Så, hur står sig lagen gentemot varandra så här i juli med några månader kvar till seriepremiären under andra halvan av september?
I fyra delar under juli månad analyserar Mikael Mjörnberg Hockeyettan-truppernas slagstyrka i en power ranking och resonerar kring de sportsliga möjligheterna utifrån de grundserier de delats in i.
I dagens första del är det fullt fokus på Hockeyettan östra.
Notera: Rankingen är baserad på nuläge. Det vill säga spelare och tränare som presenteras officiellt fram till och med onsdag tredje juli. Rykten och andra spekulationer tas således inte med i analysen. {{ PAYWALL LIMIT }}
10. SURAHAMMAR
När de nya serierna delades in fick Surahammar flytta från den västra till den östra för att det hela skulle gå ihop rent geografiskt. Det beror förstås på vem man frågar, men många skulle nog vilja påskina att det ur en rent sportslig aspekt är ett uppköp. Att det blir lättare för det brokiga lagbygget att hävda sig i den historiskt svagare östserien än den västra. Jag är dock inte helt säker på den saken.
Från det lag som hade svårt att få kemin att stämma och aldrig fick ihop vare sig grupp eller träningsvilja ifjol har de vassa genombrottsspelarna (Adam Karlsson, Filip Jakobsson och så vidare) lämnat. Kvar är företrädesvis en skara ganska anonyma Hockeyettan-arbetare och från ursvaga Enköping hämtar man in både tränare (Jonas Norgren) och några spelare (August Sandell och Lukas Henze). Resterande nyförvärv är en brokig skara från division 2 eller anonyma roller hos andra Hockeyettan-gäng.
Visst, en storstjärna som Lukas Söderlund har valt att stanna kvar och kommer säkert göra sina poäng i östra serien, men den typ av gäng som satts ihop i Surahammar måste konkurrera med inställning, kravbild och lagsammanhållning. Med tanke på fjolåret och vad man presenterar på pappret inför kommande säsong är det svårt att se hur man ska få ihop det. Det kan tyvärr vara så att det står ett hejdundrande fiasko för dörren.
9. NYKÖPING
Säsongen som gick kostade betydligt mycket mer än den smakade. Skador på nyckelspelare slet ambitionen om sportsliga resultat i stycken och någonstans längs vägen tappade klubben kontrollen över ekonomin. Det får man ta konsekvenserna av inför säsongen 24/25. Nyköping har gjort en tvärnit och när däckröken efter nödinbromsningen lagt sig kan inte konstateras annat än att man tvingas ställa en budgettrupp på isen. Med betoning på BUDGET.
Visst är det spännande att man sätter förstaspaden i händerna på en talang som Sebastian Wagner (som dock missade hela fjolårssäsongen på grund av skada), men det går inte att blunda för att en hel stomme av rutinerade pjäser har lämnat truppen. Trion Daniel Fahlström, John Moberg och Albin Ivarsson Hamberg ska pendla till Norrköping och spela i Vita Hästen, Christian Axelsson är klar för Västervik och både Pontus Karlsson och Hampus Engman ska spela på Gotland. Det är spelare varav merparten tillhört den yppersta spetsen och varit med och burit klubben i flera år.
In kommer istället spelare som inte kostar något. Klubben tvingas lyfta upp spelare från juniorverksamheten där de ska vara glada om hälften visar sig vara flygfärdiga och värvningarna som kommer in utifrån är till största delen spelare som befunnit sig långt ner i andra ettanklubbars hierarki eller spelat på lägre nivå. Det är klart att under händer och att spelare plötsligt blommar ut. Nyköping ska inte räknas ut fullständigt, men klubben går in i säsongen med en brant uppförsbacke framför sig. Fansen kan inte förvänta sig ett lag som konkurrerar så som Nyköping brukar.
8. SOLLENTUNA
Som nykomling efter några mellansäsonger i division 2 kan Sollentuna förstås inte ha några andra förväntningar på sig än att spela för att hålla sig kvar, men gänget från norra Stockholm kliver ändå in i Hockeyettan med en trupp som inte ser helt oäven ut.
