- Målvakterna motbevisade tvivlarna.
- Gidlöf-gate: "Hade vunnit ändå"
- "Han var den viktigaste spelarrekryteringen som Djurgården gjorde inför årets säsong"
- Laget utan svagheter: "Nästan perfekt"
- Hyllningen: "De låg bakom avancemanget"
- "Allt annat än SHL-avancemang hade varit ett fiasko"
- Spelarna som kan lämna: "Kommer behöva fatta flera tuffa beslut"
- Drömvärvningarna till SHL: "Vore en klockren värvning"
- Rådet: Värva från SHL-konkurrenterna.
- "Lägg ner snacket om att göra ”en Brynäs”"
Läs också: Analys av Västerås säsong.
Läs också: Analys av Nybro, Almtuna och Östersunds säsonger.
Läs också: Analys av Oskarshamns säsong.
Läs också: Analys av Björklövens säsong.
Läs också: Analys av Moras säsong.
Läs också: Analys av Kalmars säsong.
Läs också: Analys av Karlskogas säsong.
Läs också: Analys av Södertäljes säsong.
{{ PAYWALL LIMIT }}
Lagbygget
Målvakter:
”Ett målvaktspar som inte håller för att gå upp till SHL med”
Så har beskrivningen oftast låtit kring Hugo Hävelid och Viktor Andrén i Djurgårdens IF. Det är inte målvakter som är tillräckligt bra för att föra upp DIF till SHL, så har snacket gått.
Men nu står vi här. Djurgården gick upp med detta målvaktsparet. De motbevisade tvivlarna och fixade det ändå.
Helt ärligt så går det inte att påstå att Djurgården har haft ett målvaktsspel i toppklass, dock tycker jag att kritiken stundtals har varit väldigt överdriven och obefogad. Sett till kombinerad räddningsprocent var DIF femte bäst i grundserien med 89,84. De var då bland annat före ett lag som Mora, som har hyllats för sitt målvaktsspel.
Sedan är det klart att det går att argumentera för att DIF-målvakterna får lite bättre siffror tack vare DIF:s defensiv och att de har ingått i seriens bästa lag. Det ligger säkert något i det. Framför allt Hugo Hävelid har tagit stora kliv jämfört med i fjol och växte ut till en bra förstemålvakt på allsvensk nivå. Viktor Andrén hade det dock såklart ganska tufft.
Men i Hävelid hade Djurgårdens IF en målvakt som de kunde lita på och en målvakts som stundtals också vann matcher åt dem. Han var inte en målvakt som blev pepprad med skott men det kan nästan vara en utmaning i sig också, jämfört med att stå i exempelvis Almtuna som släpper till mycket, mycket. Hävelid var en stabil pjäs för DIF under hela säsongen, och var även en stark målvakt i slutspelet.
Sedan kom såklart Marcus Gidlöf in. Jag behöver inte orda alltför mycket om det regeldebatten som har varit förutom att säga att Djurgården absolut inte har gjort fel att plocka in Gidlöf utifrån reglerna. Däremot kan man ju ifrågasätta och nästan kräva att reglerna bör göras om för att förhindra liknande situationer i framtiden. Faktum är att detta inte bör kunna hända, men eftersom att reglerna tillåter det har ju Djurgården gjort helt rätt genom att plocka in Gidlöf och säkra upp.
Gidlöf var riktigt bra i de två sista matcherna då han fick förtroendet. Men visst hade Djurgården ändå vunnit serien om de hade förlitat sig på Hugo Hävelid i hela finalen mot AIK? Jag tycker åtminstone det.
Så även om DIF:s målvakter har varit omtalade och omskrivna tycker jag man kan säga att det var klart bättre än förra säsongen. Djurgårdens målvaktsspel har inte varit så illa som vissa har fått det att låta och jag vill påstå att Hugo Hävelid hade en stor roll i att DIF lyckades så bra som de gjorde den här säsongen.
Foto: [Bildbyrån]
Backar:
När man synade Djurgårdens lagbygge strax innan säsongen skulle börja kändes det som att det saknades någonting på backsidan. Det var där som svagheten möjligtvis skulle kunna finnas. Men med bara ett par veckor till premiären fick DIF loss August Berg från MoDo och det blev verkligen en kanonvärvning.
