JUST NU: Erbjudande på Hockeysverige Plus. Bli årsmedlem till rabatterat pris - få sex månaders plus hos EliteProspects på köpet.
”Finlands sak är vår” löd budskapet på en klassisk gammal propagandaaffisch från vinterkriget och det uttrycket kan man förstås, om man väljer att skruva lite på det, tillämpa även på hockey. Det har alltid funnits en ganska tät koppling mellan Sverige och det östra grannlandet. SHL-historien är fylld av sportchefer med fäbless för att värva finskt och det fanns några år även i Hockeyettan när det hetaste heta var att värva spelare från den finska andraligan. Alla klubbar med självaktning skulle ha minst en Mestis-finne, gärna fler.
Men det där har förändrats. Importerna i Hockeyettan har i största allmänhet blivit färre de senaste åren och det gäller även när det kommer till finländare. Men framförallt fyller de finska importer som kommer hit helt andra roller än vad som var fallet för bara några år sedan.
Därför är det roligt att parafrasera den där gamla propagandaaffischen: Finlands sak är gnugg.
En genomgång av de finska spelare som byter om i Hockeyettan den här säsongen visar nämligen att väldigt få av dem fyller roller som skickliga poängsprutor. Hör här...
Nicklas Nousiainen, forward, Väsby
Den 27-årige centern gjorde en riktigt poängstark säsong i Väsby-tröjan 22/23 och prickade då bland annat in 21 mål serie- och slutspel kombinerat. Men det är inte för sina poäng han är viktig numera. I det brokiga lagbygget som föryngrats till den här säsongen är han en klok ledare som gör rätt saker ute på isen. En härförare i gruppen som betyder oerhört mycket även om leveransen den här säsongen har varit ganska skral (well, fem pinnar på sju matcher, allt är relativt). Det är precis den där typen av spelare som kanske inte gör jättemycket väsen av sig, men vars tomrum verkligen märks när han inte är med.
Foto: [Skärmdump]
Elias Elomaa, forward, Kalix
När 28-åringen tillsammans med en skock av landsmän lockades till Borås mitt i säsongen 23/24 var det i en roll som poängspelare och då producerade han också över en poäng i snitt per match under seriespelet för att sedan svalna betänkligt i slutspelet. Hos Boden ifjol blev han mer av en vattenbärare. En stabil pjäs som gjorde att andra kunde blomstra och där någonstans har det väl startat även i Kalix. Klubben vill säkert gärna att han ska klämma ur sig poäng i stor skala, men så här långt är han inte någon som greppat taktpinnen inom det området.
Daniel Takkunen, back, Tranås
Strax innan säsongen valde Tranås att kontraktera Takkunen efter ett provspel för att...ja, varför då egentligen? Kanske för att de kunde? Det var ganska uppenbart att döma av uttalandena från både sportchefen Stefan Fransson och tränaren Jussi Salo att Daniel Takkunen nog egentligen inte var riktigt den där spetsbacken som de egentligen sökte. Men med det sagt har finländaren visat sig vara en ganska bra rekrytering ändå. En trygg pjäs som lägger ner ett hederligt arbete varje kväll och på så sätt är värdefull för laget även om det inte trillat in särskilt många poäng.
Kie Vähäkangas, forward, Kalix
Försäsongen lovade mycket, men i öppningen av seriespelet har Mestis-värvningen Vähäkangas haft svårt att hitta nätet. Här är dock tanken att han ska vara en producerande spelare för Kalix och det är möjligt att det kommer lossna om man bara ger honom lite tid. Puckarna ramlade ju som sagt in i träningsmatcherna.
Tomi Mäntynen, forward, Kiruna IF
Redan när klubben värvade Mäntynen mitt under pågående säsong ifjol var man ganska tydliga med att han inte kom in med förväntan om att vara en poängspruta. Han kommer in med en helt annan uppgift, den som gnuggare. Nu har finländaren förvisso lyckats pilla in någon puck då och då, men det är för karaktären han kan förväntas göra mest nytta för det Kiruna-lag som desperat famlar efter någon form av fast mark under fötterna.
Nico Vuorijärvi, back, Mjölby
Den rutinerade backen hade lite problem med en skada under försäsongen och fick stå vid sidan av trots att han var i speldugligt skick i början av seriespelet. Sedan dess har han matchats in försiktigt av huvudtränare Björn Tholander Olsson och gjort det bra de minuter han förtjänat. Den mustaschprydde musketören ska vara en trygg kraft yngre spelare kan luta sig emot snarare än powerplay-backen som mullrar in puckar från blå. I den rollen har han alla verktyg som behövs för att kunna vara framgångsrik på Hockeyettan-nivå.
