Foto: [Skärmdump]
HC DALEN
När klubben i ett tidigt skede lyckades få klart med den återvändande veteranen Jesper Thörnberg tände det en liten gnista om att det kanske är dags för en lite större satsning trots allt. Det är förstås relativt vad som är en satsning, men HC Dalen väljer att flytta fram positionerna i alla fall en liten bit och har för ambition att bygga ett lag som kan ta sig förbi det där förhatliga första steget i slutspelet där man fastnat lite för många säsonger i rad nu.
En stabil gnuggarstomme finns på plats och där har Norrahammar-gänget ett koppel av spelare som kan spela 0-0 med vilka lag i Hockeyettan som helst. Både på back- och forwardssida har man en tuffhet och en arbetskapacitet som kommer bli nyttig. Det som blir avgörande är dock spetsen. Man har plockat in ett koppel av spelare med potential, där till exempel forwards som Oskar Cederqvist och Liam Persson är tilltänkta att spela högt upp i laget, men det finns inga självklarheter. Hur mycket talang det än finns kan man aldrig riktigt veta var det ska ta vägen för unga spelare och därför blir de sista pusselbitarna som ska in väldigt viktiga.
HC Dalen skulle behöva några forwards med erfarenhet från ligan och tuffa matcher och som man vet kommer producera poäng. Ett intressant skelett finns på plats, men det behöver kryddas upp för att vi ska kunna tala om HC Dalen som ett lag som kan hota längre fram än bara i ett seriespel. Och så drömmer man förstås stort om att lyckas engagera Nichlas Torp. Veteranbacken som flyttat hem till Jönköping är klubbens drömvärvning.
Foto: [Suvad Mrkonjic/Bildbyrån]
MÖRRUM
Det mesta upplyftande med Mörrum säsongen som gick var inte de sportsliga resultaten, utan hur lovande spelare lyfte i stora roller och fick vad som skulle kunna kallas för genombrott. Nu har klubben dessutom lyckats förlänga med många av de viktigaste pjäserna. Spelare som Hampus Johannesson, Rasmus Leijonhielm och Hugo Blomberg har ritat på nya kontrakt trots att de mycket väl skulle kunna ha duperats av lockrop från större föreningar. Det är väldigt positivt för Mörrum.
Faktum är att det är mycket som är positivt för laxarna som dessutom lyckats engagera sin omtyckte tränare, profilen Marcus Paulsson, för en ny säsong i båset. Man har mycket på plats, men samtidigt är det så att Mörrum är en klubb som fortsatt lider av de ekonomiska bryderier man hamnade i för några säsonger sedan. Det finns inget utrymme för utsvävningar. Man kan inte värva färdiga spelare och uttala en häftig satsning mot toppen. Följaktligen ska man låta bli de där flashiga nyförvärven och jobba vidare på precis samma sätt som man gjort de två senaste åren. Genom att plocka in unga, oprövade spelare och ge dem möjlighet att utvecklas i förhållandevis stora roller.
Vad man däremot skulle kunna önska är lite mer lugn och ro och stabilitet. Mörrum har blivit synonymt med svängdörrar. Det byts helt enkelt alldeles för många spelare under säsongernas gång för att det ska kunna betraktas som sunt. Jag skulle vilja se att man bygger en trupp och sen till så stor del som möjligt håller fast vid den genom säsongen. Förutsättningarna till det förefaller dessutom vara ganska goda nu när man har Paulsson på plats som högst ansvarig båschef från dag ett.
LINDLÖVEN
Har Lindlöven kommit till en punkt där vi kan konstatera ”hit men inte längre” utan att det tillförs mer friskt kapital? Jag är nästan benägen att slå fast det. De säsonger laget har fått vara någorlunda skadefritt har de kunnat nosa på toppen och utmana de bästa lagen i enstaka matchserier. De vintrar skadorna satt klorna i laget har blivit lite mer mediokra i och med att bredden har saknats. Men känslan är att gänget från Lindesberg får svårt att ta det så mycket längre än så utan att sjösätta en ordentlig satsning.
Man har varit skickliga på att bygga billiga trupper och få ut det mesta av det man har. Många spelare har passerat genom laget på sin väg mot Hockeyallsvenskan, utan att det egentligen har påverkat den stomme som finns in-house och bär klubben. Inför kommande säsong har man redan hunnit plocka in en spännande back som Elias Holmberg, draftade Gustav Karlsson och skriva nytt kontrakt med skarprättaren Isak Jonsson. Det är en fräsande start på silly season, men kommer förmodligen inte bli så mycket fräsigare än så.
Ifjol var Oliver Arle Östergren esset som sportchefen Tomas Östlund drog fram ur rockärmen och jag betvivlar inte att det kan finnas någon sådan joker på gång in i år igen, men Lindlöven skulle behöva en tre, fyra sådana för att verkligen kunna hävda sig som definitivt topplag och tyvärr tror jag inte man står rustade för att mäkta med en sådan värvningschock.