Berg var precis den pusselbiten som Djurgårdens IF behövde och en injektion att få in i laget. Han kom att bli en väldigt viktig pjäs, framför allt i slutspelet. I oktober plockar stockholmarna även in Max Krogdahl efter att norrmannen inte platsat i Oskarshamn. En lite märklig värvning kan tyckas men Krogdahl bidrog med värdefull bredd och lite mer defensiv stabilitet till backsidan.
Men det var först när Mattias Hävelid anslöt från Linköping som nivån på Djurgårdens backsida höjdes rejält. DIF behövde få in en sådan spelartyp till för att verkligen förgylla försvaret och ge det en härlig balans. Här träffade Niklas Wikegård verkligen rätt med både Berg och Hävelid som blev ovärderliga för Djurgårdens lag och framför allt var två av lagets bästa spelare i slutspelet.
Övriga värvningar då?
Jo, Colby Sissons var nästan ännu bättre än vad man trodde på förhand. Sissons var en av ligans allra bästa backar och även om det såklart är offensiven som sticker ut var han även en toppback defensivt. Sissons siffror är riktigt fina med totalt 51 poäng på 64 matcher. Han var den självklara förstabacken som slukade istid och som DIF kunde luta sig emot.
Jonny Tychonick var också en fin värvning, framför allt i grundserien då han tappade och föll bort mer i slutspelet. Hugo Blixt var en värdefull och billig värvning som stod för ett bra jobb längre ner i hierarkin. Sedan hade Djurgården också Edvin Hammarlund och Jakob Ragnarsson som var kvar från i fjol. Där var framför allt Ragnarsson en stark tvåvägsback medan Hammarlund inte riktigt kom upp i förväntad nivå.
Men Djurgården hade en väldigt fin balans på sitt försvar med både offensiva spelare, defensiva kuggar och vissa som var mer mitt emellan. Men det som man definitivt kan slå fast är att de sena värvningar som DIF gjorde verkligen höjde nivån på backsidan och såg till att den höll toppklass på allsvensk nivå, i stället för att vara mer anonym och falla till glömska likt man kanske trodde i höstas.
Foto: [Bildbyrån]
Forwards:
Här snackar vi firepower.
Djurgårdens största styrka i offensiven, under egentligen alla åren i HockeyAllsvenskan, har varit att de inte behöver förlita sig på bara några få spelare. Visst, DIF har en enorm offensiv spets. Men de har också en otrolig bredd som inget annat lag kan matcha. Det gör inget om en kedja är inne i en svacka eller om några av toppspelare inte levererar som förväntat, för då finns det flera andra skickliga spelare som kan kliva fram och fylla i.
Det har nästan varit lite löjligt hur Djurgårdens IF har kunnat ställa upp och vilka spelare som de har kunnat lämna utanför laget. Alla lagets forwards skulle nästintill kunna vara toppspelare hos konkurrenterna, så hög kvalitet har DIF haft.
Namn som Patrick Thoresen, Linus Klasen, Marcus Krüger, Dick Axelsson, Filip Eriksson, Tyler Kelleher, Arvid Costmar, Fredric Weigel – för att nämna några – är så hög allsvensk nivå som det kan bli på forwards.
Thoresen och Krüger som leder vägen, både på och utanför isen. Klasen och Axelsson som gör lite vad som helst ute på isen. Det är en lyx och där har Djurgården varit ganska bortskämda.
Jag vill hävda att Patrick Thoresen var den enskilt viktigaste spelarrekryteringen som Djurgården gjorde inför årets säsong. Utan honom är jag inte säker på att DIF hade kunnat gå hela vägen, så viktig har han varit. Detta trots att han var skadad nästan hela slutspelet. Thoresen är en ledare som ingen annan och kan driva ett lag likt nästan ingen annan. Hans värde ska verkligen inte underskattas.
Foto: [Bildbyrån]
Sedan har vi Marcus Krüger. ”Mr. Perfect” som spelare på den här nivån. Han är bra på allting, och att han vann MVP-priset i slutspelet var självklart. Krüger lade då verkligen laget på sin rygg när det gällde som mest. Från den sjunde semifinalen mot Södertälje och framåt in i finalserien mot AIK gjorde Krüger hela sex mål och åtta poäng på sex matcher. Detta av en spelare som egentligen inte är en stor målskytt. Men Krüger hade bannemig bara bestämt sig för att Djurgården skulle spela i SHL igen. Han hade inte klarat av ett nytt nederlag och därför såg han till att ordna avancemang nästan på egen hand.
