10. HC DALEN
Det finns ett grit i Dalen som gör att det alltid är en jobbig motståndare att möta. Det är ett vältränat lag som ständigt bjuder upp till kamp och som har några spelare som är beredda att gå över gränser för att vinna. Nu kliver i och för sig rivjärnet Kalle Hult åt sidan men backarna Gustav Särenborg och Sebastian Ehrenflod är exempel på extremt underskattade spelare när det kommer till konstformen att få motståndare ur balans. Den där intensiva kampen har gjort att HC Dalen trots mindre plånbok än de flesta av lagen omkring sig ändå kunnat konkurrera i en topp.
Det som varit problemet över tid är dock ett påtagligt problem att få in puckarna. Hårt jobb i all ära, men utan spetskompetens i målskyttet har laget blivit ett ganska lätt byte i slutspelet flera säsonger i rad. Nu försöker man råda bot på den saken genom att locka hem den utpräglade målskytten Jesper Thörnberg. Veteranen kommer så klart göra sina mål och både Oskar Cederqvist och Victor Lindman är nyförvärv som borde kunna påverka offensiven i en positiv riktning. Men som helhet står den lilla Norrahammar-klubben ändå kvar på ungefär samma position som tidigare. Många av nyförvärven kommer direkt från J20 Nationell och kommer behöva en inkörsperiod och den befintliga stommen vet vi ju ungefär vad som är att förvänta av.
HC Dalen kommer högst troligt fortsätta vara det där laget som kan slå alla, en enerverande fluga som man liksom inte skakar av sig. Men samtidigt saknas bredden och kvaliteten för att kväll efter kväll efter kväll gå ut och konsekvent vinna matcher. Det kan nog lätt bli lite bergochdalbana. Dessutom finns ett litet frågetecken för hur tränaren Daniel Josefsson ska hantera sina dubbla roller nu när han dessutom åtagit sig uppdraget som fystränare i HV71s juniororganisation. Till toppen når inte HC Dalen, men till slutspel bör de ändå ta sig.
Foto: [Bildbyrån]
9. HANVIKEN
Det är en trött klyscha att orera om den ”svåra andra säsongen”. Speciellt som Hanviken ju gjort bra ifrån sig i flera raka Hockeyettan-säsonger. Men, det var först i vintras som man klev fram som ett riktigt vasst topplag på riktigt och det är väldigt svårt att följa upp en succé. Till hösten kommer ju den lilla Stockholms-klubben ha allas ögon och förväntningar på sig samtidigt som viktiga kuggar som poängkungen Lukas Macklin, förstekeepern August Hedlund och sportchefsämnet Marcus Due-Boje lämnat klubben. Det vore ärligt talat ganska förvånande om Hanviken klarar av att upprepa bedrifterna från säsongen som gick.
Men även om de inte skulle nå hela vägen dit (de vann ju faktiskt Allettan södra i ganska imponerande stil), finns ingen anledning att tro något annat än att klubben kommer hålla till på den övre halvan av den nya tabellen. Förlusterna är tunga, men man har också gjort några riktigt skarpa förstärkningar i den tidigare JVM-målvakten Marcus Brännman, Vallentuna-backen Kelvin Martinsson och tekniske uppkomlingen Jacob Samuelsson samtidigt som en majoritet av fjolårets succélag är kvar. Det borgar för att man kommer kunna fortsätta spela samma fina ishockey under ledning av tränaren Anders Hultin.
I grund och botten är Hanviken ute på en resa där man jobbat med att stärka upp sin organisation och skapa en miljö där spelare växer. Man vet om att det inte är realistiskt att drömma om ett allsvenskt avancemang i närtid och bekymrar sig förmodligen inte särskilt mycket över en tabellplacering hit eller dit. Stockholmarna kommer högst troligt fortsätta gnugga på efter sin egen filosofi och göra det bästa av säsongens förutsättningar. Innebär det att man måste ta vägen via play-in in i slutspelet är det förmodligen något man kan leva med.
Foto: [Skärmdump]
8. TINGSRYD
Det finns av allt att döma en ganska intressant uppdelning i två olika läger bland fansen till klassiska Tingsryds AIF. De som tycker att det är skönt att äntligen ha lämnat positionen som det allsvenska bottenlaget som egentligen bara slagits för sin existens de senaste åren och mest ser Hockeyettan som en fräsch nystart och de som gravt underskattar serienivån och tror att de gröna eleganterna lätt kommer flyga igenom tredjedivisionen på sin väg tillbaka mot eliten. Ni som slaviskt följer de här raderna vet att jag ställer mig i lägret hos de förstnämnda.
