Black Week på Hockeysverige Plus! Ta del av allt vårt exklusiva material på hockeysverige.se i ett helt år för bara 399 kronor (Ord.pris 659 kr).
Säsongen i Hockeyettan är tillräckligt gammal för att det äntligen ska kunna gå att dra slutsatser utifrån tabellerna och samtidigt också analysera hur specifika spelare har skött sig.
Många har strålat och placerar sig långt upp i allehanda statistiska sammanställningar, men så finns också de som kom in med stora förväntningar och kanske inte riktigt har levererat enligt plan. Dessa ska det handla om idag.
Vi har nämligen kommit till en punkt på säsongen där det inte alls är orimligt att tänka sig att det kan börja röra på sig om det inte lossar spel- eller poängmässigt snart. Till exempel har vi ju redan fått se spetsvärvningen Romans Semjonovs lämna nykomlingen Norrtälje efter magra 1+4 på nio matcher.
Det är dags att utropa ett ”Hallå var är ni?” och reflektera över en grupp av i grunden väldigt skickliga spelare som så här långt under säsongen knappast har fått ut vad alla förväntat sig.
{{ PAYWALL LIMIT }}
Carl Wassenius, forward, Huddinge
Det höjdes många ögonbryn när Hockeyettan-stjärnan tätt inpå säsongen valde att göra klart med budgetbygget i Huddinge. Under sina år i Väsby har den sylvasse skarpskytten varit god för närmare en och en halv poäng i snitt per match, men det har varit i en riktigt bra omgivning. Wassenius är en av ligans bästa målskyttar, utrustad med både ett väldigt skott och fint spelsinne, men det har blivit tydligt att inte ens han kan bära ett lag på egen hand. Omgivningen har varit för svag och spetsforwarden har så här långt bara lyckats åstadkomma ett mål och tre assist på sina tio spelade matcher. Krasst sett för Huddinge är det nog tyvärr så att han måste göra mer om laget ska kunna klättra från botten av tabellen.
Foto: [Emma Wallskog/Bildbyrån]
Hunter Godmere, forward, Wings
Kanadensaren kan vara en sylvass målskytt på Hockeyettan-nivå, det visade han inte minst i Falu IF säsongen 23/24, och kom tillbaka till Sverige och Wings med en förhoppning om att kunna ta ett rejält avstamp mot Hockeyallsvenskan. Så har det inte alls blivit i öppningen av säsongen. Trots att Wings presterat långt över förväntan (i alla fall på hemmaplan) har det inte släppt i poängproduktionen för kanadensaren som bara står noterad för 1+1 över åtta matcher. Det är så klart underkänt för en spelare som förväntades leda lagets offensiv. Nu är han skadad efter att ha ett knä fått sig en törn i samband med en uppvärmning och det återstår väl att se om han över huvud taget kommer tillbaka i spel för Wings.
Jesper Hultberg, forward, Mörrum
När Hultberg inledde sin Hockeyettan-karriär i Mörrum och gjorde flera raka säsonger i klubben var det som en spelare som började bygga upp ett rykte om att vara någon som kunde bli något riktigt bra på sikt. Så har det sen inte riktigt blivit. Skador har kommit i vägen och anfallaren har stått och stampat ganska påtagligt under sejourer i Karlskrona, KRIF och Tranås. Men potentialen finns där och när Mörrum till den här säsongen valde att värva tillbaka honom var det med en uttalad förväntan om att han skulle bli en lagpappa som gick i bräschen. Säsongsinledningen är dock skral. Hultberg har inte gjort något större avtryck, står noterad för ett ynka mål och är ganska mycket minus i statistiken. Med tanke på hur ungt lag laxarna har och hur mycket det skakat initialt måste han leverera mer än så.
Foto: [Magnus Lejhall/Bildbyrån]
Wilmer Lindblad, back, Järfälla
Den 26-årige backen ska vara en av de rutinerade spelarna som med alla sina Hockeyettan-matcher i bagaget leder nykomlingen genom säsongen. Då håller det inte att ha lagets värsta minusstatistik och vara så gott som osynlig i poängprotokollet. Låt gå för att mycket minus kan förklaras med mycket speltid i ett ganska svagt lag, men Lindblad ska ändå ha pondusen att prestera bättre och hjälpa Järfälla framåt. Här krävs en uppryckning om det ska finnas någon poäng för klubben med att låta honom uppta en plats i laget.