Sedan finns Linus Klasen som var borta en lång tid på grund av att han behövde träna upp sig, men ändå var helt dominant under stunder. Jag vill hävda att det inte finns en bättre spelare i HockeyAllsvenskan än en lite småsur Linus Klasen. Det är lite samma sak med Dick Axelsson som öste in mål innan sina skadebekymmer.
Djurgården fick också rätt spelare att kliva fram i rätt lägen. Tyler Kelleher skulle ju vara ligans bästa värvning inför säsongen men sett till grundserien var han faktiskt lite av en besvikelse. Men i slutspelet är han ju som bäst och tokdominerade återigen. En sådan som Daniel Brodin spelade också som bäst i slutet. Efter att ha varit utanför laget och nästan tappat sin plats i Djurgården kom han tillbaka på bästa sätt och i finalserien spelade han på en högre nivå än vad han gjort sedan han kom tillbaka till Djurgården.
Även en spelare likt Albin Grewe kliver fram och bidrar med mål i viktiga lägen när det gällde som mest. Sedan blev Filip Eriksson en perfekt tillgång för forwardssidan efter att han värvades.
Jag måste också nämna sensationerna Victor Eklund och Anton Frondell som avgjorde matcher helt på egen hand och drev på spelet likt ingen annan i laget kunde göra under stunder. David Blomgren är också en väldigt underskattad spelare sett till hur bra han är och vad han faktiskt presterat.
På det stora hela har Djurgårdens forwardsuppsättning haft egentligen allt, utan svagheter. Det har varit nästan perfekt med en bra mix av spelartyper samt både spets, bredd och slutspelskaraktärer.
I HockeyAllsvenskan går det inte att hitta något bättre än vad Djurgårdens IF hade den här säsongen. Alla pusselbitar passade in som de skulle vilket också kunde leda till SHL-avancemanget.
Foto: [Maxim Thore/Bildbyrån]
Ledarna
Det var ändå ett ganska magstarkt beslut förra året att peta dåvarande succétränaren Michael Holmqvist till att bli assisterande för att i stället plocka in Robert Kimby från Almtuna. Det var inte utan gnissel och det var inte heller självklart att ”Honken” skulle acceptera att förlora huvudansvaret och nöja sig med att vara assisterande.
Men det gick ju bra det också.
Framför allt måste Robert Kimby verkligen lyftas fram här, vilket kollega Martin Jansson redan gjort i sin krönika efter finalseriens slut. Tidigare år i HockeyAllsvenskan har Djurgårdens IF haft Joakim Fagervall, Johan Garpenlöv och Michael Holmqvist som huvudtränare. Och inget ont om de tränarna som coacher, de är skickliga på sina egna sätt. Men jag tror inte att de är rätt coacher att ha i pressade lägen där mycket står på spel.
Men där är Robert Kimby väldigt, väldigt bra.
Kimby har ett oerhört lugn och ett fokus som nästan ingen annan allsvensk tränare har. Han låter sig inte störas av någonting eller lägga fokus på fel saker utan han har alltid bara en vision. Inför finalen var det ju AIK som skulle vinna tränarkampen, men Kimby knäppte verkligen Roger Melin på näsan.
Under sina år som tränare har Kimby alltid gett ett väldigt seriöst med fokuserat intryck. Han svävar inte iväg och är inte den som brusar upp eller tappar fattningen för enkelt. Han har ett tydligt mål och följer sedan det. Även om Djurgården har många bra och starka ledare i spelartruppen tror jag att Kimbys lugn har varit värdefullt att ha för Djurgården.
Även om det kunde ställas lite frågetecken för ett år sedan var det inget annat än en rejäl fullträff av Djurgården att plocka in Robert Kimby och göra honom till huvudtränare. Nu kommer de också att kunna jobba långsiktigt med en ung och spännande tränare som har framtiden för sig. Det är en fördel som DIF ska bära med sig upp till SHL.
Foto: [Jonathan Näckstrand/Bildbyrån]
Men när man diskuterar Djurgårdens IF säsongen 2024/25 måste Niklas Wikegård nämnas. DIF hade inte varit i den här positionen utan hans intåg. Inte för att han är en exceptionell sportchef som är mycket bättre än alla andra i just den aspekten. Utan för det signalvärdet som Wikegård står för. Han är alltid rak, tydlig och målmedveten.
