Det väntar ett nytt serieupplägg i Hockeyettan till hösten. Fyra serier är ett minne blott och vårserier och Allettor har skrotats till förmån för två raka grundserier med 20 lag i varje. Över 38 omgångar ska lagen nu göra upp om vilka som i slutändan tar sig in i det slutspel som ska kora laget som får möjligheten att ta klivet upp i Hockeyallsvenskan.
Det kommer ställa en hel del nya krav på lagen och dess sammansättning, men hur står sig lagbyggena egentligen så här i juli med några månader kvar till seriepremiären?
I fyra delar under juli månad hamnar Hockeyettan-truppernas slagstyrka under luppen i en power ranking som delas upp utifrån förväntningarna kring i vilka skikt av tabellerna lagen kan tänkas landa.
I dagens andra del är det botten tio i Hockeyettan södra som analyseras.
Notera: Rankingen är baserad på nuläge. Det vill säga spelare och tränare som presenteras officiellt fram till och med onsdag sextonde juli. Rykten och andra spekulationer tas således inte med i analysen.
Erbjudande: Lås upp allt innehåll på hockeysverige.se - hela sommaren för en krona! {{ PAYWALL LIMIT }}
VAKANT
Precis som i den norra serien har det uppstått frågetecken för hur serien egentligen kommer spelas efter licensnämndens granskning av föreningarnas ekonomi. I det här fallet för att Alvesta, som på papperet satt ihop ett ganska intressant lag inför hösten, kört slut på sina dispensår och nekats elitlicens då ekonomin fortfarande inte är i skick nog för att accepteras i Hockeyettan. Strandar hela processen med överklagande i att det ändå inte blir något spel i ligan för smålänningarna är det kvalserietvåan Kungälv som står näst på tur att få frågan och som kommer att svara ja och då måste ställa om från division 2 till Hockeyettan-spel. Men i skrivande stund är allt ännu inte helt avgjort.
19. JÄRFÄLLA
Tolv säsonger har förflutit sedan Järfälla lämnade Hockeyettan av ekonomiska anledningar efter säsongen 12/13. Men efter några hundår i den svenska hockeyns lägre hierarki (klubben var faktiskt nere i division 3 och vände) stod Järfälla som starkast och utmanövrerade Norrtälje när vårens kvalserie från division 2 skulle avgöras. Efter det kunde styrelsen knappast göra så mycket annat än tacka ja till Hockeyettan-platsen även om man initialt ställde sig lite tveksamma med hänvisning till sin slimmade ekonomi och den utmanande nya seriestrukturen.
Men var det rätt beslut att ta klivet upp och lägga beslag på den plats som man sportsligt förtjänat? Det återstår att se. Visst finns det några rutinerade rävar i truppen, men till stora delar är det ett division 2-lag som kommer följa med Järfälla upp i Hockeyettan och med ett sådant kommer man inte långt i den stentuffa söderserien. Järfälla kommer ganska snabbt bli varse att det inte är någon dans på rosor att spela i ettan. Här har nye sportansvarige Mikael Tisell, som är tillbaka i Stockholm efter en brokig karriär runt om i hockeyvärlden, väldigt mycket erfarenhet och kunskap att föra vidare till en oprövad trupp.
Läser man bara laguppställningen lite slarvigt är det klart att namn som Daniel Andersson, Christian Holmblad och Jonathan Rodensjö är läskande. Men vi snackar spelare på fel sida om karriärens zenit varav flera valt att spela i division 2 av diverse orsaker de senaste säsongerna. De bidrar med viktig rutin till laget, men kommer de spela alla matcher när tripperna går till Norrland? Värvningarna så här långt handlar om spelare med marginell Hockeyettan-framgång i bagaget och som helhet ser Järfälla i förhållande till motståndet de kommer stöta på oerhört tunt ut.
18. GRUMS
Värmlänningarna lyckades inte kvala sig upp i Hockeyettan för egen maskin, men var laget som stod på tur när IK Pantern gick i konkurs och det uppstod en vakans i den södra serien. Vilket skapar en aningen märklig situation då den potentiella Värmlandsrivalen Forshaga är placerad i den norra serien. Men Grums valde att tacka ja till den erbjudna platsen och är tillbaka i ettan efter fyra långa säsonger i division 2.
