Jag såg det fladdra förbi i något av alla otaliga kommentarsfält i sociala medier. Det putslustiga konstaterandet från en vass ordvitsare:
”Ni hade en Kemi i båset, men absolut ingen i laget”.
En väldigt träffsäker beskrivning av vad som hände med Vita Hästen i slutspelet och det är kanske där en haveriutredning måste börja om man ska kunna göra en gedigen analys och peka ut vad som gick så oerhört snett den här säsongen.
Vita Hästen hade ett väldigt bra lag på papperet, men på isen var det en samling spelare utan särskilt mycket till kemi mellan varandra eller förståelse för den spelidé som skulle genomföras under tränaren Jesper Kemi. Man blev aldrig ett lag med kämpar som spelade för varandra. 0-3 i matcher mot Halmstad Hammers var således helt i sin ordning.
Hur kunde det gå så?
{{ PAYWALL LIMIT }}
Låt oss bena i några punkter.
Man värvade sönder kemin vid deadline
Det går inte att blunda för att det finns ett före och ett efter transferdeadline. Vita Hästen var ett brokigt lag redan från början, förmodligen dessutom med vetskapen att det skulle komma att hända grejer innan fönstret stängde, men där man under stora delar av säsongen hittade positiva vägar till segrar började formkurvan dippa ganska brant neråt efter att truppen förstärkts rejält.
Något hände helt uppenbart med kemin i laget när klubben laddade på med klassnamn vid deadline. Marcus Eriksson, Mattias Bäckman, Linus Lindgren och Carl-Henrik Edwardsson var förstärkningar som fick det att se ut som en rejäl push mot Hockeyallsvenskan, men i realiteten var det bara den sistnämnda som kom upp i något så när godkänd nivå.
Foto: [Daniel Eriksson/Bildbyrån]
Marcus Ericsson var blek och skadad, Mattias Bäckman var så trött att han såg ut att behöva syrgas för att orka jobba hem och Nybro-lånet Linus Lindgren rosade inte marknaden. Vad man fick var alltså inte spets, utan snarare en stor osäkerhet bland befintliga spelare. Det är klart det påverkar stämningen när fantasisummor öses över spelare som sen bara är marginalare, men framförallt blev det ständiga förändringar i laget, killar som åkte upp och ner från läktaren och en enda röra utan stabilitet att falla tillbaka på. Vita Hästen såg inte ut som ett lag som mådde särskilt bra från februari och framåt. Det var en samling skickliga hockeyspelare utan kemi mellan sig. Flera av dem förvisso med ett långt förflutet i föreningen, men som kollega Henrik Skoglund så träffande uttryckte det när vi diskuterade saken i ett poddavsnitt nyligen: ”många kanske hade hjärta för klubben, men inte för laget”.
Bristen på idé att falla tillbaka på
Det ständiga laborerandet med laget där formationer förändrades och spelare åkte in och ut ur truppen ger upphov till frågan om det verkligen fanns någon genomtänkt idé att falla tillbaka på. Har man spelat ett helt seriespel borde man med ett välmående lag kunna kliva in i ett slutspel med väldigt tydliga roller och en filosofi man verkligen tror på. I Vita Hästens fall såg det dock väldigt godtyckligt ut, som om man tog det lite vind för våg. Det fanns en otydlighet kring hur man skulle agera och hjälpa varandra. Fanns det verkligen en plan för hur de pjäser som plockades in vid deadline skulle användas kan man ju fråga sig?
När spelet gick i stå mot ett extremt genomtänkt Halmstad Hammers såg Vita Hästens spelare väldigt villrådiga ut. De hade inga verktyg för att kunna hantera sin motståndare. Som om det varken fanns någon matchplan eller särskilt tryggt spel att falla tillbaka på. Över tre slutspelsmatcher mot Halmstad Hammers lyckades Hästen inte förändra matchbilden över huvud taget trots att man mycket väl måste ha sett vad som skedde. Som om man hoppades på att individuell skicklighet och kvalitet skulle ordna biffen.
Tyvärr för Vita Hästens del är detta en upprepning av vad vi tidigare sett i Brödernas/Väsby. Nye sportchefen Tom Tärnström tog med sig tränaren Jesper Kemi därifrån och gjorde en repris. Där fick vi se en sportchef som värvade ett stjärnstarkt lag som sedan aldrig riktigt fick ut sin fulla potential på isen. Något som givetvis ger upphov till en del funderingar.
Foto: [Skärmdump]
De ledande poängspelarna var inga gå i bräschen-spelare
Rent krasst kan man säga som så att Vita Hästen hade en trupp fylld med väldigt skickliga spelare, men kanske inte de där hundraprocentiga karaktärerna. Jag ska inte vara elak och ta någonting ifrån ledande poängspelare som Emil Öhrvall eller Gustav Lindberg. Det är fantastiskt skickliga spelare, men har ingen gång under sina karriärer klivit fram som den där typen av spelare som lyfter upp ett lag på sina axlar och signalerar ”här följ mig” i ett slutspel. Casper Östberg hade inte mycket till slutspelserfarenhet alls och Jesper Sellin har väl i ärlighetens namn framförallt frodats ur en roll som joker tidigare i sin karriär.