TRANÅS
Två säsonger i rad har Tranås blivit fullständigt åderlåtna på all sin spets och det ser oroväckande ut även den här våren när till exempel spetsbackarna Gustaf Malmkvist och Alfred Hjälm deklarerat att de fortsätter karriären någon annanstans till hösten. Läget är dock inte fullt lika dystert den här gången då man lyckats förlänga med den potentielle målspottaren Markus Ruuskanen, kanadensaren Kalvyn Watson och lockat hem toppspelaren Lukas Isaksson efter några år i Hockeyallsvenskan. Men det finns att fundera kring.
Utmaningen för klubbens starke man Stefan Fransson är att hitta pusselbitarna som inte nödvändigtvis ser Tranås som en snabb språngbräda någon annanstans, utan som kanske är beredda att investera två, tre år av hockey i just Tranås och vara med och växa på klubbens resa. Det fungerar liksom inte att behöva starta om på ny kula varje vår, det kommer inte ta Tranås uppåt i Hockeyettans hierarki. Man måste lyckas sätta ett bygge som stannar och som man kan ha kontinuitet i över en längre tidsperiod.
Klubben har en gedigen stomme av bra Hockeyettan-spelare, men det är den där extra garneringen omkring dessa som kommer göra skillnaden. Tranås projekt är med den typen av resonemang inte strikt ettårigt, utan här handlar det nog faktiskt om att försöka hitta en väg som gör att laget flyger hjälpligt i vinter, men kan kapitalisera ordentligt som ett riktigt topplag i Hockeyettan om några år.
Foto: [Skärmdump]
PITEÅ
Det har snackats om allsvenskt intresse kring flera av lagets häftiga ynglingar efter den succésäsong de genomförde i vintras, men för Piteås del handlar väldigt mycket om att behålla det som behållas kan. Man byggde fullt medvetet en ung trupp inför fjolåret och blev också belönade för det. Sportsligt kanske det blev ett mellanår, men laget visade tydligt att Piteå är en bra plats att utvecklas på som säkerligen kan ge ringar på vattnet i framtida spelarförhandlingar.
Nu vore det kanske för bra för att vara sant om inte någon av vinterns succéspelare (trots kontrakt) blir plockad av ett allsvenskt gäng i sommar. Men det vore samtidigt oerhört spännande att se vad killar som Oskar Lundkvist, Viggo Nordström, Isak Holmström och Oscar Bramberg skulle kunna åstadkomma år två i den röda tröjan. Med lite mer erfarenhet under bältet skulle Piteå säkerligen kunna bli ett lite stadigare lag som inte visar upp de höga berg och djupa-dalar som präglade vintern. När det var som mest påtagligt flög ju offensiven medan defensiven var bedrövlig.
Just i defensiven behöver sportchefen Anton Wallsten lägga ned sin största tankekraft den här våren. Att de unga anfallarna flög omkring lite överallt på banan må vara en sak, men det var uppenbart att Piteå hade en back- och målvaktssida som var de svaga länkarna. Speciellt efter att Fredrik Granberg lämnat. Några pjäser kommer säkert flytta fram sina positioner och utvecklas, men Piteå behöver förstärkning. Det behöver inte nödvändigtvis vara jätteskäggiga veteraner som spelat hundra år i Hockeyettan (för det kommer Piteå inte ha råd med), men prio på listan bör vara backar som sätter en stolthet i det defensiva och har sina största förtjänster innanför egen blå. Laget behöver den balansen om de häftiga young guns-anfallarna ska kunna fortsätta flyga fritt.
Foto: [Skärmdump]
KALIX
Intrycket av Kalix de senaste säsongerna har varit att klubben så gärna vill vara lite mer än vad den i själva verket har mäktat med. Man har stått klämda mellan viljan att satsa och behovet att spara och lagbyggena har blivit därefter. Halvmesyrer. Samtidigt kan man inte blunda för att klubben lyckats förädla en del spelare och även om de sportsliga resultaten varit modesta på det sättet gjort en hel del bra.
Nu tycks det ändå som att man har bestämt sig för en linje och har en ganska bra plattform att stå på. Hemvändarkeepern Jacob Carlsson är klar för en fortsättning, skarprättaren Filip Runbjer stannar även han och man väljer att lyfta fram unge tränaren Lucas Lundbäck som någon man verkligen tror på. Dessutom har man ett koppel av unga, ganska lovande spelare som man kan fortsätta bygga en stomme omkring.
Vad Kalix behöver inför kommande säsong handlar egentligen mer om vad de inte behöver. De senaste åren har man kört på ett märkligt importspår där man kastat in suspekt finansierade nordamerikaner i truppen som förvisso gjort en hel del poäng, men kanske inte gjort skillnad mer än i ett väldigt kort perspektiv. Den vägen måste Kalix bort ifrån. Vill man kunna skörda om några år är det mycket vettigare att satsa på det man har omkring sig än att chansa med fiske på andra sidan Atlanten.