För Hockeyettan kommer inte bli någon dans på rosor för Tingsryd trots att man har lyckats övertala nyckelpjäser som målvakten Emil Cederlund och backarna William Fransson och Kevin Ekman Larsson från den allsvenska truppen att stanna kvar. Och trots att man värvat för nivån riktigt starka pjäser som Hannes Johansson, Mikael Johansson och Adam Persson till sin trupp. En hemvävd och riktigt bra spets till trots är det tydligt att klubben gör ett omtag. Man kommer att slussa upp unga förmågor, försöka göra en satsning som blir betydligt mer hemvävd än vad den varit i Hockeyallsvenskan och ha blicken riktad längre fram än bara mot ett allsvenskt kval till våren.
Det kommer nog ta sin lilla tid för Tingsryd att hitta sig själva och sin identitet i Hockeyettan och även om spetsen är vass är den hierarkiska uppdelningen väldigt tydlig. Man har inte riktigt bredden för att vara ett supertopplag i den tuffa Hockeyettan södra. Men det är ett intressant lag sportchefen Patric Larsson har byggt och kan man få utveckling under säsongen kan Tingsryd mycket väl bli en spännande joker i ett slutspel. Men fansen som förväntar sig serieseger tror på alldeles för mycket.
Foto: [Jonas Ljungdahl/Bildbyrån]
7. MARIESTAD
Snacket under våren och sommaren handlade till väldigt stor del om tappen av de skickliga trotjänarna Tobias Sandberg (målvakt), Tobias Aronsson (back) och Jesper Lindén (forward). Smällen att samtliga tre försvinner på ett och samma bräde klarar ingen Hockeyettan-klubb att parera och det är fullt rimligt att det är det som blivit fokus när Mariestad diskuterats. Men i skuggan av den diskussionen har det ändå kommit in en hel del spännande spelare i truppen.
Karl Umegård är en Hockeyettan-stjärna, Jeremias Lindewall en spelare som står inför det slutgiltiga genombrottet och i Anton Kivelä finns en potential som skulle kunna förlösas. Det är fortfarande så att det finns ganska stora frågetecken kring flera av spelarna som plockats in, men skulle de rätas ut till utropstecken är Mariestad plötsligt ett lag som skulle kunna åka hiss uppåt i en tät tabell. Så små marginaler kommer det vara i söderserien. Dessutom är det lätt att glömma bort att en spelare som Max Wennlund faktiskt är kvar och kommer få ta ett väldigt stort ansvar till hösten.
Det som mest talar för Mariestad är dock att Karl Helmersson återvänder till klubben i rollen som huvudtränare. Han har slickat såren efter en ganska brysk behandling i ett dysfunktionellt Västerås och återvänder till moderklubben med gedigen allsvensk erfarenhet i bagaget. Han är en mycket bättre tränare än vad han var när han lämnade klubben för sju år sedan, kan det där med att styra upp ett försvarsspel och kommer därmed råda bot på de problem Mariestad haft de senaste åren. Det kan bli riktigt bra.
Foto: [Bildbyrån]
6. VITA HÄSTEN
Efter att snabbt ha travat igenom division 3 och sedan även division 2 ska Vita Hästen nu raka vägen upp i toppen av Hockeyettan. Det är så planen ser ut. Klubben har en för nivån ganska stor och proffsig organisation, ekonomiska muskler och har ovanpå det rekryterat en beprövad sportchef i form av Tom Tärnström som under många år gjort bra grejer med betydligt svagare förutsättningar ute i Väsby. Det ser ganska lovande ut, men det är lättare att säga att man sa upp i toppen än att verkligen ta sig dit i den tuffa serie som är Hockeyettan 25/26 och ser lagbygget inte lite väl brokigt ut?
Att Vita Hästen är en klubb med gott renommé och gedigen plånbok är ganska tydligt då de lyckats locka till sig spelare som tungt SHL-meriterade backen Oliver Bohm, Hockeyettan- ”stjärnor” som Gustav Lindberg och Casper Östberg samt spännande uppkomlingar som Adam Aunes Johansson och Sebastian Lillsund. Gubbe för gubbe är det idel spännande spelare som anslutit och på backsidan finns ett koppel av spelare som om de blommar ut skulle kunna bli riktigt vassa. Men det är som sagt brokigt, som om sportchef Tärnström fokuserat på att locka till sig bra spelare utan att ha en väldigt tydlig röd tråd kring hur de ska användas. Och uteblir det där blommandet på backsidan kan det tvärtom bli väldigt blekt.
Därav är det svårt att riktigt veta vad man ska förvänta sig av Vita Hästen. Tränaren Jesper Kemi som följt Tom Tärnström från Väsby kommer få ett digert jobb med att få ihop det hela till en helhet. Där blir den rutinerade assisterande tränaren Staffan Lundh förmodligen en väldigt viktig pusselbit. Han har varit med förr och kommer inte låta sig ruckas om det skulle vara så att det börjar blåsa lite.