Sportchefen Andreas Paulsson (som trots sin ålder har en tendens att alltid vilja byta om och dyka upp i laguppställningen) har gedigen rutin från Hockeyettan och vet vad som krävs för att kunna lyckas i ligan. Det syns också på hans lagbygge. Sollentuna är en småspelare rent ekonomiskt, men väljer att ta med sig spelare från avancemangstruppen som har erfarenhet av ligan sedan tidigare och den typen av mönster syns också bland värvningarna. Lukas Aaw, Lucas Eriksson (båda från Vallentuna) och Filip Lindén (från Vännäs) är till exempel absolut inte några stjärnor, men vet vad som väntar på den nivå laget nu ska spela.
Bland värvningarna finns dessutom några potentiella guldkorn i forwarden Marcus Ahlzén och målvakten Alec Rajalin-Scharp som båda hade sina genombrott på Hockeyettan-nivå (i Mörrum respektive Örnsköldsvik) säsongen som gick. Det ska bli riktigt spännande att följa deras framfart och som helhet ser Sollentuna ut som ett gäng som säkert kommer att kunna stjäla en och annan seger här och var.
7. WINGS
De senaste åren har mycket fokus kring Wings hamnat på spelare som lämnar klubben mitt under säsong. Man har haft taffligt skrivna kontrakt som gjort att spetsar kunnat lämna i sidled och även om nye sportchefen Björn Danielsson fick ordning på den saken i vintras blev det fortsatt turbulent när lirare lämnat uppåt i hierarkin. All den där röran har dock kommit i vägen för det riktigt stora problemet – det har saknats kravbild.
Klubben är duktig på att slussa upp unga spelare i sin a-verksamhet, men har inte kunnat ställa dem sida vid sida med mer rutinerade pjäser som tagit dem under sina vingar. Man har haft för få ledare helt enkelt, så väl i truppen som på tränarbänken och utan kravbild kunde Wings åka runt en hel säsong och lira hockey utan minsta lilla vilja att smutsa ner sig eller förmåga till förändring trots att problematiken var uppenbar.
Kommer spelare som målvakten Oscar Fröberg och forwarden Alex Ek ändra på den saken? Kanske. Det är meriterade Hockeyettan-spelare, men att de väljer just Wings signalerar tydligt att karriärerna börjar plana ut. Konstateras kan dock att de måste vara bra för att laget ska lyckas. Wings fortsätter ge talanger möjligheten i verksamheten och har gjort några småspännande värvningar av doldisar med hög potential, men de behöver någon som kan hålla dem i handen. Många frågetecken måste rätas ut till utropstecken innan laget med någon form av trovärdighet kan blicka uppåt i tabellen.
6. ENKÖPING
Det har varit hopplöst att vara ishockeysupporter i Enköping de senaste åren. Hur klubben än valt att satsa (man har försökt med så väl ungt som väldigt rutinerat) har resultatet blivit uselt och klubben har blivit definitionen av ineffektivitet. Det har helt enkelt varit motigt.
Det finns inga som helst garantier för att det ska bli annorlunda till vintern. Klubben väljer trots allt att behålla en stor del av sin befintliga trupp, men det finns ändå några saker som tyder på att det skulle kunna komma en ljusning. Dels får tränaren Jakob Mylläri hålla i trådarna från start den här gången. Under fjolårssäsongen kom han in halvvägs och fick ärva ett lag med alla de dåliga vanor de hunnit samla på sig från försäsongen och framåt. Nu kan han strama upp det och sätta en tydligare prägel och kravbild från start. Men framförallt har sportchefen Christian Nordenberg gjort några ganska spännande värvningar. Alfred Aalto slog igenom som ett av få positiva utropstecken i Eskilstuna Linden ifjol och Adam Lidström kommer från en roll som kapten i Visby/Roma den gångna säsongen.
Men det är fortsatt så att ”in house-stjärnorna” måste ta ett kliv fram och leverera. I Enköping betraktas spelare som Wilmer Lindblad, Daniel Andersson och Robin Nilsson som kulturbärande spetsar, men det börjar verkligen bli dags att leda laget till någon typ av framgång om inte de uppfattningarna en gång för alla ska knölas ner i papperskorgen.
