Ungefär halva grundserien är spelad och det börjar bli väldigt tydligt vilka klubbar som är att betrakta som topplag. Faktum är att så gott som alla gäng som på förhand pekades ut som favoriter också har levererat som just sådana.
Men med en halv serie under bältet har man ett ganska bra material för att analysera hur bra lagen egentligen är och som jag ser på saken är det 13 lag som spänt musklerna på ett sådant sätt som gör det rimligt att tala om dem som lag som borde kunna konkurrera i en topp när hela ligan ställs på sin spets efter jul. 13 gäng som så här långt truppmässigt, spelmässigt och resultatmässigt utkristalliserat sig som vad man på allvar kan kalla för topplag i Hockeyettan säsongen 24/25.
Det mesta ser som sagt väldigt bra ut, men det finns ändå saker att skruva på och fundera över hos samtliga av de här lagen. Tillåt mig därför rikta strålkastarljuset mot topplagen och presentera en viktig frågeställning kring vart och ett av dem.
Borås: Vem ska egentligen hålla i förstaspaden?
Fjolårets historia upprepade sig. Den åldrande ryske stjärnan Konstantin Barulin fick inte till det där med visum i tid och blev därmed försenad till Borås. Men vad spelade det för roll att 40-åringen missade seriestarten när 19 år yngre Viggo Andrén hittade storformen direkt? Talangen har spelat på en nivå som förväntades av honom under åren i Tranås, men som han aldrig riktigt hittade då och varit väldigt bra. När Barulin väl anlände ville inte han vara sämre och har också spelat på en ruggigt hög nivå. Det lämnar tränare Christer Nylund med ett lyxproblem. Vem ska han spela? Tränarens defensiva filosofi passar båda keeprarna som hand i handske, men någonstans måste han välja en förstekeeper. Blir det rutinen eller talangen som hamnar i första rummet då?
Foto: [Skärmdump]
Mariestad: Hur jobbar man med självbilden?
Mariestad har ett på papperet väldigt bra lag både vad gäller bredd och spets även efter att Adam Karlsson valt att följa sin hemlängtan tillbaka till Västerås. Därför är det förvånande att det just likt ifjol svajar lite väl mycket upp och ner i prestation. Laget vill spela en offensiv hockey och äga mycket puck, men när det inte riktigt funkar ser det nonchalant ut, som om lite för många av spelarna i truppen inte tar det på tillräckligt stort allvar. I Hockeyettan västra kommer Mariestad inte att bli testade, man är tillräckligt bra för att segla till Allettan utan problem, men det gör det ännu viktigare att jobba med självbilden. Sätter man inte prägeln att det krävs hundra procent dedikation varje match blir det tufft i södra Allettan och just nu finns det frågetecken för just den där noggrannheten som krävs.
Foto: [Skärmdump]
Brödernas/Väsby: Hur mycket lider laget av att inte bli testat?
Det spelar ingen roll att laget haft några spelare borta, man gör mos av Hockeyettan östra ändå. Brödernas/Väsby har gått fram som en slåttermaskin, vunnit allt, manglat in 42 mål framåt och bara släppt in ynka sex puckar bakåt. Men samtidigt som det är oerhört imponerande är det också en källa till viss oro. Det är uppenbarligen så att de enda lagen som så när kan mäta sig med Brödernas slagstyrka är Hanviken och Visby/Roma, resten är så långt efter att de bara ska städas av. Det kan bli en akilleshäl för det storsatsande laget att hösten inte erbjuder tillräckligt mycket tuggmotstånd. Att man inte närmelsevis ofta nog tillåts testas mot skarpt motstånd. Det återstår att se hur stor påverkan det kommer ha, men känslan är att Väsby skulle må bra av i alla fall några fler riktigt bra matcher innan Allettan.
Hanviken: Har målskyttet lossnat nu?
Den lilla klubben i södra Stockholm gör väldigt mycket rätt. Spelare utvecklas, skickas till Djurgården i parti och minut och på isen har man ett tryggt spel som gör att man har möjligheten att vinna alla matcher. Men en sak har saknats: målskyttet. Bitvis har Hanviken varit snudd på parodiskt trubbiga både sett till fjolårssäsongen och starten av den här. Men på sistone har det setts en ljusning på den fronten. Laget dundrade in tio mål, drygt en tredjedel av sina totala målskörd, över de två senaste omgångarna när Wings respektive Vallentuna besegrades med 6-1 och 4-1. Det väcker den aningen hoppfulla frågan, har det släppt nu? Alternativt, pessimistiskt vinklat, var det på grund av svagt motstånd? För att kunna vara ett topplag på riktigt behöver Hanviken en offensiv som levererar och det blir väldigt intressant att följa om den senaste tidens islossning är något som kommer hålla i sig.
