelare som betytt något extra under sina karriärer förtjänar att hyllas och premiärfesterna fick mig att tänka. Det finns så klart fler som har gjort sig förtjänta av att få sina tröjor hissade till taket i allehanda ishallar efter karriärens slut. Både sådana som redan har lagt av och sådana som fortfarande spelar idag.
Olika klubbar har förstås olika kriterier att leva upp till för att att kunna komma ifråga för att få sin tröja hissad, men tillåt mig helt förutsättningslöst lyfta fram några förslag på spelare i Hockeyettan som jag personligen tycker förr eller senare borde uppmärksammas på detta speciella sätt.
Daniel ”Trucken” Karlsson Thörnros, Troja-Ljungby
Det här är väl egentligen den största no-brainer som finns att lyfta fram. Den granithårde backen har varit med på Troja-Ljungbys jo-jo-resa mellan Hockeyallsvenskan och Hockeyettan de senaste 20+ åren utan en tanke på att kliva av skeppet. Han har aldrig representerat en annan klubb och har om han får vara skade- och sjukdomsfri möjlighet att nå upp till 1000 spelade matcher i föreningens färger redan den här säsongen. Det går ju inte att hissa en tröja så länge en spelare är aktiv (och Trucken vägrar som bekant styvnackat att ens fundera på att lägga av), men så fort det är över ska 33an upp i taket av Ljungby Arena. Det finns liksom inget annat alternativ.
Foto: [Jonas Ljungdahl/Bildbyrån]
Björn Jonason, Huddinge
I Huddinge har man en förkärlek för att tänka på alla de skickliga spelare som tagit klivet från föreningen (ofta via Djurgården) och vidare till betydligt större uppgifter. Det är inte för inte man nostalgiskt brukar kallas för Talangfabriken. Men här finns läge att hissa tröjan för någon som verkligen betytt något för föreningen på riktigt. Jonason återvände till moderklubben inför säsongen 16/17, när han fortfarande var en av de riktigt stora offensiva stjärnorna i Hockeyettan, och har sedan dess gjort åtta raka säsonger i föreningen (hösten som just startat blir hans nionde). Han blöder, äter och skiter Huddinge och brinner lika mycket för föreningen som han gör för sporten ishockey. En sann ambassadör och ett föredöme för alla unga som kommer in i föreningen. Han vill vara kvar så infernaliskt att han kommer behöva baxas ut ur Björkängshallen i skottkärra den dagen det är över och då bör hans tröja banne mig åka upp i taket.
Foto: [Andreas L Eriksson/Bildbyrån]
Henrik Eriksson, Borås
Veteranen stammar egentligen från Jönköping och fostrades i HV71, men har under karriären kommit att bli betydligt mer synonym med Borås. Dels på grund av några riktigt starka allsvenska säsonger i början av seniorkarriären, men framförallt för det han har gjort för föreningen på karriärens höst. Eriksson återanslöt till Borås i division 2 säsongen 18/19 och har sedan dess varit med på föreningens resa. Han har varit en oerhört viktig kugge i arbetet med att försöka återetablera föreningen som en slagkraftig klubb på åtminstone hög Hockeyettan-nivå, både med sitt poängsprutande och i rollen som en ledare andra spelare kan ta rygg på. Karriären pågår alltjämt, säsongen som just startade är hans sjunde raka i BHC, och glöden tycks fortsatt vara densamma. En stor symbol för Borås.
Foto: [Jörgen Jarnberger/Bildbyrån]
Carl-Johan Svensson, Grästorp
Det är faktiskt lite märkligt att trotjänarens tröja inte hänger i taket av Åse & Viste Arena redan. Alla som kan sin Hockeyettan-historia vet hur hemkär Carl-Johan Svensson var och hur mycket han brann för sitt Grästorp. Bortsett från några kortare avstickare till klubbar som Karlskrona, IK Oskarshamn, Vita Hästen och Troja-Ljungby valde han att ständigt återkomma hem och spela merparten av sin karriär med moderklubben trots att han var sanslöst överkvalificerad för att spela sin hockey i ett av ligans bottenlag. Det var en artist som kunde ha tagit sig längre, men som blev en symbol och fanbärare för sin lilla förening. Den aktiva elitkarriären tog slut efter säsongen 17/18 och idag innehar han rollen som assisterande tränare i klubben. En mycket stark kandidat till att få tröjan hissad.
