- Lyftet under slutspelet – tack vare målvakten.
- Spelartypen som saknades: "Inte samma kvalité"
- Hyllningen till poängkungen: "MVP-kandidat i ligan"
- Stjärnvärvningen som symboliserade IKO:s problem.
- Sportchefens misslyckande: "För många floppar i samma lag"
- "De visade hur man INTE ska göra som ett lag som åker ut ur SHL"
- Drömvärvningen redan klar: "En av ligans bästa"
- Spelarna som Oskarshamn bör värva.
- Nya tränarens uppdrag: "Behöver sätta en identitet"
Just nu: Erbjudande på Hockeysverige Plus. Bli plusmedlem - med 25 procents rabatt.
Läs också: Analys av Västerås säsong.
Läs också: Analys av Nybro, Almtuna och Östersunds säsonger. {{ PAYWALL LIMIT }}
Lagbygget
Målvakter:
När pucken släpptes i höstas kändes det som att Oskarshamn gick in i säsongen med en väldigt trygg målvaktssida. Tomas Rydén och Emil Kruse skulle vara ett riktigt bra målvaktspar på HA-nivå och båda hade potential att vara klassmålvakter för IKO.
Men så blev det ju inte. Tomas Rydén gick in som förstemålvakt men han gick tyvärr inte att känna igen. Rydén kom snett in i säsongen direkt från premiären och lyckades inte riktigt återhämta sig. Även om han vann sex av tio starter stod Rydén för en hel del plumpar och var oerhört ojämn. Han hade hela tre procentenheter sämre räddningsprocent än förväntat och släppte in över sju mål mer än förväntat på de elva matcherna som han spelade i.
Sedan ska det sägas att Oskarshamns behandling av Rydén inte var bra. Han behövde bättre uppbackning och stöd men efter starten kastades han bara ut av klubben. Även om det gick att ha synpunkter på det beslutet i stunden blev det ju faktiskt bra ändå i slutändan.
Emil Kruse inledde säsongen riktigt piggt och var då en av ligans bästa målvakter under hösten men han tappade sedan ju längre säsongen led och i slutändan går hans säsong endast att sammanfattas som okej.
Oskarshamn värvade då in Evan Cowley vilket blev ett riktigt lyckodrag och lyfte nivån mellan stolparna rejält. Även om jag tyckte att Cowley inledde lite svajigt i de första matcherna växte han in i spelet och blev ohotad förstemålvakt i slutet av säsongen.
Han var bra i slutet av grundserien men när slutspelet började höjde sig dock Cowley två, tre nivåer stod för ett magnifikt målvaktsspel. I åttondelsfinalen mot Nybro fick han 28 skott på sig i båda matcherna men släppte bara in ett enda mål. I kvartsfinalen mot Karlskoga bombarderades sedan Cowley med skott. Karlskoga sköt 32 skott som färst under serien och snittade 36,5 skott på mål per match.
Evan Cowley var då den som höll Oskarshamn kvar i matchserien. Om det inte var för hans spel mellan stolparna hade IKO mycket väl kunnat ha rykt i fyra raka matcher mot Karlskoga. Han gav verkligen laget chansen vilket visas genom hans statistik då Cowley har 93,5 i räddningsprocent och räddade över fem mål fler än förväntat på åtta slutspelsmatcher.
Efter ett par om och men hittade Oskarshamn alltså rätt med sin målvaktssida.
Foto: [Suvad Mrkonjic/Bildbyrån]
Backar:
Efter uttåget ur SHL lastades det rejäla pengar för att behålla både Rasmus Bengtsson och Niclas Burström som förlängde med IKO på dyra kontrakt med allsvenska mått. Sedan lastade Oskarshamn på med Ludvig Östman, Max Krogdahl, Kade Landry, och Michael Joyaux medan Axel Landén och Ville Jonsson lånades från SHL.
Det kom dock att bli aktivitet på IKO:s backsida under säsongen. Hugo Jonasson lånades tillbaka från Malmö medan Max Krogdahl hamnade utanför truppen och lämnade efter bara två matcher för att sedan hamna i Djurgården. Kade Landry hade det tungt och försvann efter nio matcher. I stället värvade Oskarshamn in Kevin Karlsson från Nybro.