Visby/Roma: Finns det en offensiv växel att lägga i?
35 gjorda mål på åtta spelade matcher, ett snitt på 4,37 kassar per match, ser på papperet inte alls särskilt pjåkigt ut. Men då ska man ha med i beräkningen att Visby/Roma nyligen var på fastlandet och gjorde totalt 18 mål över två matcher mot uruselt motstånd i form av Sollentuna och Nyköping. Målsnittet på strax under tre mål per match som man hade dessförinnan är mer rättvisande. Nu finns förstås ingen fara på taket, Visby är ett stabilt lag med en fenomenal backsida och ett forwardsgalleri som borde kunna börja leverera, men för att nå den absoluta toppen behövs ytterligare en dimension. Åren under Hans ”Säcken” Särkijärvi har i mångt och mycket sett likadana ut med embryon till något som kan bli bra, men ett anfallsspel som aldrig riktigt stått på egna ben mot det bästa motståndet. I år har man en skarpare trupp och det gör frågan relevant, finns ytterligare en offensiv växel att lägga i?
Foto: [Magnus Lejhall/Bildbyrån]
Halmstad: Vad händer om Robin Dahse blir skadad?
Årets upplaga av Halmstad Hammers har både pekats ut som ett riktigt topplag och agerat som ett sådant i inledningen av serien. Den skickliga stommen har fått det erkännande den förtjänar, nyförvärven har levererat och spelet sitter i största allmänhet riktigt bra. Ändå ligger en fråga och hovrar över hela anrättningen. Vad händer om Robin Dahse skulle bli skadad eller på annat sätt falla ifrån? Dag ut och dag in är det kaptenen som levererar på en så sanslöst hög nivå att man nästan måste gnugga sig i ögonen. Det är han som går i bräschen när de vänder matcher, det är han som gör viktiga mål, det är han som agerar ledare på ett grymt imponerande sätt. Jag vågar påstå att ingen spelare i hela Hockeyettan är lika viktig för sitt lag som Robin Dahse är för Halmstad.
Foto: [Niclas Jönsson/Bildbyrån]
Karlskrona: Klarar man av spelet när det tuffar till sig?
Blekinge-gänget har stått för en riktigt stark säsongsinledning och spelat en bländande hockey i högt tempo med mängder av mål som resultat. När Karlskrona får diktera spelet och lira på sina egna premisser är man ett oerhört bra hockeylag som det är snudd på omöjligt att stoppa. Men förra veckan gick man på två minor mot Troja-Ljungby och Halmstad. Gemensam nämnare mellan de motstånden är att de gärna går på kropp, bökar i sargerna och eldar upp en mer agiterad matchbild. Visst har Karlskrona tuffa spelare, men att toppmatcherna såg ut som de gjorde väcker ändå frågan om det är en dimension som än så länge saknas i KHK. Att man inte riktigt är byggda för de där matcherna som blir burdusa och handlar mer om kamp än ordnat spel. Det är förstås bara en hypotes än så länge, två matcher gör så att säga ingen säsong, men det är ändå något att fundera på framöver.
Troja-Ljungby: Kan tränare Gustafsson hålla alla nöjda?
Just nu finns ingenting att anmärka på hos Troja-Ljungby. Nyförvärven har levererat, det yngre gardet har växt in i sina roller och tagit kliv framåt och på målvaktspositionen spelar både Jesper Eliasson och uppkomlingen Vilgot Holm kalasbra. Allting är frid och fröjd och Troja-Ljungby sköljer över Hockeyettan södra som en bulldozer. Så länge alla är hela och friska kan det i det längre perspektivet paradoxalt nog dock bli lite av ett problem. I och med att så många levererar blir det ofrånkomligen så att några spelare kommer få mindre speltid än de egentligen förtjänar. Där kan tränare Jens Gustafsson få ett lyxproblem att hantera och behöva hitta sätt att på ett eller annat vis hålla alla nöjda. Men det finns ju så att säga värre problem att ha...
Foto: [Niclas Jönsson/Bildbyrån]
Västervik: Hur mycket stör turbulensen vid sidan av isen?
