Robin Olausson om Djurgården: Var detta deras bästa chans?

• “Med honom hade DIF haft ännu större chans att ta SHL-platsen”
• Kravet – ändra reglerna: “Blir inte rättvist”
• “HockeyAllsvenskans mest kompletta spelare – skulle vara en toppspelare i SHL”
• Skadorna som förstörde säsongen. 
• Därför borde Garpenlöv hyllas.
• “Togs en hel del märkliga beslut – situationerna hade kunnat hanteras bättre”
• Tunga spelartappen: “Det blir ett hårt slag”
• Har redan gjort klart med starka nyförvärv.
• “Vägen upp kan bli mycket svårare än vad det var den här säsongen” Desktop ad in article Mobile ad in article

Den hockeyallsvenska säsongen har tagit slut och de sista matcherna är spelade. Därför tittar Robin Olausson nu tillbaka på de 14 lagens säsong och analyserar detaljerna bakom säsongen och hur laget behöver göra i framtiden. 

I dag blir det fokus på Djurgården som stod för en stor förvandling och bara var en match från att återvända till SHL. Hur lyckades laget vända på sin säsong? Vad blir utmaningarna inför klubbens andra säsong i HockeyAllsvenskan? 

Läs analysen av Östersunds säsong här.

Läs analysen av Kristianstads säsong här. 

Läs analysen av Vita Hästens säsong här.

Läs analysen av Almtunas säsong här.

Läs analysen av Västerviks säsong här. 

Läs analysen av Tingsryds säsong här.

Läs analysen av Karlskogas säsong här.

Läs analysen av Västerås säsong här.

Läs analysen av AIK:s säsong här.

Läs analysen av Södertäljes säsong här. 

Läs analysen av Björklövens säsong här.

Läs analysen av Moras säsong här.

Läs analysen av MoDos säsong här. {{ PAYWALL LIMIT }}

MÅLVAKTERNA

När säsongen började kändes faktiskt målvaktssidan som Djurgårdens största svaghet. På förhand kändes varken Carl Lindbom eller Matthew Galajda som en självklar förstemålvakt eller toppmålvakt i HockeyAllsvenskan. Men i slutändan får man verkligen säga att det överträffade förväntningarna.

Egentligen kändes Galajda som den främsta kandidaten att ta förstaspaden men han fick främst agera andremålvakt och hade då lite svårt att komma upp på toppnivå även om han visade glimtar av att det kan vara en bra målvakt. Om kanadensaren spelat i ett annat allsvenskt lag hade han säkerligen kunnat vara en tydlig förstemålvakt men nu utglänstes han av 19-årige Lindbom.

Carl Lindbom gjorde stor succé i Djurgården och var utan tvekan HockeyAllsvenskans bästa målvakt. Han imponerade oerhört med sitt lugn och förmåga att vara helt obrydd oavsett situation. Lindbom lät sig aldrig störas av yttre omständigheter utan har en otrolig förmåga att spela stabilt och alltid ha fokus på nästa puck och nästa räddning. Han är inte en flashig målvakt utan i stället väldigt säker vilket ger en stor trygghet till försvaret som han har framför sig.

I grundserien vaktade Lindbom kassen i 36 matcher och vann 25 av dem. Han hade då 92,98 i räddningsprocent, 1,86 GAA samt sju nollor och han var bäst i ligan i alla tre statistiska kategorier. Lindbom fick till och med göra mål (!) den här säsongen. Han vann sedan rättvist Guldgallret som HA:s bästa junior samt prisades också som ligans bästa målvakt och bästa rookie.

Tyvärr för Djurgårdens del blev Carl Lindbom skadad i semifinalserien mot Björklöven och det går inte annat att börja fundera på hur Djurgårdens säsong hade blivit om den skadan inte kommit? Lindbom var ligans bästa målvakter och med honom mellan stolparna hade DIF nog haft ännu större chans att ta SHL-platsen.

När både Lindbom och Galajda gick sönder så kallade Djurgården in Linköpingsmålvakten Jesper Myrenberg som var namngiven trea. Han spelade bra men var kanske inte på den där toppnivån och det går inte att tänka på vad det hade blivit för skillnad om Lindbom hade stått i kassen i stället. Sedan går det inte att klandra Myrenberg för att Djurgården inte tog steget upp utan han gjorde en riktigt fin insats även om han inte var ”Lindbom-bra”.

Sedan måste det sägas, lägg ner den här skiten med att allsvenska lag kan plocka in SHL-målvakter under slutspelet. Det kändes fel redan förra året då HV slängde in Växjös Adam Åhman i den avgörande finalmatchen och det känns minst lika fel nu när DIF kunde spela LHC:s Jesper Myrenberg i tio matcher. Det blir inte riktigt rättvist. Självklart ska man kunna få registrera och plocka in en tredjemålvakt för att ersätta vid skador men då ska man ju få låna från Hockeyettan och inte från SHL.