Niklas Wikegård är inte den som säger tomma ord eller som tappar tråden. När han pratar så menar han det och det når också ut på ett sätt som få andra klarar av. När Wikegård pratar, då lyssnar man och han har en förmåga att nå fram till andra människor. Det har varit ovärderligt för Djurgården i klubbens kraftsamling mot att nå SHL.
Det är tufft att hela tiden satsa för att nå SHL och det är ingen spikrak väg uppåt, men med Niklas Wikegård som ansvarig har han kunnat få andra att sluta upp kring Djurgårdens IF. Trots att deras budget borde gå neråt och laget bli mindre slagkraftigt för varje år lyckades Wikegård få det att trenda åt motsatt håll. Han har en förmåga att övertala och övertyga som få andra.
Sedan måste man säga att alla Wikegårds förstärkningar under säsongen gav en enorm effekt. Man frågade sig lite vad sjutton DIF skulle göra med Filip Eriksson, Mattias Hävelid eller Marcus Gidlöf med den spelartruppen som redan fanns där. Men de kom alla in och spelade avgörande roller för att se till att Djurgårdens IF kunde gå upp till SHL. Där visade Wikegård en fin fingertoppskänsla genom att stärka laget utan att rubba balansen eller kemin som redan fanns inom truppen.
Djurgården har kraftsamlat bakom Niklas Wikegård och hans beslutsamma uppfattning om att gå upp till SHL smittade av sig inom föreningen och till yttre parter vilket ledde till att DIF bara fick bättre förutsättningar att lyckas.
Även om det var spelarna ute på isen som grejade avancemanget vill jag ändå säga att det var Robert Kimby och Niklas Wikegård som låg bakom segern. De lade grunden och gav laget de bästa förutsättningarna att lyckas, vilket blev det vinnande konceptet på vägen till SHL.
Foto: [Johanna Säll/Bildbyrån]
Snackisen
- Åkte ut ur SHL 2022.
- Finalförlust mot MoDo 2023.
- Finalförlust mot Brynäs 2024.
Djurgårdens IF har haft några tuffa år som har innehållit både svajiga resultat samt tränarsparkningar och säsonger som har slutat i besvikelse. Det har egentligen alltid varit något som har stormat kring Djurgården. Något som har gnagt och inte fungerat som det ska inom klubben.
Fram till nu.
Det var först i år som Djurgården verkligen hade ett oproblematiskt år med rätt personer på rätt positioner och en tillräckligt stark trupp för att på allvar kunna vinna och gå hela vägen.
Djurgården har gjort det svårare och svårare för sig själva för varje säsong som har passerat utan att de har tagit sig till SHL. Första året hade de fallskärmen att dra nytta av men fick sedan skära ner till år två. Sedan skulle laget även behöva skära ner till årets säsong men Wikegårds intåg gjorde att klubben ändå satsade hejdlöst.
Hur hade det då egentligen blivit för DIF om de inte hade lyckats gå upp till SHL? Då hade det mycket väl kunnat bli rejält kämpigt för Djurgården som hade behövt gå ner rejält i budget och inte alls kunna satsa på samma sätt som den här säsongen. Detta var säsongen som Djurgården behövde gå upp.
De skulle sannolikt inte ha råd med ytterligare en säsong i HockeyAllsvenskan, både för den nuvarande satsningen samt för framtiden i föreningen. Allt annat än SHL-avancemang hade varit ett fiasko för klubben sett till förutsättningarna och utgångspunkten som Djurgården gick in med.
Det är då på ett sätt också väldigt imponerande att de lyckades hantera pressen som de gjorde och göra en överlägsen säsong som seriesegrare och slutspelsuveräner. Det var egentligen bara under semifinalen mot Södertälje som DIF vacklade och höll på att kasta bort det hela innan de reparerade sitt misstag.
I finalen mot AIK var det sedan inget snack om saken. AIK kom inte upp i nivå av flera olika anledningar och Djurgården kände bloddoften i vattnet och högg direkt.
Den här gången fanns det ingenting som skulle kunna stoppa Djurgårdens IF. Tidigare har de fått tampas med några riktigt starka toppkonkurrenter men i år har det inte varit likadant. Djurgården var då klart bättre samtidigt som konkurrenterna om SHL-platsen var lite svagare. Det är nog egentligen bara Karlskoga och Södertälje som kunde utmana Djurgården i år. Men känslan är att DIF hade gått hela vägen även om slutspelsträdet blivit annorlunda.