Blev backsidan bättre av dessa förändringar? Både ja och nej. Kevin Karlsson var en uppgradering på Kade Landry, men Hugo Jonasson hade en tung säsong i IKO. Jag kan inte undgå att tänka att Max Krogdahl hade gjort ett bättre jobb sett till vad han har presterat i Djurgården. Jag tyckte redan i höstas att det var märkligt att han plockades bort så tidigt utan att egentligen få chansen alls.
I övrigt kom såklart mycket att handla om Michael Joyaux. Han var en av ligans allra bästa backar och hans 20 mål och 38 poäng talar egentligen sitt tydliga språk. Men i slutspelet tycker jag att Joyaux försvann lite väl mycket och inte spelade sin bästa hockey.
Ser man till hela säsongen var det då Rasmus Bengtsson som var lagets bästa back. Han var oerhört viktig för Oskarshamn och jag tycker även att han var lagets klart bästa utespelare i slutspelet. Niclas Burström var också en viktig pjäs för IKO.
I övrigt var det inte samma kvalité. Oskarshamn hade bra spets på backsidan, men inte mycket bredd. Det saknades också en defensiv fältherre som visade vägen i egen zon och var tuff att möta. Ludvig Östman var stabil och hade en positiv impact på isen utan att sticka ut. Ville Jonsson blev bättre ju längre säsongen led men Hugo Jonasson och Axel Landén hade kämpiga säsonger. Kevin Karlsson var också bara okej och kom inte upp i samma nivå som han hade i Djurgården.
Överlag fanns topparna i Oskarshamns backsida, men dalarna var samtidigt också för djupa.
Foto: [Suvad Mrkonjic/Bildbyrån]
Forwards:
Oskarshamns forwardssida laddades på inför säsongen då Zion Nybeck, Nolan Walker, Erik Bradford, Liam Hawel, Evan Weinger, Eero Savilahti och Filip Sveningsson värvades för att stå för lagets spets medan Hampus Karlsson och Gustaf Westlund följde med ner från SHL.
Av nyförvärven var det egentligen bara Zion Nybeck som blev riktigt, riktigt lyckad. Hans 53 poäng på 48 matcher gav en fjärdeplats i poängligan och Nybeck var den som bar hela IKO:s offensiv och gjorde sina lagkamrater bättre. Han var en MVP-kandidat i ligan sett till sin betydelse för lagets spel.
Resten höll dock inte lika hög nivå. Nolan Walker, Erik Bradford och Liam Hawel gjorde alla över 30 poäng men var väldigt ojämna och klev inte fram och var drivande på det sättet som förväntades av dem. Tillsammans stod Walker, Bradford och Hawel för 28 mål under grundserien medan backarna Michael Joyaux och Rasmus Bengtsson stod för 29 mål tillsammans.
Eero Savilahti och Evan Weinger funkade inte heller utan båda lämnade under säsongen. Två importvärvningar som misslyckades.
Oskarshamn fick då bygga om i princip halva forwardssidan under säsongen. Felix Nilsson blev kvar i Rögle vilket var ett tungt tapp för IKO, i stället lånades Lukas Vesterlund in från Skellefteå. Under säsongen värvade Oskarshamn sedan Axel Wemmenborn, Carter Camper, Søren Dietz-Larsen och Herman Hansson. Där tyckte jag att både Dietz-Larsen och Hansson blev bra injektioner i slutet av säsongen.
Men elefanten i rummet är självklart värvningen av Carter Camper. Han var den stora förstärkningen som skulle leda Oskarshamn upp till SHL igen. Det var förutsättningen när han värvades. Men 36-åringen kom snett in i Oskarshamn redan från start och man bara väntade och väntade på att lyftet skulle komma, men det blev aldrig riktigt så. Bara fyra (!) mål och 19 poäng på 35 matcher i grundserien är inte ens i närheten av vad som förväntades av Camper. Det blev helt enkelt pannkaka.
Det ska dock sägas att Camper var hyfsad i spelet och hade okej underliggande siffror. Han fick också ett lyft efter att Tero Lehterä kom in och tog över som huvudtränare och blev då klart mer delaktig i spelet. Han var även bra och en ledande spelare i slutspelet.
- Carter Camper innan tränarbytet: Nio poäng på 19 matcher.
- Carter Camper efter tränarbytet: Tio poäng på 16 matcher och 3+2 på åtta slutspelsmatcher.