Men hur ska det här gå? Det var efter moget övervägande styrelsen valde att tacka ja och klubben har en stram ekonomi att förhålla sig till. Man kan inte kliva upp i Hockeyettan och börja spendera pengar utan har stolt proklamerat att man vill satsa hemvävt och ge chansen till många egna killar. Problemet är bara att klivet är astronomiskt långt från juniorverksamheten hos en division 2-klubb till seniorspel i Hockeyettan. Inställningen till truppbygget må vara ädel (och well, ekonomiskt framtvingad), men det ska väldigt mycket till för att det ska kunna flyga i söderserien. Grums kommer få kämpa för att hålla sig kvar och sen bygga vidare för framtida säsonger, det är den krassa verkligheten.
Några spännande figurer finns det dock att lyfta fram. Den talangfulle anfallaren Elliot Ståhlberg återvänder till Värmland efter en halvdan säsong med Västervik vintern som gick och målvakten Albin Alexandersson kanske inte glänste, men visade i alla fall att han har en Hockeyettan-nivå i sig med Grästorp säsongen som gick. I övrigt får vi se om det är några unga killar som tar klivet fram och utvecklas under säsongens gång. Det kommer vara totalt avgörande för Grums att det blir så.
Foto: [Carl Sandin/Bildbyrån]
17. TYRINGE
I analysen av Tyringe måste man kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det är nämligen både extremt spännande med den röda tråden att hålla fast vid en ung trupp och våga tro på utveckling samtidigt som det är relevant att sätta frågetecken för hur stora framsteg ett icke-förstärkt gäng ungtuppar kan göra. Tyringe valde ju nämligen att satsa oerhört ungt ifjol och var tidigt på banan med att förlänga med stora delar av truppen trots att de sportsliga resultaten uteblev. Resonemanget är att de unga killarna kommer bli en säsong bättre och att laget därmed ska lyfta under Mats Lusth, vilket är en uppfriskande tanke i en verklighet där allt mer bara handlar om köp och sälj på spelarmarknaden.
Men som sagt, hur långt kan det bära? Tyringe var inget vidare ifjol och nu försvinner rutinerade pjäser som Gustaf Berling, Heikki Harju och Ludvig Jansson Blomquist likaväl som jokerkeepern Kalle Andersson (som gör flytten till Brödernas/Väsby). Kvar blir ett ungt garde av spelare som förväntas bli bättre än ifjol. Visst kommer det säkert bli så, men att ett par individer växer behöver inte per automatik göra att hela laget gör det och vi snackar fortfarande om en grupp spelare som är precis i början av sina karriärer med allt vad det innebär. Nyförvärven som den nye sportchefen Fredrik Arvidsson plockat in sorteras också in på kontot oprövade.
Det är framförallt på forwardssidan de största frågetecknen finns, för vilka ska egentligen prygla in poängen utan särskilt mycket till erfarenhet att luta sig emot? På backsidan ser det däremot ganska spännande ut och det ska framförallt bli intressant att se den fortsatta utvecklingen för unga backar som Oskar Tängerby och Erik Burwall. Spelare som definitivt har en ljus framtid i Hockeyettan, kanske rent av högre upp, i korten.
Foto: [Bildbyrån]
16. MJÖLBY
Den där sannklyschan om att kontinuitet är något väldigt bra är verkligen något som man tagit fasta på i Mjölby där föreningen för andra säsongen i rad väljer att hålla fast vid i stort sett samma hemvävda lag. Det mumlas entusiastiskt om världens mest östgötska hockeylag och spelarna som valt att engagera sig i klubben får nya chanser. Det är vackert på många sätt. Både kontinuitet och en hemvävd kärna är ju precis vad väldigt många andra drömmer om.
Problemet i det här fallet är bara att Mjölby väljer att spela vidare med samma lag som under två säsonger egentligen inte tagit klubben till några framskjutna sportsliga resultat alls. De två senaste säsongerna har bjudit på sjundeplatser i grundserien följt av en sjunde och en sjätteplats i vårserien. Det är inget man skriver några hyllningssånger om direkt. Nu kan man förvisso förvänta sig ett marginellt lyft av att truppen har byggt på sig erfarenhet från spel i ligan, men att samma manskap plötsligt skulle bli monumentalt mycket bättre är att hoppas på för mycket.