----------------
5. VALLENTUNA
Jussi Salo klev in i föreningen och tog över som både tränare och sportchef inför den gångna säsongen och man kan väl knappast säga något annat än att han åstadkom storverk med tanke på förutsättningarna han hade att jobba med. Den rutinerade coachen tog klubben till både Allettan och slutspelet trots att spelarmaterialet på papperet var ganska blekt och det gör att norrortsgänget ofrånkomligt får förväntningar på sig inför säsongen som kommer.
Men särskilt vasst ser Vallentuna i ärlighetens namn inte alls ut att vara på det berömda papperet. Visst, Salo har sett till att ordna till en imponerande bredd som borgar för att man ska orka jobba hårt över 18 grundserieomgångar, men just likt ifjol är det spelsystemet och kollektivet som ska triumfera snarare än några individuella insatser.
Det behöver så klart inte vara fel. Vallentuna har inte plånboken till att kunna landa de färdiga spetsarna, men samtidigt som laget inte lyckats värva några riktiga sensationer har man bortsett från målvakten August Hedlund (som hamnar i Hanviken) inte heller gjort några direkt kännbara spelarförluster. Keepern har man å andra sidan lyckats ersätta med återvändande tjecken Hugo Haas som väljer Stockholm igen efter en vinter i Boden. I Hockeyettan östra kommer man långt med ett lag som klarar av att hålla ihop ett försvarsspel och jobbar konsekvent för varandra. Därför bör Vallentuna i allra högsta grad betraktas som en seriös Allettan-kandidat.
4. HUDDINGE
Det råder en grav identitetskris i södra Stockholm efter att Huddinge gjort två raka urusla säsonger. Tränaren Fredrik Mälberg som återvände inför den gångna säsongen och nu även fått ta över sysslan som sportchef erkände villrådigt efter säsongen att han inte var van vid att förlora så mycket och att det var en ny känsla av vanmakt att tvingas acceptera att man faktiskt inte var bättre. Men nu finns ändå möjligheten att ställa allt till rätta igen.
Huddinge är en klubb som tvingats skala ner ekonomiskt, men är ändå en förening som med tanke på det svaga motståndet i östra serien bör vara med och prenumerera på Allettan-platserna. Det som talar för att klubben återupprättar sin heder kommande säsong är att det är Mälberg själv som har fått bygga laget. Det vill säga, han har rensat ut fripassagerare och jobbat stenhårt på att få tillbaka det som är hans signum i truppen, nämligen kravbilden. Huddinge säsongen 24/25 kommer inte vara det där flärdfulla gänget som firade triumfer i Hockeyettans absoluta topp för ett gäng år sedan, men det kommer vara ett ungt och hungrigt lag med spelare som vill ta sig någonstans.
Det kommer vara drivet som gör att Huddinge trumfar över många av sina kommande motståndare i höst, men med det sagt saknas inte potentialen. Klubben har gjort flera riktigt spännande värvningar i teknikern Hugo Pettersson, energiknippet Mikael Taylan, de potentiella poängspelarna Adam Helldén och Filip Jakobsson samt kaptensämnet Lukas Dahlbeck på backsidan. Potentialen att flyga finns där, misslyckas man kapitalt i vinter igen är det lika bra att lägga ner klubben.
3. HANVIKEN
Klubben är ute på en resa där man säsong för säsong successivt skruvar upp sin verksamhet på ett imponerande sätt. I Hanviken har man byggt en organisation som verkligen kan backa sitt lag och är noga med spelarutveckling där varje spelare har en individuell plan som noga följs upp, vilket så klart också är en av anledningarna till att de spelare som slussats ut ur verksamheten och upp till samarbetsklubben Djurgården har lyckats så väl.