Överlag kan jag tycka att Oskarshamns forwardssida inte satt ihop och fungerade som enhet. Det var alldeles för spretigt och lite väl mycket individuella spelare som drog åt olika håll. Det kändes som att många forwards värvades mer för namn/tidigare prestationer snarare än hur de skulle passa in i laget.
Förutom Nybeck var det mest besvikelser i IKO:s offensiv.
Foto: [Suvad Mrkonjic/Bildbyrån]
Ledarna
Var ska man ens börja?
Oskarshamn gick in i säsongen med Oscar Alsenfelt som sportchef samt Björn Karlsson och Albin Blomqvist som tränare. Men de avslutade sedan med Arsi Piispanen som sportchef samt Tero Lehterä och Daniel Ljungkvist som tränare.
Oscar Alsenfelt var den som skulle leda Oskarshamns satsning tillbaka till SHL men ser man till besluten som han fattade känns det tyvärr som att det blev mer fel än rätt. Bland nyförvärven var Zion Nybeck nästan en garanterat succévärvning. I övrigt var det egentligen bara Michael Joyaux och Evan Cowley som var klockrena och lyckade värvningar.
Annars fanns det klart fler plumpar. Eero Savilahti, Kade Landry, Max Krogdahl, Evan Weinger och även Carter Camper var misslyckade värvningar. Det är för många ”floppar” i ett och samma lag. Där lyckades inte Alsenfelt. Sedan går det också att ha åsikter om tränarrekryteringen av oerfarne Björn Karlsson. Hade Karlsson verkligen fått jobbet om han inte hade spelat med Oscar Alsenfelt i Växjö? Troligtvis inte.
Att anställa en 35-årig tränare som aldrig tidigare coachat på allsvensk nivå och sedan ge honom uppdraget att föra klubben tillbaka upp till SHL var ett märkligt beslut. Däremot tycker jag inte att Björn Karlsson var problemet i Oskarshamn när han väl fick sparken utan det handlade om ett fall av skeva förväntningar. Ser man till ingångsvärdet som Björn Karlsson hade tycker jag att han gjorde ett bra jobb men han fick bli syndabocken när Alsenfelt redan hade försvunnit.
Foto: [Bildbyrån]
Arsi Piispanen tog över som sportchef för IK Oskarshamn efter att Oscar Alsenfelt lämnade för Malmöjobbet. Det går inte att bedöma Piispanen på samma sätt då detta inte är hans lagbygge. På spelarsidan plockade han in Søren Dietz-Larsen samt Herman Hansson och bröt avtalet med Evan Weinger. Det blev ett godkänt utfall på de förändringarna. Annars har Piispanen främst jobbat för med nästa säsong trupp.
Däremot var finländaren ansvarig för tränarförändringen där Björn Karlsson fick sparken och hanteringen av det beslutet var helt klart inte godkänt. Det borde ha skötts mycket snyggare. Piispanen plockade sedan landsmannen Tero Lehterä som en krislösning för resten av säsongen. På ett sätt kändes det nästan som hur det fungerar borta i NHL att varje GM/sportchef vill anställa sin egen tränare. Björn Karlsson gjorde inte ett så pass dåligt jobb för att motivera sparkningen, i mitt tycke.
Ser man till Oskarshamn innan och efter tränarsparkningen presterade Oskarshamn faktiskt sämre under Lehteräs ledning.
- Med Björn Karlsson som tränare: 63 poäng på 36 matcher, 1,75 poäng per match. 122 gjorda mål (3,39 mål per match), 108 insläppta mål (3,0 insläppta mål per match).
- Med Tero Lehterä som tränare: 16 poäng på 13 matcher, 1,23 poäng per match. 28 gjorda mål (2,15 mål per match), 36 insläppta mål (2,77 mål per match).
Det går dock att fråga sig ifall Oskarshamn hade gjort lika bra ifrån sig i slutspelet under Björn Karlssons ledning. Det var nämligen först i slutspelet som Tero Lehterä fick utdelning för ändringarna som han gjorde. Defensiven satt mycket, mycket bättre och IKO spelade mer som ett lag. De blev jobbiga att möta för egentligen första gången på säsongen och spelade då även sin bästa hockey.
Tyvärr för Oskarshamns del kom det bara lite väl sent.