Henri Tamminen, forward, Boden
Tamminen är djupt älskad i Boden för sitt sätt att spela och har med åren kommit att bli en stomspelare för norrbottningarna. Det här är finländarens sjätte säsong i klubben och han drar inte på sig tröjan varje matchkväll för att vara den som gör poängen. Snarare tvärtom. Henri Tamminen är spelaren som ska göra livet odrägligt för motståndarna, gå in i de heta situationerna och hela tiden ligga på den berömda gränsen med sitt burdusa spel. En roll han hanterar med bravur.
Foto: [Simon Eliasson/Bildbyrån]
Mikko Kärjä, back, Örnsköldsvik
28-åringen är en av många importspelare som tagit vägen via Åmål i division 2 till Hockeyettan. Än så länge kämpar han dock fortfarande med att anpassa sig till sin nya nivå. Han är ganska ordentligt minus i statistiken och har gjort sparsamt med poäng. Nu är det väl i och för sig inte först och främst av den anledningen Örnsköldsvik har valt att värva honom, men Kärjä har en bit kvar till att vara den solida Hockeyettan-back han nog trots allt har potentialen att vara.
Alex Jaakkola, forward, Grums
Även Jaakola är en sådan där spelare vars väg till tredjedivisionen gått via Åmål. Där manglade 25-åringen in mäktiga 41 poäng (15+26) på 27 division 2-matcher ifjol och nykomlingen Grums hade naturligtvis hoppats på att finländaren skulle kunna producera även en våning upp. Så här långt har det dock, precis som för merparten av lagets spelare, visat sig att steget från tvåan till ettan är ganska stort och Jaakola har bara noterats för ett mål som ensam poäng över nio matcher. Men däremot har han visat ganska god arbetsmoral och det är så hela det värmländska kollektivet får jobba innan någon kliver fram som frälsare. Kommer det kunna vara Jaakkola?
Sebastian Kauppila, back, Kiruna IF
Det fanns en tid när Kauppila betraktades som en spetsback på Hockeyettan-nivå. Säsongen 20/21 var han till exempel en viktig offensiv kraft för Boden. Men de senaste åren har den där offensiva ådran bleknat och nu är han snarare en pjäs som är viktig för Kiruna på grund av sin rutin. En back som vet vad som krävs och som kan ankra defensiven så att andra, yngre förmågor, kan vara sitt bästa jag.
Foto: [Niklas Larsson/Bildbyrån]
Leo Landor, forward, Surahammar
När forwarden tog klivet in i Hockeyettan tillsammans med SK Lejon var han en talang som pillade in en del poäng och sågs lite som någon som skulle kunna växa i rollen som poängspelare. Men sedan dess har Landor utvecklats i en annan riktning. Han har passerat förbi Örnsköldsvik, Visby och Nyköping på sin väg till Surahammar och snarare varit en hårt arbetande forward än någon som matchats stenhårt i offensiva situationer. Gott så. Landor har hittat en roll där han kan vara värdefull i Hockeyettan och fyller den på ett bra sätt.
Niklas Puistola, back, Tranås
Som son till Pasi och bror till Patrik får man väl anta att det finns någon form av kreativ talang långt därinne någonstans, men så här långt har den unge backen haft svårt att få ut det i Tranås-tröjan. Här får man dock ha lite överseende. Där många av landsmännen på den här listan är gnuggare by trade har Puistola en talang som ska förlösas. Han kommer i stort sett direkt från juniorhockeyn i hemlandet och vi vet ju hur svårt det kan vara för svenska spelare att gå från U20 Nationell till Hockeyettan. Acklimatiseringsperioden är ofta lång och här finns det något som kan blomma ut om klubben bara har lite tålamod.
Kasperi Lehtonen, back, Örnsköldsvik
24-åringen är ytterligare en sådan där spelare som kommit till Hockeyettan via division 2-spel i Åmål, men i Lehtonens fall tog Örnsköldsvik definitivt honom med förhoppning om att han ska göra poäng. De 33 pinnar (6+27) han mullrade in på 28 matcher från sin backplats ifjol står ut, men så här långt har han inte kunnat översätta det till Hockeyettan-nivå. Poängkontot gapar tomt åtta matcher in i säsongen och finländaren kämpar för att anpassa sig. Här måste det dock lossna. Där många andra på listan gör vad de ska i en gnuggande roll är Lehtonen tänkt för något helt annat. Ska det bara handla om gnugg behöver Örnsköldsvik inte ha en importspelare till att göra det.