Detta var helt enkelt Djurgårdens säsong och efter tre långa år i HockeyAllsvenskan fick de till slut uppnå SHL-drömmen igen, efter en hel del farthinder på vägen.
Foto: [Johanna Säll/Bildbyrån]
Blicka framåt
Djurgården gjorde det, de spelar i SHL nästa säsong.
Så vad händer nu?
Jo, Djurgårdens IF kommer att behöva fatta en hel del tuffa beslut med truppen efter avancemanget till SHL. De har 14 spelare på avtal som följer med upp till SHL. Det är målvakten Hugo Hävelid, backarna August Berg, Hugo Blixt, Edvin Hammarlund, Max Krogdahl och Jakob Ragnarsson samt forwards David Blomgren, Daniel Brodin, Arvid Costmar, Victor Eklund, Anton Frondell, Linus Klasen, Marcus Krüger och Hampus Larsson.
Kommer alla dessa följa med upp och spela i SHL? Nej, garanterat inte. Spelare som Hugo Blixt, Edvin Hammarlund, Max Krogdahl, Daniel Brodin och Hampus Larsson lär hänga löst till att få lämna. De lär få svårt att platsa i ett Djurgården i SHL.
Spelarna som har utgående kontrakt är då målvakt Viktor Andrén, backar Mattias Hävelid, Colby Sissons och Jonny Tychonick samt forwards Dick Axelsson, Filip Eriksson, Albin Grewe, Tyler Kelleher, Ludvig Rensfeldt, Patrick Thoresen, Fredric Weigel och Melvin Wersäll.
Av dessa kommer Viktor Andrén, Jonny Tychonick, Filip Eriksson, Fredric Weigel och Melvin Wersäll garanterat att lämna. Övriga lär det bli en diskussion kring. Mattias Hävelid bör vara given att plocka med upp till SHL, beroende på vad San Jose Sharks säger. Sedan ska Albin Grewe redan vara nära att förlänga med DIF.
Foto: [Emma Wallskog/Bildbyrån]
Även om Djurgårdens IF har haft ett otroligt bra lag i HockeyAllsvenskan är det svårt att motivera att plocka upp vissa spelare till SHL. August Berg har inte lyckats i SHL varken med Leksand eller MoDo, Colby Sissons och Tyler Kelleher är stjärnor på allsvensk nivå men har svårt att hävda sig i högstaligan. Det går också att ifrågasätta hur bra spelare som Linus Klasen, Dick Axelsson, Ludvig Rensfeldt skulle vara i SHL 2025/26, de har ändå kommit upp i åldern och har blandat och gett lite under perioder i HockeyAllsvenskan.
Däremot är Marcus Krüger given att bygga kring. Han kommer att vara en toppspelare även i SHL. Jag tror också att Djurgården bör försöka behålla Patrick Thoresen, han bör kunna hålla ett år till, om inte annat för att leda laget.
Sedan är det givet att Victor Eklund och Anton Frondell bör ha stora roller även i SHL. Där är den enda brasklappen att de ska draftas i sommar och en NHL-klubb kommer då att ha synpunkter på saker och ting. Men att spela i en bra roll hos Djurgården i SHL bör locka. Talanger som Eric Nilson och Viggo Björck bör också lyftas upp till A-laget för att få chansen i SHL redan nästa säsong, så bra är dem.
Men vad kan Djurgårdens IF förstärka truppen med?
På målvaktssidan har DIF just nu Hugo Hävelid på avtal men han bör endast bli backup i SHL. Där skulle Djurgården behöva hitta en tydlig förstemålvakt som kan stå mycket och hålla en hög nivå. Ett namn som det har surrats om är Magnus Hellberg. 34-åringen har bara fått spela i AHL den här säsongen och den tidigare OS- och VM-målvakten har ett utgående kontrakt. Djurgården lär vara där och hugga, men Hellberg lär inte sakna anbud från annat håll.
Övriga lösningar då? Mantas Armalis är klubblös efter att ha lämnat Leksand, skulle han kunna bli aktuell för en återkomst till DIF. Hugo Alnefelt ryktas också bli utköpt av HV71 och skulle kanske kunna lockas av en flytt hem till Stockholm. Men känslan är att Hellberg är DIF:s förstaval här och nu.