FORSHAGA
I Värmland väljer man att satsa på kontinuitet och behåller stora delar av den trupp som spelade i Allettan och pressade Sundsvall i åttondelsfinalen i det norra slutspelet. Gott så, Forshaga har en gedigen stomme av hockeyarbetare som kan göra grovjobbet i Hockeyettan. Men det som är mest intressant med att man satsar på kontinuitet är att Mikael Wikstrand som den senaste säsongen var klubbens assisterande tränare tar klivet upp som head coach. Den forne SHL-backen tycks vara väldigt populär bland spelarna och ska bli väldigt intressant att följa när han nu ska forma sitt ledarskap i chefsposition.
Det finns dock fortfarande att göra när det kommer till att bygga truppen. Forshaga har lidit några tunga förluster när målkungen Hugo Ek Koskela flyttat vidare till Borås, speldosan Victor Lindman bara var till låns och den rumänske defensivspecialisten Daniel Gheorghiu valt spel med Grästorp istället. Var det någonstans det brast för värmlänningarna ifjol var det i offensiven. När det hettade till hade man helt enkelt inte tillräckligt med alternativ att luta sig emot. Att spetsen är ganska smal är inga konstigheter för en liten klubb, men på något sätt behöver Forshaga hitta en väg där laget består av mer än bara arbetare. Den spets man har är bra, men alldeles för ensam så som lagbygget ser ut just nu.
Foto: [Jeanette Dahlström/Bildbyrån]
STRÖMSBRO
Gävle-klubben förlorade bara en enda match (i förlängning hemma mot Valbo i kvalseriens andra omgång) på hela säsongen när man svarade för ett furiöst frustande återtåg till Hockeyettan. Revanschlusten efter att på väldigt oklara grunder ha kastats ut ur tredjeligan räckte långt, men frågan är vad som händer nu när man hastigt tagit sig tillbaka till det finrum där man tycker sig höra hemma?
Strömsbros envise sportchef Johan Wennberg lyckades behålla i stort sett hela truppen som var tänkt för spel i division ett när klubben miste elitlicensen med degradering till tvåan som följd och det är ingen högoddsare att merparten av spelarna stannar nu när statusen är återvunnen. Då snackar vi ett ganska hemvävt gäng av spelare som håller medelgod Hockeyettan-klass. Inget för någon topp, men en stabil stomme som kan ta sig till slutspel och slå även de bästa lagen i utvalda matcher. För en liten klubb som Strömsbro är det ganska skapligt ändå.
Men jag vill ändå föreställa mig att man vill vara med och utmana lite mer än så och då kan sportchef Wennberg behöva tänka lite utanför boxen. Eller well, utanför Gävle. Han är en specialist på att suga upp all kompetens med eventuell Gävle-koppling som finns och har på så sätt byggt starka lag under flera år. Men ska man tillhöra den riktiga toppen finns inte alla nödvändiga verktyg inom stadsgränsen. Det vore spännande att se vad som skulle hända om Wennberg släppte lite på sitt koncept och började värva lite utifrån också. Så länge Brynäs fortsätter visa noll intresse för utökat samarbete är det nog den rakaste vägen att gå om man vill nå toppen.
VALLENTUNA
Det grå kollektivet ska fortsätta vara...ett grått kollektiv. Det är i alla fall så det framstår om man tittar på lagbygget så som det framskridit så här långt efter säsongsslutet där Vallentuna missade slutspel. Det kan låta negativt, men egentligen är det väl inte så mycket mer än ett krasst konstaterande. Klubben har inte råd med några ekonomiska utsvävningar och får snällt försöka bygga utifrån de förutsättningar som finns. Det innebär ungt och utvecklingsbart och flera av kontrakten man nu har förlängt är just med spelare som doppat tårna i seniorhockeyn och förväntas kunna ta ett kliv till kommande säsong.
Men samtidigt som Vallentunas plats i hockeyns ekosystem är ganska tydlig ska man förstås inte sluta drömma. Att man som liten klubb varit med och spelat Allettan två säsonger i rad är något att vara stolta över och man skulle mycket väl kunna nå liknande framgång igen (även om just själva Allettan kanske inte finns nästa säsong). Då gäller det att träffa rätt med de eventuella spetsvärvningar man kommer kunna göra, men även att ändra sättet man spelar hockey på.
För Vallentuna har faktiskt varit lite tråkigt. Det är säkert en mix av ett begränsat spelarmaterial utan flärd och en taktisk inriktning på försvarsspel som ligger bakom, men de sportsliga resultaten till trots har det inte slagit några gnistor om laget. För att kunna bygga lite större engagemang kring det man gör skulle det inte skada att rikta in sig på att spela lite roligare hockey kommande säsong.