Foto: [Skärmdump]
5. HALMSTAD
I stort sett alla topplag pratar om att de vill diktera villkoren i spelet, äga pucken och vara drivande ute på isen. I Halmstad insåg man att det kanske inte är den rätta melodin säsongen som gick. Paradoxalt nog blev laget lite väl spelande när de fick in några offensivt lagda backar och började i sin iver att äga puck och driva spel tumma på det som den solida stommen varit så bra på i så många år. Nämligen det hårda arbetet och uppoffrande försvarsspelet. Att det plötsligt började läcka bakåt kunde inte enbart förklaras med att spetskeepern Jacob Crespin lämnat klubben, hans ersättare Felix Tengvall fick helt enkelt inte tillräckligt bra hjälp.
Med andra ord är det lite back to basics som gäller för Halmstad Hammers. Hannes Lindström och Filip Persson kan se ut som två ruggigt tunga tapp på papperet, det är ju fantastiska spelare, men behöver inte vara det i realiteten. Halmstad ska ta ett kliv tillbaka, hitta tillbaka till sin arbetarmentalitet och bli tätare bakåt igen. Vi har sett vad man åstadkommit med små medel förr och med ett solitt försvarsspel och rappa spelvändningar blir Halmstad jobbiga att möta för alla lag. Merparten av den omtalade stommen fortsätter att vara kvar och sportchefen Niklas Söderström har historiskt varit skicklig på att hitta spelare som hamnat lite på avvägar och som tar sin revansch i Hammers. Backen Anton Berglund och forwarden Oscar Johnsson kan mycket väl vara sådana spelare i årets trupp.
Att den store härföraren Robin Dahse lägger av är så klart ett stort tapp (även om sportchef Söderström i en podd under sommaren uttryckte en viss förhoppning om att kunna locka tillbaka honom under säsongens gång) som Halmstad tvingas leva med, men å andra sidan är man nu tillbaka i den roll där man trivs bäst. Utan sin stora stjärna och med en sportsligt ganska svag säsong i ryggen är det ofrånkomligt att Halmstad inte återigen betraktas som en underdog. Ur det läget brukar laget briljera.
Foto: [Niclas Jönsson/Bildbyrån]
4. KARLSKRONA
Det som är mest intressant med Karlskrona inför säsongen som väntar är ambitionen att bli tuffare. Man har rensat ut lite spelare som kanske inte nådde kraven för den vinnarmentalitet man eftersöker och ska försöka skruva upp kravbilden och sudda ut bekvämligheten. Dessutom är det så att laget under flera säsonger varit dåligt på att hantera press. När den korta serien Allettan startat och några resultat studsat emot har det blivit stressat. I och med att Hockeyettan under säsongen 25/26 spelas som en rak serie med 38 omgångar blir det betydligt mycket mer arbetsro. Det kan mycket väl vara något som talar till klubbens fördel.
På spelarsidan har sportchefen Hampus Melén, som nu hunnit bli varm i kläderna, återigen byggt ett riktigt intressant lag. Den flyktade keepern Carl Malmqvist ersätts av spännande Hampus Hedman, på backsidan framträder en intressant mix av spelare som stannar och nytillskott med tydlig uppsida och offensivt finns fortsatt material till att peta ihop flera producerande linor. Att trion Robin Carlsson Tillström, Liam Engström och Lukas Sjöblom tidigt bestämde sig för att stanna la en riktigt bra grund.
Att de stora profilerna Alexander Bergström och Filip Cruseman lämnat är en vattendelare. Å ena sidan försvinner stora klubbhjärtan och enormt mycket rutin och framförallt skicklighet. Å andra sidan var de båda herrarnas karriärer på nedgång och andra lämnade helt uppenbart över ansvar som de skulle ha kunnat ta själva till de båda veteranerna. De kommer så klart att saknas, men samtidigt är det inte helt långsökt att Karlskrona som lag faktiskt skulle kunna bli vassare utan deras närvaro.
Foto: [Bildbyrån]
3. TRANÅS
Fjolåret lämnade mer att önska för spelare som Lukas Isaksson, Markus Ruuskanen, Kalvyn Watson och Viktor Nilsson Westlund. Men i grund och botten är det klasspelare som tillhör ett toppskikt i Hockeyettan och lyckas de ta revansch blir Tranås sylvassa. Hela analysen av Stefan Franssons lagbygge bygger egentligen på tanken om den gruvliga revanschen. Spelarna jag nämner är de självklara fanbärarna, men kvar finns också en trupp som får lite andrum när Jussi Salo tar över på tränarpositionen efter stenhårde Phil Horsky.