Foto: [Bildbyrån]
Snackisen
- HV71 2021/22: 116 poäng (1:a)
- Djurgården 2022/23: 95 poäng (4:a)
- Brynäs 2023/24: 112 poäng (1:a)
- Oskarshamn 2024/25: 82 poäng (8:a)
Så har det gått för lagen som har åkt ut ur SHL efter pandemin. HV och Brynäs studsade tillbaka upp till SHL direkt efter endast en säsong i HockeyAllsvenskan medan Djurgården gick till final och pushade Modo till en sjunde och avgörande match.
Men Oskarshamn missade en topp sex-plats och åkte ut redan i kvartsfinal.
Nu var det tydligt redan inför säsongen att Oskarshamn inte skulle vara samma maktfaktor i HockeyAllsvenskan som de övriga tre klubbarna var efter degraderingen. Men nog skulle IKO ändå vara bättre än så här.
På ett sätt går det nästan att säga att allt som kunde gå fel också gick fel för Oskarshamn. De visade hur man INTE ska göra som ett lag som åker ut ur SHL.
Oskarshamn fick med sig sex spelare från SHL till HockeyAllsvenskan, Tomas Rydén, Emil Kruse, Rasmus Bengtsson, Niclas Burström, Gustaf Westlund och Hampus Karlsson. Av dem var bara Bengtsson och Burström toppspelare i ligan under säsongen medan Westlund dock var en ledande spelare i laget. Annars var ingen av de andra tre speciellt framträdande.
Sedan var det också lite fel profil på många av nyförvärven. Oskarshamn plockade in hela sex nordamerikaner inför säsongen som hade noll erfarenhet av spel i Sverige tidigare och alla förväntades också vara ledande spelare i laget. Det är ett alldeles för högt spel av en klubb som inte har råd att bomma så många nyförvärv. IKO hade behövt satsa annorlunda och få in fler spelare som redan var beprövade på allsvensk nivå och som visste vad det handlar om.
Den kanske viktigaste faktorn efter en degradering är också att det ska finnas en trygghet i organisation men det fick verkligen inte Oskarshamn då spelare både försvann och tillkom hejvilt under säsongen. Det var en stor omsättning i föreningen med både ett sportchefsbyte och ett tränarbyte mitt under pågående säsong.
Oskarshamn fick inte den stabiliteten som behövs direkt från säsongsstart utan fick i stället försöka lappa ihop och bygga om satsningen mitt under säsongen. Det är sällan ett vinnande koncept för någon klubb, oavsett status, och det kom även att kosta Oskarshamn.
Foto: [Suvad Mrkonjic/Bildbyrån]
Blicka framåt
Niclas Burström, Ludvig Östman, Joel Jonsson, Hampus Karlsson och Filip Sveningsson. Där är spelarna som Oskarshamn har på kontrakt inför nästa säsong. Det finns ett rejält utrymme för att göra ett stort omtag. De flesta av toppspelarna kommer inte heller bli kvar då Zion Nybeck ska till Linköping, Michael Joyaux lämnar för spel i Tyskland och alla importforwards ser inte ut att få nya kontrakt.
Bland spelarna som nu har utgående kontrakt finns det egentligen inte speciellt många som lär vara aktuella för nya avtal. På backsidan uppges redan Ville Jonsson bli kvar och en sådan som Hugo Jonasson skulle möjligtvis också kunna vara ett alternativ. Han har avtal med Malmö nästa säsong men jag har svårt att se att han ska komma in och få spela i SHL till hösten och då kan parterna nå en lösning för att IKO får loss Jonasson.
Annars är såklart det stora namnet Rasmus Bengtsson. Oskarshamn bör vara måna om att få behålla sin lagkapten och det kommer sannolikt att koka ner till en kostnadsfråga. På forwardssidan ser jag främst att spelare som Gustaf Westlund och Herman Hansson bör vara intressanta att behålla, för rätt pris.
Oskarshamn har dock redan ett stort antal nyförvärv på ingång och Arsi Piispanen har redan lagt grundjobbet för truppen inför 2025/26.
På målvaktssidan har Barometern-OT uppgett att Oskarshamn är nära att värva 22-årige finländaren Emil Vuorio från TUTO Hockey i finska andraligan Mestis. Det kan såklart vara en liten chansning men vi har sett Mora värva flera unga finska målvakter med goda resultat de senaste åren och det återstår att se om IKO också lyckats göra ett fynd här.