Lucas Feuk, forward, Hanviken
Det finns en förväntan i Hanviken om att forwarden ska kunna få ut mer poäng av sitt spel än vad som skett tidigare i karriären. ”Jag har tyckt att han varit lite kvävd under åren jag har sett honom i andra klubbar. Jag skulle vilja släppa loss honom. [...] Jag har också en bild av honom som en snajper.” sa till exempel tränaren Anders Hultin om honom här på Hockeysverige.se för några veckor sedan. Problemet är bara att det låtit exakt så även i hans tidigare klubbar. Det var precis så man sa i Hudiksvall och det var precis det man förväntade sig i Väsby. Men poängleveransen stod inte i proportion till förväntningarna. Nu har forwarden lyckats åstadkomma ett mål och tre assist under sin första tid i Tyresö. Hanviken behöver att det går från ord till handling och lossnar för honom. Lucas Feuk är en duktig spelare, men det börjar bli dags att omsätta det i poäng.
Foto: [Niclas Jönsson/Bildbyrån]
Elliot Ståhlberg, forward, Grums
Grums är ett hopplöst grått division 2-gäng utan spets. Det är man medvetna om och har gått in i säsongen med inställningen att försöka försvara sig till så många poäng som möjligt. Men det kräver också att det finns spelare som kan bryta mönstret och göra de där poängen som gör att man kan vinna någon match här och där. Hoppet stod bland annat till Ståhlberg som ju producerat ganska bra på juniornivå och gjorde en första resa med Västervik på seniornivå ifjol. Men än så länge har 20-åringen inte lyckats bryta sig loss från Grums grå kollektiv för att göra skillnad. Det är orättvist att lägga ansvaret på axlarna av en så ung spelare, han måste få tid på sig att växa i kostymen, men tyvärr för värmlänningarna är det nog så att han är en av få som faktiskt skulle kunna åstadkomma offensiv förändring.
Adam Bäckstrand, forward, Tingsryd
Tålamod är en dygd och det är mycket möjligt att det förr eller senare släpper för Bäckstrand, men krasst hade Tingsryd förstås väntat sig väldigt mycket mer av sitt allsvenska nyförvärv. Speciellt som man ryktesvis snodde honom mitt framför ögonen på rivalen Karlskrona som trodde sig ha förhandlat ett kontrakt. Den spelskicklige anfallaren hade en drömsäsong och manglade in poäng för Mörrum innan han värvades till Almtuna. En nivå upp visade sig dock brister i spelet som gjorde det svårt för honom att leverera. Tingsryd skulle bli något av en rebound, men så här långt har han haft svårt att utmärka sig och ligger ganska mycket minus i statistiken. Ska han vara en spelare som gör skillnad för ett topplag i Hockeyettan kan man begära väldigt mycket mer.
Foto: [Patric Söderström/Bildbyrån]
Pelle Hedlund, forward, Forshaga
Pelle Hedlund har sina styrkor som gör honom nyttig för ett lag även när det inte fungerar i poängproduktionen. Som glädjespridande spillevink har han garanterat inflytande över omklädningsrummet även i bistra tider, men poängmässigt har det egentligen aldrig lossnat i Forshaga. 19 poäng (7+12) på dryga 30 matcher ifjol var inte dåligt, men med tanke på sitt legacy som en poängstark spelare i ettan var det ändå i underkant och den här hösten har han inte producerat alls. På slutet har han dessutom missat några matcher. Andra har gjort poängen så här långt, men ska Forshaga gå långt behöver de få igång Hedlund också. Låt oss kalla det ett sparkapital.
Vilmer Stahmann, forward, Halmstad
Efter succésäsongen 23/24 där Stahmann gjorde 30 poäng (15 mål och 15 assist) för moderklubben Mörrum hade han det betydligt tyngre med poängproduktionen ifjol. Halmstad skulle bli ett sätt att komma tillbaka upp på banan igen. För vi har ju sett många exempel på hur lite stukade spelare kommer till Halland och får fart på sina karriärer igen. Så här långt har det dock inte hänt Stahmann. Långt därifrån faktiskt. 22-åringen får sparsamt med speltid långt ner i hierarkin och har endast noterats för en ynka assistpoäng under säsongen. Händer inget drastiskt snart har jag svårt att se att forwarden kommer vara kvar i klubben någon längre stund den här säsongen.
Elias Lustig, back, Nyköping
Förr eller senare måste man göra verklighet av sin potential. Det finns en anledning till att Lustig kunnat representera åtta olika Hockeyettan-klubbar över de sex senaste säsongerna. Många sportchefer har sett en potential i honom, både som ledare och som rejäl back med poängpotential. Annars hade han aldrig fått chansen att byta om för prominenta klubbar som Kalmar, Tranås och Lindlöven. Men succén har uteblivit och han har inte blivit långvarig någonstans. Med tanke på hur bräckligt byggt årets Nyköping är hade klubben verkligen behövt att 24-åringen klev fram och tog en riktig ledartröja, men så har inte skett. Nu har historien upprepat sig så många gånger att det börjar framstå som att det snart är dags att ge upp hoppet om att han ska bli något på Hockeyettan-nivå. Finns det kraft till att motbevisa en sådan tes?