Det går inte att blunda för att Alfred Hjälm och Gustaf Malmkvist är dundertunga tapp. De var Tranås två främsta backar ifjol och försvinner nu till Vimmerby. Men ur en annan synvinkel ger det mer utrymme för Nilsson Westlund och bland nyförvärven finns spännande namn som Lucas Frank och Niklas Puistola. Samtidigt sägs sportchef Fransson fortfarande vara ute på marknaden i jakt på den där sista pusselbiten som ska vara en spetsback. Att han var och ryckte i Jesper Broeng (som valde Lindlöven) säger ett och annat om var ribban i den jakten är lagd.
Den viktigaste rekryteringen av alla till det här laget är dock en återvändare. Trots att Pontus Eklöf gjorde riktigt bra ifrån sig i franska Meudon den gångna vintern pockade hemlängtan på uppmärksamheten och därför är han tillbaka i Tranås igen. Här får laget inte bara en trotjänare med stort hjärta för klubben, utan dessutom en envis poängproducent som kan räknas in i skiktet av Hockeyettans främsta spelare. Med honom får laget en riktig boost som skulle kunna räcka hela vägen upp i toppen.
Foto: [Bildbyrån]
2. BORÅS
Västgötarna skruvar upp sina ambitioner sakta men säkert. Fjolårstruppen hade många fina namn, men imponerade framförallt genom sin metodik och sitt sätt att inte förivra sig. Man byggde mycket kring stora och starka, men samtidigt spelskickliga backar och praktiserade ett stabilt försvarsspel. Det var tränaren Christer Nylunds tydliga filosofi och någon större ändring på det lär det knappast bli till vintern. Borås kommer ha en svårforcerad defensiv. Speciellt som genombrottsmålvakten Viggo Andrén stannar.
Det som avgör huruvida Borås kommer vara ett bra lag på söderseriens övre halva eller ett topplag som kan utmana om de allra mest framskjutna placeringarna kommer då ner till huruvida man lyckas skruva upp offensiven eller inte. Det vore orättvist att säga att laget var svagt säsongen som gick, men det var uppenbart att det var i det offensiva den extra dimensionen saknades. Man gjorde helt enkelt inte tillräckligt många mål tillräckligt ofta. Det där sista lilla saknades och det försöker man nu rätta till med till exempel värvningen av Forshagas spjutspets Hugo Ek Koskela som rekryterades tidigt.
När lagets store härförare, trotjänaren Henrik Eriksson, skrev nytt kontrakt under sommaren passade han samtidigt på att deklarera att det här blir hans sista säsong. Bra eller dåligt att ge det beskedet redan innan seriestart? Ja, det återstår förstås att se, men i en perfekt värld spelar Borås-laget inte bara för tabellpositionen den kommande säsongen, utan ger också det där extra lilla för sin kapten och hans sista resa. Det kan vara den lilla procenten som gör det för Borås.
Foto: [Bildbyrån]
1. VISBY/ROMA
Klubben är en av få som faktiskt sitter i en situation där de kan växla upp sin satsning. Näringslivet är med på tåget och målbilden är att ta Visby/Roma till Hockeyallsvenskan lagom till att en ny eventarena står klar ute på Gotland. Fjolårssäsongen var en läskande försmak, nu ska det hela skruvas upp ytterligare och även om det kanske blir lite mer ombyggnation och spelaromsättning än man hade kunnat förvänta sig ser lagbygget riktigt starkt ut.
När spetsar som Oscar Eriksson, Karl Smedberg och Simon Eriksson lämnar väljer emellertid genombrottsmannen Karl Påhlsson och Alexander Bjurström att stanna kvar. Dessutom är det uppenbart vad strategin varit för sportchefen André Lundholm den gångna silly season. Visby/Roma har nämligen knutit till sig ett koppel av spelare som varit delar av lag som avancerat från Hockeyettan till Hockeyallsvenskan tidigare. Erik Rainersson och Casper Larsson gjorde det med Östersund. Scott Hector, Carl Sjöberg och Hugo Ollila med Vimmerby. Det är en erfarenhet det inte fanns mycket av i truppen sedan tidigare och som det är smart att knyta till sig.
Några luckor finns fortfarande att fylla i truppen och gissningsvis är det spetspjäser som ska in även där för att verkligen lyfta mot toppen. Men samtidigt som det är lätt att förblindas av spelare som är offensivt vassa och gör poäng ska man inte heller glömma att Visby har ett gäng spelare med burdust lir och kamp i sitt dna. Den mixen blir viktig om man ska vara ett vinnande lag. Det blir spännande att se vad nye tränaren Fredrik Mälberg kommer att få ut av det här manskapet.
Foto: [Skärmdump]