Victor Gagic, Halmstad
Den profilstarke forwarden lockades under en ynklig säsong bort från moderklubben för att testa vingarna i Troja-Ljungby, men valde ganska omgående att vända tillbaka hemåt när gräset inte var grönare på andra sidan. Han har gjort uttalanden om att det inte finns någon anledning att spela i någon annan klubb i ligan när man ju kan spela toppishockey i Halmstad och har spenderat fem seniorsäsonger (nuvarande blir hans sjätte) i a-laget sedan han fick chansen att ta klivet upp från Hammers juniorverksamhet. Lägg därtill att han är exakt den där spelartypen som supportrar älskar, med känslorna utanpå tröjan och rejält löd i klubban, och han framstår som en tydlig kandidat att få tröjan hissad i en framtid. Fortsätter 25-åringen att vara sitt Halmstad trogen lär det inte vara något snack.
Foto: [Niclas Jönsson/Bildbyrån]
Johan Pettersson, Kalix
Trots att han var synnerligen överkvalificerad för både ligan och klubben valde spetsbacken att stanna kvar som galjonsfigur i Kalix säsong efter säsong. Totalt gjorde eleganten tio raka säsonger i klubben innan det civila livet kom emellan och han tvingades lägga rören på hyllan. Han spenderade flera av sina förmodligen finaste hockeyår i klubben trots lockrop från högre nivå och hade C på bröstet i stort sett varenda vinter. Kvalificerar inte det får att få tröjan hissad är det få åstadkommanden som gör det.
Foto: [Peter Skaugvold/Bildbyrån]
Marcus Paulsson, Mörrum
Stjärnan var förstås alldeles för bra för spel på lägre nivå och spenderade merparten av sin karriär på andra orter, men Marcus Paulsson är stor i Mörrum och det går inte att blunda för vad han gjorde när han återvände hem till moderklubben. Sportsligt lyfte laxarna aldrig till några högre höjder som lag, men Paulsson var en pådrivare, en poängspelare och en människa som brann för föreningen och som med ett leende på läpparna gick i bräschen. Det som kanske bara skulle bli någon säsong blev i slutändan fem raka vintrar i Hockeyettan, vilket så klart är monumentalt för en spelare av den kalibern. Idag jobbar Paulsson vidare som ledare i klubbens organisation och ingen skulle väl protestera om hans tröja hissades till taket av Jössarinken?
Magnus Isaksson, Piteå
Det lär bara vara en tidsfråga. Saken som måste redas ut är väl snarast huruvida Isaksson har lagt av på riktigt eller inte (ifjol spelade han med Rosvik i division 2), men så fort den saken är klarlagd kan planerna börja smidas för att han ska hyllas. Den pudelkloke centern spelade tio raka säsonger som poängsprutande stjärna i Piteå innan det fick vara nog. Ingen spelare i hela ligan har förmodligen varit så viktig för sitt lag som Isaksson var under karriären. Han hade ett sanslöst spelsinne, han var kapten i stort sett vareviga vinter och var med om att ta Piteå till totalt tre kvalserier mot Hockeyallsvenskan. Men när Piteå-karriären tillslut var över pratade han hellre om människorna han träffat i föreningen än sig själv och sina resultat. Det är klart att hans tröja ska upp, frågan är dock, får han med sig Joakim Högberg också?
Foto: [Suvad Mrkonjic/Bildbyrån]
Pelle Carlsson, Hanviken
30-åringen är långt ifrån Hanvikens mest briljanta spelare, men har betytt oerhört mycket för föreningen och kommit att bli en symbol för den resa klubben har gjort. Carlsson anslöt i division 2 och har sedan varit med om att ta Hanviken till ettan och sedermera också etablera klubben som topplag på nivån. Nuvarande säsong är hans nionde raka i den röda tröjan, men det höll på att bli något annat. Kaptenen hade bestämt sig för att lägga av, men så fort beslutet hade meddelats klubben längtade han tillbaka så mycket till sitt gäng att han ändrade sig. Det står ett skelett till en ny hall ute i Tyresö. Om den (mot förmodan?) någonsin skulle bli klar blir det kanske ett utmärkt tillfälle att inviga den med en hissning av trotjänarens tröja. För vid det laget...kanske karriären är över.
Mikael Adamsson, Visby/Roma
Ingen symboliserade uttrycket ”Grisby” på ett bättre sätt än västeråsaren Adamsson som flyttade till Gotland inför säsongen 08/09 och sedan blev kvar i 12 raka säsonger innan han valde att lägga karriären på hyllan. Han var lika delar en oerhört skicklig spelare som gjorde poäng och en tuff herre som kunde stå upp mot motståndare och provocera dem till vansinne. En sann profil som betydde väldigt mycket för Visby/Roma under de år då de var som bäst och vid ett tillfälle också nådde kvalserien. Lagets ständiga kapten som älskades av supportrarna och lagkamraterna. Med tanke på att karriären tog slut efter säsongen 19/20 är det faktiskt lite märkligt att klubben inte kommit till skott och hyllat honom än, men man kanske avvaktar till den nya hallen står på plats och inviger den med en hejdundrande tröjhissningsfest.
Foto: [Jesper Zerman/Bildbyrån]