Vid hans sida är det mycket möjligt att IKO försöker lösa ett SHL-lån. Om Malmö lånar ut Oskar Blomgren igen vore det såklart en målvakt som Oskarshamn definitivt bör försöka få in. Annars kanske Olof Glifford kan vara ett namn då det känns troligt att HV försöker låna ut 19-åringen.
På backsidan har Expressen avslöjat att Oskarshamn redan gjort klart med både Pontus Näsén från MoDo och Ludvig Markman från Mora. Näsén är en riktigt drömförstärkning, även om han har haft en tuff säsong i MoDo bör han vara en toppback i HockeyAllsvenskan. När han i HA med MoDo mellan 2021 och 2023 stod han för 44 och 45 poäng samt bildade ligans bästa backpar tillsammans med David Bernhardt. Att Oskarshamn nu får in Pontus Näsén är ett rejält styrkebesked, han har alla möjligheter att vara en av ligans bästa backar.
Sedan gillar jag även värvningen av Ludvig Markman som har tagit steg i Mora och kan fortsätta utvecklas om allt går rätt i Oskarshamn.
Foto: [Jens Carlsson/Bildbyrån]
I offensiven har Oskarshamn också flera namn på ingång. Filiph Engsund ska vända hem efter fyra år i Djurgården samt Södertälje och det är såklart en spelare att bygga runt. Han kommer att bli en ledare i laget. Melker Eriksson från Tingsryd ska också vara på ingång och det är en bra tvåvägscenter som också har utrymme att växa.
På kanterna uppges Oskarshamn vilja plocka båda Rögle-juniorerna Isac Solberg och Max Karlsson som har kommit upp och fått spela i SHL under vintern. Det kan antingen bli väldigt bra eller finns risken att de blir mer anonyma, likt Viktor Smeds som Oskarshamn hämtade från just Rögle inför årets säsong. Från HockeyEttan plockar Oskarshamn också Karlskronas målkung Axel Björnkvist som lär få en roll längre ner i laget.
Det finns dock fortfarande flera spetspositioner kvar att fylla på forwardssidan för Oskarshamn. Här tror jag man skulle dra nytta av att satsa mer ”svenskt” än vad man gjorde inför den här säsongen. Plocka etablera HA-spelare i stället för att enbart chansa med nordamerikaner som sin spets.
Kanske kan de blicka mot exempelvis ett lag som Kalmar och försöka värva några av deras toppspelare som KHC inte har råd att behålla. Skulle man exempelvis kunna försöka locka tillbaka John Dahlström eller är den bron bränd efter hur hans tid i Oskarshamn slutade? Eller går det att locka tillbaka Hampus Plato från Karlskoga som en ersättare till Zion Nybeck ifall BIK inte går upp till SHL? Det är den typen av spelare som jag tycker att IKO bör satsa på.
På ledarsidan har Arsi Piispanen också legat i framkant och i princip redan spikat konstellationen. Tero Lehterä lämnar och enligt samstämmiga uppgifter kommer Jeff Jakobs i stället att komma in som ny huvudtränare. Det gick ju inte speciellt bra när han tog över Mora 2019/20 och fick sparken i november men han har sedan samlat på sig mycket erfarenhet av att vara assisterande tränare för Oskarshamn och Linköping i SHL.
Foto: [Michael Erichsen/Bildbyrån]
Det är såklart inte alltid helt lätt att ta steget från assisterande till huvudtränare men 35-årige Jakobs har rutin och på förhand känns det som att det kan bli både fågel eller fisk. Vid sin sida ser han ut att få Johannes Salmonsson och Daniel Ljungkvist som assisterande. Det må vara en lite oprövad tränartrio men den har åtminstone mer rutin än vad Oskarshamns tränare inför årets säsong hade.
Nu börjar Oskarshamn om på en helt ny kula. Satsningen blev rejält misslyckad första säsongen och nu behöver föreningen sätta en identitet över tid i stället för stressen som fanns under årets säsong.
Oskarshamn har fortfarande medel för att kunna göra något bra av truppbygget och utmana högre upp än vad de lyckades göra den här säsongen.
Det viktigaste blir dock att lägga ribban på en mer sund nivå.