Den regeln måste ändras nu eller hur kommer det se ut nästa år, ska Brynäs kalla in Marcus Högberg, Djurgården ta in Linus Söderström eller Björklöven låna Emil Larmi? Det blir fel.

POÄNGKUNGEN

Om man skulle utse pris till den bästa kaptenen i HockeyAllsvenskan, och kanske till och med inom svensk ishockey, skulle min röst gå till Marcus Krüger. Han har faktiskt varit helt otrolig både på och utanför isen. Han leder både Djurgården som bäste spelare på isen nästan match efter match och har också en sanslös karaktär och driver laget genom sitt ledarskap. Sedan säger han och gör alltid rätt saker av vad som syns i tv och i media. Det måste vara väldigt inspirerande att ha Krüger som lagkamrat.

När Krüger värvades till Djurgården var förväntningarna höga med tanke på hans otroliga meritlista men rent spelmässigt tycker jag faktiskt att han till och med överträffade åtminstone mina förväntningar. Självklart visste jag att han skulle vara en väldigt bra spelare på allsvensk nivå men att han skulle vara så o t r o l i g t bra var till och med en liten överraskning för mig. Krüger har kanske aldrig varit den där poängkungen och jag trodde kanske inte att han skulle vara med i toppen av poängligan men han visade sig vara kanske ligans smartaste spelare som nästan aldrig gör några fel och misstag. Han var också en av HA:s främsta playmakers om inte den främste. På 50 matcher i grundserien gjorde han 49 poäng varav 37 assists. Han kom därmed sjua i poängligan samt delad tvåa i assistligan. Han var också bäst i ligan med 22 förstaassist.

Även i slutspelet klev Krüger fram med 16 poäng på 17 matcher och bar sitt Djurgården fram. Till och med i finalserien när det var väldigt tydligt att han spelade skadad och med stora smärtor så var Krüger fortfarande bäst på isen och i efterhand så valde han att nedvärdera skadan och säga att det är många som spelar med skador i slutspelet.

Krüger spelade väldigt mycket och hade avgörande roller både i PP-spel och boxplay. Han gjorde en hel drös med poäng men var också en av Djurgårdens främsta defensiva spelare samt var den bästa tekaren i ligan. Han hade kunnat vara en toppspelare i SHL, så bra är han. Enligt mig är Krüger HockeyAllsvenskans mest kompletta spelare och en MVP-kandidat där endast Linus Videll i SSK låg före i min ranking av MVPs i ligan. Krüger kommer också vara en av ligans bästa, om inte den allra bästa, spelare nästa säsong.

UTROPSTECKNET

Det var en hel del snack om stjärnorna i Djurgårdens lag den här säsongen men stockholmarna hade också ett antal oväntade spelare som klev fram och var med bland lagets bästa spelare och det är dem jag väljer att framhäva här.

Jag tänker då främst på forward Wiktor Nilsson och back Edvin Hammarlund. Båda två kom lite från ingenstans för att sedan bli succéspelare i DIF den här säsongen.

Wiktor Nilsson spelade juniorhockey förra säsongen och hade egentligen aldrig spelat regelbundet på seniornivå innan årets säsong men när han väl tog klivet upp och spelade i HockeyAllsvenskan den här säsongen så visade han framfötterna. 21-åringen kändes först som en spelare för fjärdekedjan eller som 13:e forward men han bevisade att han var bra nog för att ha en bärande roll i Djurgården. Då växte han ut till en riktigt fin spelare som framför allt hade en väldigt hög lägsta nivå och sällan gjorde dåliga matcher. Även när Djurgården som lag inte presterade så klev Nilsson fram. I slutändan var han lagets tredje bästa målskytt med 15 fullträffar samt 22 poäng på 51 matcher. I slutspelet var han också bra men inte samma målskytt med 1+6 på 17 matcher. Lär kunna ta kliv och bli ännu bättre nästa säsong.

Edvin Hammarlund har spelat flera år i Hockeyettan med Tyresö/Hanviken där han gjort det bra men ändå levt en lite anonym tillvaro i ett av Ettans sämsta lag. Den här säsongen fick 26-åringen chansen att lyftas upp till Djurgården och debuterade då i HockeyAllsvenskan efter att ha tagit en resa där han klättrat sig uppåt från Division 3. Hammarlund visade sig vara stabil under grundserien men i slutspelet lyfte han en, två och tre nivåer till och blommade verkligen som en toppback för Djurgården som framför allt var väldigt stabil i defensiven och jobbig att möta. Han ryktas till och med ha fått ögon på sig från SHL vilket säger en hel del om den otroliga resa Hammarlund gjort.