Alla de där spelarna var bra värvningar och behövdes i laget, men man saknade ett annat skikt av spelare – karaktärerna. Där Halmstad hade mängder av spelare som kanske saknar just den skickligheten men växer och vill driva när det blir tuffare matcher saknade Vita Hästen den dimensionen helt och hållet. När ingen dessutom tilläts vara särskilt trygg i sin roll blev det lättare att lämna över ansvaret till deadline-värvade stjärnor som i sin tur inte levererade. Där finns garanterat en stor anledning till att det blev som det blev.
Bortförklaringarna
Klubben har hela säsongen muttrat ett mantra om att man ju faktiskt är nykomlingar vilket i sammanhanget blir ganska fjantigt med tanke på vilken trupp man byggde och hur man förde sig vid transferdeadline. Det har snackats om att man tog med sig en massa spelare upp från division 2 och att Hockeyettan är en helt annan nivå, men rent krasst sorterades ju merparten av de där division 2-spelarna ut ur truppen under säsongens gång eller hamnade på läktaren i slutspelet. Bland den handfull spelare från fjolårets trupp som fanns med i uppställningen till den avgörande kvartsfinalen mot Halmstad hittar vi spelare som Albin Ivarsson-Hamberg, trotjänarstjärnan Jesper Samuelsson och målvakten Daniel Fahlström. Att kalla dem division 2-spelare är väl kanske lite väl magstarkt?
Foto: [Nicklas Elmrin/Bildbyrån]
Det är svårt att slå bort tanken på att det där snacket och mantrat om att ”det inte var så att de måste gå upp i år” tog udden av laget? Att det kan ha skapat en undermedveten underlåtenhet att det inte var hela världen att åka ur. Vilket så klart kan bli ganska förödande i en trupp som kanske inte har den bästa kemin från början.
Efteråt har fansen konstaterat att skadade Marcus Eriksson som spelade med bruten hand och Mattias Bäckman saknades i den sista matchen, men laget var ju starkt nog redan innan deras intåg. De skulle ju bara vara den extra lilla bonusen.
Konklusion
Slutsatsen av kvartsfinaldebaclet mot Halmstad är att man måste vara mycket mer noggranna med sina rekryteringar och val. Det är mycket möjligt att det fanns ett hårt internt tryck på sportchefen Tom Tärnström att agera kraftfullt vid deadline, men det blev för mycket av det goda. Ett redan brokigt lag var inte redo för de hierarkiska förändringar som skedde när så många nya pjäser lyftes in i mixen. Det är självklart att man skulle plocka in hemvändarstjärnan Marcus Eriksson när man fick den möjligheten, men det kanske hade varit gott nog? Ett namnstarkt lag gör inte en framgång. Man hade en lite naiv syn på processen att få ihop ett fungerande lag och måste skruva både en och två gånger på hur man arbetar inför kommande säsong.
För självklart ska man inte slänga ut hela det här projektet genom fönstret och börja om på helt ny kula. Det finns mycket positivt att ta med sig från årets upplaga av Vita Hästen och det vore klokt att behålla och bygga kring en stomme. Man kan väl förvänta sig att det blir Vita Hästen-farbröderna Marcus Eriksson och Jesper Samuelsson som förväntas leda laget nästa säsong, men jag ser gärna att man behåller de unga spelarna med framtidspotential och försöker bygga upp dem ytterligare. Det har ryktats om förlängningar med Casper Östberg och Helmer Styf. Bra så. Jag ser gärna nya kontrakt även med utvecklingsbara pjäser som Sebastian Lillstund, Adam Aunes Johansson och Alexander Lundman.
Foto: [Nicklas Elmrin/Bildbyrån]
När man blickar utåt efter nyförvärv behöver fokus ligga mycket mer på karaktär än på poängcv och spets. Man saknade den typen av spelare i årets bygge och viktigt för Vita Hästen är att få ihop en grupp som verkligen offrar allt och spelar för varandra. Det är så man lyckas i ett slutspel och når hela vägen till Hockeyallsvenskan genom det nålsöga som finns mellan divisionerna.
När det kommer till tränarpositionen går det med tanke på historien från Väsby som upprepade sig inte att göra någon annan analys än att sportchef Tärnström kan komma att behöva ta ett smärtsamt beslut. Det blev inget lyckat utfall att anställa polaren. Jesper Kemi är en spännande tränare på sikt, men kanske har han tagit lite för stora uppdrag lite för tidigt i karriären. Han hade inte nycklarna för att vända trenden när det började bära emot och har helt enkelt inte lyckats i Vita Hästen. Norrköping med det stora supportertrycket är ingen lätt plats att verka på när det börjat grina emot och uppförsbacken är brant för nuvarande tränarkonstellation med tanke på den situation som uppstått.
Ett byte på den positionen förefaller vara ett rimligt drag efter vårens fiasko.