Förstärkningarna lyser nämligen så här långt helt med sin frånvaro. Utöver den unge målvakten Sebastian Wagner (från Nyköping) kommer de få nyförvärv som gjorts från division 2 och kan förväntas behöva en acklimatiseringsperiod innan de kan börja färga i Hockeyettan. Det mest meriterade nytillskottet hittar vi annars på tränarbänken. Björn Tholander Olsson som räddade Vimmerby kvar i Hockeyallsvenskan i våras återvänder till Mjölby. Det blir intressant att se vad han kan sätta för prägel på det annars ganska inarbetade spelarmaterialet.
Foto: [Elin Lundgren/Mjölby Hockey]
15. NYKÖPING
Ett påtagligt bantat Nyköping gick från på papperet odugligt hopskrap till något ganska spännande under tränaren Tobias Snälls ledning ifjol. Därför är det så klart ganska tunga smällar att de två kanske största genombrottsspelarna Elias Holmberg (till Lindlöven) och Oskar Cederqvist (till HC Dalen) väljer spel i andra klubbar inför kommande säsong. Det hade varit spännande att se dem fortsätta sin utveckling med det utvecklingsbara laget ytterligare en säsong.
Att den rutinerade pjäsen Albin Kedbrant lockats till succélaget Hanviken är så klart också ett riktigt tungt tapp, men utöver detta får Nyköping gnugga vidare med ganska stora delar av den trupp som hade en så positiv utveckling ifjol. Det innebär att man startar på en position betydligt längre fram till hösten och inte behöver ägna halva säsongen åt att hitta ett fotfäste. Det är förutsättningar som borde innebära att Nyköping kan hålla sig borta från den absoluta bottenstriden även om söderserien kommer vara påtagligt tuff den här säsongen.
Truppen är lite för tunn för att man ska kunna drömma om några mer framskjutna placeringar, men den forne energispelaren Marcus Kristoffersson som klivit in som ny sportchef har ändå gjort några ganska spännande värvningar. Forwarden Mikael Taylan, backen Elias Lustig och Boden-förvärvet Vigor Andersson är exempel på killar som tidigare visat att det finns en hög Hockeyettan-potential, men som fortfarande har mer att ge. Fortsätter spelare utvecklas i Nyköping även kommande säsong kan det bli riktigt intressant.
14. HUDDINGE
Den synnerligen dystra trenden med tre raka missade Allettor och slutspel ska vändas med en nygammal tränare i form av Mikael Österblom på bänken och trotjänaren Björn Jonason i en för honom ny roll som sportchef. På papperet är det en ganska spännande konstellation då Huddinge efter sina dystra år måste hitta balansen mellan en rimlig kravställning och framför allt glädje.
För att vara en klubb med påtagliga ekonomiska bekymmer måste man ändå säga att den forna talangfabriken dessutom lyckats pula ihop en ganska spännande trupp. Här saknas så klart både bredd och stjärnor, men som helhet är det ett lagbygge där summan mycket väl skulle kunna bli större än de befintliga delarna. Om några ynglingar utvecklas och nya offensiva leverantörer kliver fram kan det rent av lyfta högre än vad det har gjort de tre senaste vintrarna.
Backsidan är från sidan sett den lagdel som ser mest intressant ut. Där får Huddinge behålla Lukas Dahlbeck och förstärker med hemvändaren Nils Strandberg Sarén och Djurgårds-junioren Wilmo Andersson. Det finns stor utvecklingspotential i det unga gardet och kan bli en kul följetong under vintern. Men med tanke på hur tät och tuff söderserien kommer bli säsongen 25/26 är det väl mycket att tro att Huddinge ska kunna nå till några högre nivåer även om de spelmässigt och sportsligt lyckas gaska upp sig efter de dystra säsonger som passerat. Man får nog fortsatt vara inställda på att vara ett lag som missar slutspel.
Foto: [Bildbyrån]
13. GRÄSTORP
Den lilla föreningen fick en friplats till Hockeyettan ifjol och lyckades, även om man i slutändan inte vara nära några speciellt framskjutna placeringar, etablera sig i ligan på ett bra sätt. Det var till stora delar resultatet av erfarenheten som fanns i organisationen från tidigare spel på nivån. När man nu står inför det ”svåra andraåret” är det dock med ett lag som även om stommen är intakt tappat ganska många prominenta namn.
