Toppklubbarna öser på och bygger trupper som ska borga för en fortsatt kamp längst upp i tabellen med sikte på den åtråvärda platsen i Hockeyallsvenskan och i botten vrider och vänder småklubbarna på sina förutsättningar för att klara sig kvar. Men däremellan finns ett stort antal lag och några av dem ser ut att ha gjort riktigt spännande saker med sina trupper.
Idag riktar jag fokus mot fem klubbar som kommer från en ganska medioker säsong (i vissa fall många mediokra år), men som ser ut att ha skapat sig goda förutsättningar att verkligen höja sig under säsongen 25/26. Klubbar som det ska bli väldigt spännande att följa i sin ambition att bli bättre och konkurrera på ett helt annat sätt i Hockeyettan.
Enköping
Totalt har 13 man lämnat truppen och många av spelarna som försvinner är skickliga veteraner som varit en del av stommen under en längre tid. På papperet kan det te sig som ett väldigt hårt slag att spelare som Robin Nilsson, Wilmer Lindblad och Daniel Andersson försvinner från truppen på ett bräde, men någonstans måste man då ta i beaktande att de misslyckats med att i rollen som ledande spelare ta Enköping till sportsliga resultat. I fyra raka säsonger har laget huserat i botten av grund- och vårserier och cementerat omdömet som ett menlöst, grått och synnerligen svagt Hockeyettan-lag.
Utan att peka finger mot specifika spelare var det tvunget att hända något i Enköping och att göra i stort sett rent hus med vad som varit en stomme i för många år var direkt nödvändigt för att kunna starta om. Meritmässigt blir man ett mindre imponerande lag inför säsongen 25/26, men tanken är att det ungdomliga driv som finns i flera av spelarna som kommit in ska hjälpa till att ta klubben framåt. Nye tränaren Henrik Björkmans största utmaning blir inte att sätta ett fungerande spelsystem utan att tvätta losermentaliteten ur tröjorna och implementera en tydligare kravställning. En sådan utmaning blir enklare att genomföra när det är ett till stora delar nytt lag som formats samman och gamla rutiner inte kan fortsätta av gammal vana.
Men även om det är den mentala aspekten och viljan att verkligen tävla som blir det viktigaste för att ta Enköping från sin mediokra tillvaro till något betydligt mer engagerande kommande säsong kan man inte blunda för att truppen som satts ihop ser ganska intressant ut. Framförallt på backsidan där +/--kungen Felix Lövgren fått sällskap av bjässen Joshua Karlsson och rejäla Petter Eriksson. Även Leon Okonkwo Prada väntar på det ordentliga Hockeyettan-genombrottet efter att ha turnerat förbi några kubbar de senaste åren. Lyfter det inte för Enköping i vinter, ja då lyfter det nog aldrig.
Foto: [Skärmdump]
Tranås
Sport är sällan logiskt, men i fallet Tranås AIF är den faktiskt det. Kikar man på lagets resultat de senaste fem, sex åren (egentligen hela vägen från att klubben nådde kvalserien mot Hockeyallsvenskan 18/19) har man varit ett ”varannan säsongs-lag”. Semifinalspel och nosande på den absoluta toppen har blandats med missade slutspel och rent av negativt kvalspel säsongen 20/21. Mot bakgrund att fjolåret slutade med snopen semester direkt efter Allettan och således ett missat slutspel borde det enligt varannatårs-logiken vara dags för något riktigt stort i Tranås igen.
Men bortser man från den nyckfulla tolkningen av gammal historik har sportchefen Stefan Fransson också lyckats riktigt bra med bygget av sitt lag. Tranås har överlevt tappet av spetsbackarna Alfred Hjälm och Gustav Malmkvist (båda till Vimmerby), sorterat bort spelare som inte levererade enligt plan och förstärkt med pjäser som man vet kan leverera i den svarta tröjan. Det är lätt att kalla dem ”revanschspelare” då herrar som Markus Ruuskanen, Viktor Nilsson Westlund och Lukas Isaksson kommer från lite skakiga säsonger och ska bevisa sig på nytt, men det är faktiskt en adekvat beskrivning. De har levererat stort i Tranås förut och kan förväntas göra det igen. Den hemvävda prägeln förstärks ytterligare av att dynamon Pontus Eklöf kommer hem igen efter en liten semester i Frankrike.
Rutinerade finländaren Jussi Salo har skrivit ett längre kontrakt och tar över på tränarbänken. Det kan eventuellt innebära ett Tranås som spelar lite tråkigare kommande säsong, men å andra sidan samtidigt att försvarsspelet blir mer ramstarkt och att laget visar upp en viktig stabilitet snarare än hockey i flygande fläng. Det är med andra ord många faktorer som pekar mot att Tranås går mot en mycket bättre säsong än vad som blev fallet 24/25.
Foto: [Skärmdump]
Borlänge
När man diskuterar masarnas fjolårssäsong måste man göra skillnad på det rent spelmässiga och de sportsliga resultaten. För resultatmässigt var det, ja vill man vara elak skulle man kunna kalla det snudd på uselt. Laget vann totalt nio matcher under ordinarie tid på hela säsongen, kom näst sist i grundserien och missade slutspel. Men bitvis spelade Borlänge faktiskt riktigt bra hockey. Det som saknades var förmågan att knyta ihop säcken. Laget lyckades inte förvalta sina fina perioder och hittade snarare vägar till att förlora matcher de egentligen borde ha vunnit. Det är sådant som kan sorteras in på kontot för ungdomlig naivitet och orutin.