Det blåser snålt i Västervik. Ekonomin är svajig och i kölvattnet av budgetmål som inte ser ut att kunna uppnås fick klubbchefen Petra Axelsson nyligen sparken. Det är en allmänt vedertagen klyscha att spelare och ledare gärna vill framhålla att sådant som sker på styrelse- och kontorsnivå, administrativt bjäfs så att säga, inte spiller ner i omklädningsrummet, men det är en lögn. I Västervik sitter många spelare som har bra betalt och som högst troligt inte kan landa ett lika bra avtal någon annanstans på kort varsel om det skulle barka utför för Västervik. Med andra ord är det klart att det skapar en viss oro, hur mycket stör det ekonomiska trasslet truppen som ska prestera på isen?
Boden: Är det unga laget på riktigt?
Inför säsongen gick Boden igenom ett ganska tydligt generationsskifte när ett flertal av de rutinerade Hockeyettan-krigarna som utgjort lagets stomme under en längre tid klev åt sidan och ett helt koppel av unga talanger fick möjligheten att kliva upp från juniorverksamheten. Det såg ut att bli lite av en mellansäsong där en ny stomme skulle formas och så kan det förstås fortfarande bli, men initialt kan inte sägas annat än att nya, unga Boden presterat över förväntan. Spelarna som värvades in för att gå i bräschen har levererat och ynglingarna har visat framfötterna. Det är mycket hockey kvar att spela, men just nu tronar Boden långt upp i den norra tabellen. Kanske är det faktiskt så att det nya hungriga Boden är på riktigt redan nu.
Foto: [Simon Eliasson/Bildbyrån]
Piteå: Håller verkligen defensiven?
Offensivt har Piteå varit en bubblande fröjd att se i säsongsöppningen och ynglingar som Oskar Lundkvist och Viggo Nordström har gjort hejdundrande succé i Hockeyettan. Defensivt däremot är det inte fullt lika muntert. Piteå släpper in betydligt fler mål än vad de övriga toppkonkurrenterna gör i norr. Det har varit insläppta mål från mittzon, indianare, ruttet markeringsspel och oroväckande mycket billiga misstag. Piteå har målvakter utan någon direkt imponerande statistik och förmodligen är det så att den ungdomliga naiviteten som är en tillgång offensivt avslöjas som ganska begränsande i försvarsspelet. Pang-pang-historier till matcher är kul, men det kan konstateras att det inte är något som kommer fungera om Piteå vill tillhöra den absoluta toppen på sikt.
Sundsvall: Har laget nått sin fulla potential redan?
Den intensiva hockey som praktiseras av Sundsvall är framgångsrik, men kan bara tas till en viss nivå. I slutändan behöver man addera lager av finess och skicklighet ovanpå det hårda gnugget också. Det har Sundsvall gjort till den här säsongen och resultatet har varit till belåtenhet. Där man nådde sina begränsningar ifjol har laget notchats upp den här hösten. Konstateras kan nu att spelarna som ska göra poäng, gör poäng. Att man har hittat en fullgod ersättare till målvakten Christof von Burg i Jonathan Reinholdt och att spelet funkar som det ska. Idel positiva besked för Sundsvall alltså, men det skapar också en liten gnagande känsla. Har man redan nu maxat ut allt som går att ta ur truppen och finns det då någon förbättringspotential? I det långa loppet behövs nämligen ytterligare en nivå för att Sundsvall ska kunna konkurrera i den yppersta täten.
Foto: [Skärmdump]
Hudiksvall: Är man verkligen nöjda med den spets man har?
Sportchefen Lars ”Lillis” Lövblom gamblade lite när han tog sitt lag in i den här säsongen genom att gå med en särdeles tunn trupp på forwardssidan. Snacket gick att man inte hade hittat den spets man sökte, spelare som verkligen kunde göra skillnad offensivt och därför valde att avvakta och gå lite kort om folk. Sedan dess har Hudiksvall plockat in Jonathan Karlsson och Loa Milfors. Två duktiga spelare, absolut, men så här långt in i säsongen har de bidragit med varsitt mål och ingen av dem kan väl på största allvar beskrivas som en färdig spets. Snarare killar som ska stå på tillväxt och kan bli något på sikt. Det väcker frågeställningen, är man verkligen nöjda med den spets man har eller är några riktiga fyrverkerier att förvänta lagom till att Allettan ska dra igång?