Borta är den rutinerade tränaren Andreas Appelgren, poängsprutan Anton Kivelä och nyckelbacken Lucas Frank för att nämna några. Men känslan är ändå att Grästorp står ganska stadigt inför det som väntar. Det har gjorts en hel del spännande nyförvärv som även om de kommer från lägre nivå har stor potential i sig. Man satsar på ett helt nytt och ungt målvaktspar i form av Leo Granholm och Noel Sjökvist, hoppas att Leo Böris ska hitta tillbaka till fornstor poängform och sticker ut hakan med att ge tränaransvaret till hungrige men tämligen oprövade Emil Bihorac. Det känns fräscht.
Men som jag redan nämnt i flera andra analyser, den södra serien kommer bli stenhård. Topp tio är proppat med klubbar som satsar hårt och har betydligt mycket mer namnkunniga trupper. Att Grästorp ska kunna utmana i den konkurrensen är väldigt långsökt. Men att det här är ett lagbygge som med ganska god marginal ska kunna hålla sig borta från den absoluta botten ser jag som en självklarhet.
12. VÄSTERVIK
Ett tag var frågan tryckande om Västervik över huvud taget skulle lyckas reda ut ekonomin så pass mycket att de skulle beviljas spel i Hockeyettan kommande säsong, men efter ett hårt arbete av ideella krafter lyckades man reda ut den omedelbara krisen och står nu här med vad som på papperet är ett lag långt mer konkurrenskraftigt än vad man hade kunnat tänka sig. Fjolårets farsartade utförsäljning där sportchefen Victor Öhman tvingades göra sig av med stora delar av vad som var ett rent stjärnlag har förbytts i nåt...ja, väldigt spännande faktiskt.
Nog är det så att truppen är tunn och att skillnaden mellan lagets topp och botten är påtaglig. Men Västervik har ändå ovanpå sin ganska hemvävda stomme, där juniorer lyfts upp och lokala spelare engagerats, ett lag med material till några ganska skapliga linor. Liam Svensson kan bli en hemvändande poängkung, Hugo Frylén har väldigt mycket mer i sig än vad han lyckades visa den gångna säsongen och att den defensivt rejäla backen Filip Halvordsson stannar är en jackpot för Öhman i hans lagbygge.
Men det som sticker ut mest är förstås målvaktsparet. Här har Västervik ett av seriens i särklass mest intressanta par. Sebastian Andersson har varit bättre än sin roll som andrekeeper i Visby/Roma och vill ta nästa steg. Ian Blomquist har haft några tuffa år men har potentialen att vara en av ligans bästa om han studsar tillbaka. Kampen dem emellan blir intrikat och kan bära Västervik en ganska bra bit. Men till syvende och sist är bredden för svag för att det ska kunna räcka hela vägen upp till något toppskikt.
Foto: [Bildbyrån]
11. MÖRRUM
Efter de ekonomiska bryderierna för några år sedan har laxarna blivit en klubb som satsar ungt och som dessutom fått ganska god utdelning på den vägen framåt. Två säsonger i rad har vi fått se offensiva spelare få sina genombrott i klubben och till kommande säsong väljer två av de där spelarna som verkligen blomstrade i vintras att stanna. Då snackar jag så klart om Hampus Johannesson och Rasmus Leijonhielm. Två offensivt begåvade killar som det ska bli fortsatt spännande att följa.
Mörrum får jobba med ganska god kontinuitet. Spelarna tycks gilla att spela under Marcus Paulsson. Storprofilen som kom in på tränarbänken ifjol och som nu får fortsatt förtroende. Han har tycks tillsammans med sin parhäst David Nilsson ha skapat en miljö där krav och spelglädje går hand i hand och det talar för att Mörrum även fortsatt kommer vara en klubb som utmanar och gör resultat.
Det är offensiven som är det mest framträdande i det här laget. Nu får man förvisso behålla sitt rutinerade målvaktspar från säsongen som gick (David Otter och Didrik Jansson), men i vintras var försvarsspelet den stora akilleshälen och på papperet ser det fortsatt ut som att det just är backsidan som är den svaga punkten. Trots en väldigt spännande värvning i form av Calle Arvedson. Ska det räcka längre än till en snopen plats precis utanför slutspelet kommer laxarna bli så illa tvungna att skärpa till sitt försvarsspel. Det är man förstås ganska medvetna om.
Foto: [Bildbyrån]