Med tanke på att man nu fortsätter att bygga laget med en hel del kontinuitet finns därför anledning att tro att det ska lyfta rejält. De unga spelarna har liksom tränaren Liam Wallström byggt på sig en säsong av erfarenhet, förhoppningsvis lärt sig vad som krävs och kommer därmed kunna prestera bättre i spetsiga situationer. Det är uttjatat att dividera om det där med ”process”, men i Borlänges fall är det relevant. Man står på en betydligt stadigare plats när man kliver in i säsongen 25/26 än vad som var fallet ifjol.
Ovanpå det har det dessutom gjorts några riktigt intressanta värvningar där Henning Rothsten, Isac Ollas Mattsson och Hampus Malm på backsidan fått sällskap av Gustav Lindström och det kommit in två potentiella storsnajpers i form av Joel Jonsson och Calle Karlsson. Alla aspekter inbakade finns det faktiskt anledning att ha ganska stora förväntningar på Borlänge inför kommande säsong. Det var längesedan förutsättningarna såg ut på det sättet.
Foto: [Skärmdump]
Kiruna IF
Budskapet som trumpetats ut från den flyttbara gruvstaden har i många år varit att det är snudd på omöjligt att värva svenska spelare till Kiruna. Man har haft det kämpigt på marknaden och många gånger tvingats betala lite för mycket för lite för mediokra importspelare. Visst har man haft några riktigt lyckade importer (där Teemu Siironen och Matias Mustonen väl är goda exempel i närtid), men alldeles för många av de som gästspelat har levererat alldeles för lite i förhållande till vad som hade behövts. Resultaten har blivit därefter. Det har blivit någon Alletta (snarare för att andra lag underpresterat än av egen briljans), men helhetsbilden är väldigt beige och det var tio år sedan Kiruna IF spelade slutspel.
Nu har tränaren och sportchefen Nico Surenkin som klev på ifjol gjort sitt bästa för att bryta ner den där självuppfyllande profetian och till sitt första helt egna lagbygge endast värvat två utländska spelare. Målvakten Artur Ogandzhanyan som har ett förflutet i klubben sedan tidigare och den estländske landslagsbacken Robert Ossipov. I övrigt ligger tonvikten vid svenska spelare där hemvändare som Rasmus Similä och Hugo Alatalo står ut vid sidan av Clemensnäs-spetsarna Liam Nilsson och Ludvig Warg. Det nya spåret i lagbygget borgar för att det ska bli lättare att få ihop truppen och att fler kanske spelar mer för skölden på bröstet än för sitt nästa kontrakt.
Sen ska man nog inte underskatta att Nico Surenkin inte bara byggt laget utan att han också är tränare och nu har blivit varm i kläderna i Kiruna. Ifjol fick han jobba med vad han hade, nu finns en tydligare struktur och tanke i lagbygget och även om den hemvävda stommen håller okej Hockeyettan-klass på sin höjd har finländaren skaffat sig förutsättningar att få det här att lyfta. Det ska bli spännande att följa.
Foto: [Skärmdump]
Halmstad
En av de riktigt stora nycklarna till framgång är att ha en god självinsikt. Något som ärligt talat är en ganska stor bristvara i idrottsvärlden, men som jag upplever att Halmstad Hammers faktiskt har ganska gott om inför säsongen som kommer. De ledande figurerna i klubben tycks på ett bra sätt ha greppat att man i sin iver att bli ett spelförande lag under fjolårssäsongen tappade bort sig själva och blev en sämre enhet. Det låter som något fullständigt paradoxalt (alla lag vill väl vara spelförande och äga pucken?), men Hammers var lite för skickliga och hade lite för mycket puck säsongen som gick.
Framgångssagan Halmstad Hammers har nämligen byggt på hårt arbete och rappt kontringsspel. Ett kollektiv av laglojala spelare som kämpar för varandra och för skölden och som accepterat faktum att man inte kommer spela den roligaste hockeyn i världen. När sportchefen Niklas Söderström till den gångna säsongen byggde ett spelskickligare lag än vanligt blev resultatet att man tappade en hel del av de där så utpräglade spelvändningarna och att man dessutom gick alldeles för mycket vilse i egen zon. Det som tidigare varit ett kassaskåpssäkert försvarsspel där alla visste precis hur de skulle hjälpa målvakten var plötsligt ganska ihåligt om vi ska vara helt ärliga.
Nu tappar Halmstad några spetsiga pjäser och på papperet är laget inte alls lika självklart som ifjol. Inte när det kommer till spetsen i alla fall. Men det behöver inte vara dåligt, snarare tvärtom. Det blir lite back to basics. Hammers kommer sätta försvaret snarare än det flashiga först. Krypa tillbaka till en position där de inte har fullt lika mycket puck och i och med det också kommer kunna kontra betydligt mer. Det är en hockey de bevisat att de kan bemästra förut. Och det viktigaste av allt, efter fjolårets ganska mediokra sportsliga resultat är man tillbaka i den position där man trivs som allra bäst igen. Den som underdog.
Foto: [Niclas Jönsson/Bildbyrån]