Fjolårets Hanviken var riktigt bra och kunde luta sig mot ett försvarsspel och en kollektiv insats över hela banan som höll hög Hockeyettan-klass, men man saknade en sak. Målskyttarna. De där offensiva spelarna som kunde göra det lilla extra och avgöra matcher som stod och vägde. Det har man uppenbart också själva kommit fram till i sin analys, för inför kommande säsong har Hanviken värvat ett flertal spelare med just den potentialen. Lukas Macklin, Mika Ounasvuori och Henrik Hallberg är till exempel en trio som ännu inte blommat fullt ut i ligan, men som har verktygen till att ligga högt upp i poängligorna om det bara fullt ut lossnar för dem.
Utöver dessa har Hanviken gjort ett styvt jobb med att behålla en stomme av spelare som gjort det bra i flera år, så väl på backsidan som forwardssidan. I buren ersätter man dessutom det tunga tappet av talangen Carl Lidö (till Mora) med en väldigt kapabel herre i form av August Hedlund. Hanviken ska betraktas som ett av topplagen i Hockeyettan numera, det är inget snack om den saken.
2. BRÖDERNAS/VÄSBY
När den första pucken släpps och det är dags att dra igång säsongen 24/25 under andra halvan av september skulle jag bli väldigt förvånad om inte Brödernas/Väsby toppar den här typen av ranking. Hamburgaretablissemanget fortsätter att pumpa in pengar i klubben och landar bara några av de potenta namnen som nämnts i ryktesfloran i truppen kommer det bli ett stjärnlag som få mäter sig med på Hockeyettan-nivå.
Men just för tillfället får Brödernas/Väsby faktiskt nöja sig med att rankas tvåa i östra serien. Detta trots att man gjort en riktigt stark värvning i backen Gustav Berglund från Karlskrona och förlängt med ett koppel av de så väl rutinerade som spetsiga pjäserna från fjolårstruppen. Det finns en grund och en stomme i Väsby som garanterar en tätposition i serien trots att spelartappen faktiskt är ganska kännbara. Filip Rydström, Christian Hägg och Anton Brandhammar är till exempel spelare som det skulle gjort ont för de flesta ettanklubbar att bli av med, men som Brödernas faktiskt kan leva med.
Det tycks också finnas en ambition att föryngra ett ganska ålderstiget lag och mixa upp den viktiga rutinen med yngre förmågor som har drivet och viljan att bli bättre varje dag. Duon Jacob Samuelsson och Nils Strandberg Sarén som ansluter från Huddinge och framtidsanfallarna Jeremias Lindewall och Ludwig Laband är tydliga exempel på detta. Det blir en spännande mix. Men då väntar vi som sagt fortfarande på de riktigt stora bomberna.
1. VISBY/ROMA
Den politiska beslutsprocessen är inte helt och hållit hamn ännu, men det allra mesta pekar i riktningen mot att det kommer byggas en ny arena i Visby och när den står på plats finns några starka finansiärer i kulisserna som är beredda att pumpa in ansenliga summor i Visby/Roma för att göra en allvarlig satsning mot Hockeyallsvenskan. De första skurarna av de där pengarna har börjat sippra in i klubben redan till kommande säsong.
För det är uppenbart att Visby/Roma och sportchefen André Lundholm värvar vassare spelare och viftar med saftigare lönecheckar än tidigare. Även om de främsta värvningarna (backarna Oscar Eriksson och Daniel Gunnarsson) ännu inte har presenterats av en eller annan teknisk anledning ståtar Visby med vad som i skrivande stund är Hockeyettan östras häftigaste trupp. Vid sidan av starka förlängningar som målvakten Filip Lindblad, centern Elias Lindström och offensivt begåvade Karl Påhlsson finns spännande värvningar som Karl Smedberg, Pontus Karlsson och Simon Eriksson. Rollspelare som har betydligt större potential än vad de fått erkännande för och som tycks passa väldigt väl in i Visbys filosofi.
Visby kommer den stundande säsongen gå från att vara ett lag som alltid är med och stökar, men kanske inte haft bredden för att ta sig hela vägen till att vara en klubb som definitivt ska kunna vara med och konkurrera om en plats i kvalserien. Och då är det bara början av den planlagda satsningen vi får se på isen i Visby ishall till vintern.