Foto: [Frank Jansky/Icon Sportswire/Alamy]
På backsidan kommer Djurgården att behöva lasta in flera starka namn. Man kan inte förlita sig på Colby Sissons, Jakob Ragnarsson, August Berg med flera i topp fyra-roller i SHL. Här kommer DIF behöva förstärka rejält.
Ett namn kan definitivt vara Gustav Lindström. AHL-svensken ryktas kunna vända hem till SHL nästa säsong och det blir då en naturlig koppling till Djurgården, då han är djurgårdare samt är kusin med Jakob Ragnarsson. Robert Hägg kan bli tillgänglig då han har utgående kontrakt med Vegas Golden Knights och han kommer inte att flytta till MoDo sedan klubben åkt ut ur SHL. Om Hägg vill till Sverige kan Djurgården finnas med i leken.
Gabriel Carlsson ska vara på väg bort från Zug i Schweiz och det vore en klockren spelare för DIF att få in på backsidan. Bland djurgårdare ute i världen finns både Philip Holm i Schweiz och William Lagesson i Nordamerika som båda har utgående kontrakt. Annars skulle Djurgården säkert också kunna vara med och buda kring redan etablerade SHL-backar som Joey LaLeggia (HV71) eller Teemu Kivihalme och Jakub Galvas (Malmö) som just nu inte har kontrakt.
På forwardssidan har DIF svåra beslut att fatta kring några av de etablerade spelarna som redan finns i truppen nu. Här har Djurgården det bättre ställt men de kommer ändå att behöva lasta in en del för att höja nivån.
Djurgården ska redan vara överens med norske forwarden Håvard Østrem Salsten, men frågan är om han verkligen kan kliva in och spela i SHL direkt. En utlåning kanske vore smart där. Djurgården kommer att behöva plocka från en högre hylla.
Axel Jonsson Fjällby är då en spelare som mycket väl kan hamna i Djurgården. Han har redan ryktats hem till SHL och ”Jägarn”, som är djurgårdare och charmade Hovet när han kom upp i DIF, lär vara sugen på att spela i Djurgården igen. Även en sådan som Emil Bemström kan bli aktuell då hans kontrakt i Nordamerika löper ut. Men DIF kommer få tuff konkurrens om Bemströms underskrift och det är mer sannolikt att han hamnar i Schweiz.
Bland AHL-svenskar hade Fredrik Karlström varit en perfekt center att få in, rollmässigt, men eftersom han är AIK-are lär det med största sannolikhet inte att hända. En sådan som Rasmus Asplund skulle dock kunna vara intressant för DIF, han uppges dock vara jagad av andra SHL-klubbar och frågan är hur mycket DIF kommer kunna vara med och buda där.
Foto: [Paul Sancya/AP Photo/Alamy]
Djurgårdens fördel inför SHL-återkomsten är att det finns många tidigare DIF-spelare ute i världen som säkerligen skulle vilja återvända för att spela för DIF i SHL. Sedan lär det inte bli någon hemvändarfest likt Brynäs fick förra året.
Jag tror att Djurgårdens återkomst till SHL kommer bli lite lik hur det blev för HV71 2022. HV gick upp med en trupp som var mer HA+ än SHL. Det innebar att de fick göra flera förändringar i truppen under säsongens gång och försöka bygga om mitt under SHL-återkomsten. Jag tror att DIF kan hamna i en liknande situation.
De har väldigt många spelare på kontrakt men inte många av dem känns som självklara SHL-spelare, åtminstone inte som spelare som kan ta bra roller och bidra på SHL-nivå. Därför kan DIF få starta med en svagare trupp för att sedan lasta på med fler spelare som kan ta ledande roller med tidens gång.
Dock står Djurgårdens IF starkt med Robert Kimby som tränare och Niklas Wikegård som sportsligt ansvarig. Hela ledarsidan är intakt och det är en styrka för Djurgården att kunna fortsätta satsa och bygga vidare med samma personer på de ledande positionerna.
SHL-spel kommer att bli en utmaning för Djurgården och det kommer att krävas ett stort jobb för att DIF ska vara slagkraftiga direkt till nästa säsong. Men förutsättningarna finns absolut där för Djurgården att kunna gå upp och etablera sig på SHL-nivå.
Men de kanske ska tona ner snacket om att göra ”en Brynäs”. Det är trots allt inte normalt och Djurgården skulle nog må bra av att ha fötterna på jorden och inte sväva iväg. För om man redan börjar blicka för högt upp, kommer fallet ner igen bli hårt.