Förutom Nilsson och Hammarlund så går det inte att blunda för juniortrion Noah Östlund, Liam Öhgren och Jonathan Lekkerimäki. Visst, alla visste vilken talang de alla besitter men att de skulle vara så ledande för Djurgården var ändå lite över förväntan. Under vissa perioder var det de som bar upp Djurgården med sitt fina spel. Östlund imponerande med sin smartness, spelskicklighet och playmaker-egenskaper och var en av Djurgårdens främsta offensiva spelare medan Öhgren visade sig som en skicklig målskytt och lite av en gubben i lådan-karaktär och till sist Lekkerimäki som verkligen steppade upp i slutspelet och då stundtals var en av de bästa i Djurgården.

Det var alltså både de unga spelarna och ett par oväntade killar som ledde Djurgården under stora delar av säsongen.

Desktop ad in article Mobile ad in article

BESVIKELSEN

Det går att peka ut spelare som inte levde upp till förväntningarna, spel som inte fungerade och allt däremellan i Djurgården den här säsongen.

Men det finns en enda stor besvikelse som överskuggar allt.

Skadorna.

Djurgården hade en väldig otur med skador där flera ledande spelare var borta i perioder och en hel del i laget fick sina säsonger förstörda på grund av skadefrånvaro. Till slut lades allting på hög och det blev liksom inte hanterbart för Djurgården när spelare efter spelare trillade bort, speciellt på backsidan.

• Alexander Ytterell spelade 17 matcher innan en korsbandsskada satte stopp för hans säsong redan i november.
• Johan Alm hade två längre frånvaron, spelade 21 matcher varav den sista kom 13 januari innan hans säsong var över.
• Alexander Falk bröt foten och försvann i tre månader innan han kom tillbaka till finalserien där han spelade blott 15 sekunder.
• Daniel Glad värvades sent men hann bara göra 14 matcher innan han gick sönder och säsongen var över.

Sedan var det också ett antal av de viktigaste spelarna som var tydligt hämmade av skadebesvär. Linus Klasen var borta i flera perioder under grundserien, Jonathan Lekkerimäki hade även skadeproblem i grundserien och John Norman var borta en längre tid och kom inte upp till nivå. Daniel Brodin missade matcher i slutspelet, Noah Östlund skadades och var märkbart påverkad under slutspelet medan succémålvakten Carl Lindbom gick sönder i den femte slutspelsmatchen och Marcus Krüger spelade skadad i finalserien och kunde inte spela hundra.

Alla skador lade sig på hög och det är oundvikligt att tänka var Djurgården egentligen hade varit om de fått vara någorlunda hela under säsongen.

COACHERNA

Att Djurgården gick in i säsongen med Joakim Fagervall som huvudtränare kändes kassaskåpssäkert och jag skrev inför säsongen att Fagervall var helt rätt man att leda att leda klubben tillbaka till SHL. Men laget inledde lite svajigt och spelat såg svagt och oinspirerat ut vilket gjorde att DIF sparkade Fagervall i slutet av november trots att laget då låg trea i tabellen. Det var en stor chock och att klubben då plockade in Johan Garpenlöv som ny huvudtränare kändes som en chansning. Jag var mycket skeptisk till den förändringen när det skedde och trodde inte att ”Garpen” skulle vara ett bättre alternativ än Fagervall för att leda klubben mot framgång.

I början såg jag ut att få rätt då Djurgården hade stora problem under vintern efter att Johan Garpenlöv kom in i laget, de såg platta ut och lyckades inte alls komma upp på nivå. De räddades då i mångt och mycket av Carl Lindboms storspel men han försvann sedan också på JVM och då gick det tyngre för DIF. Men sedan hände någonting där i slutet av januari efter att de brutit sin långa förlustsvit. Plötsligt vaknade Djurgården till liv och började klicka igång. De stod sedan för en väldigt stark avslutning på grundserien med tio segrar på de 13 sista matcherna.

I slutspelet höjde sig Djurgården ytterligare och visade att de var ett lag som var byggt för slutspelshockeyn där de blåste förbi Karlskoga, vann imponerande mot Björklöven och pushade verkligen MoDo i finalserien även om det inte räckte hela vägen.

Här ska Johan Garpenlöv ha en hel del kredd och jag är först att säga att jag hade fel i min analys att han inte skulle räcka till. ”Garpen” visade sig vara en skicklig coach då han ordnade förvandlingen i slutet av säsongen. Speciellt i semifinalserien mot Björklöven tycker jag att Garpenlöv visade sitt taktiska kunnande och var den stora anledningen bakom att DIF kunde vinna. Björklöven var bättre i de två första matcherna men Garpenlöv verkade ha studerat Lövens spel noggrant under de två matcherna för efteråt verkar han ha kläckt en plan för att neutralisera Björklöven. Och det funkade. Djurgården fick stopp på Björklöven och blottade deras svagheter. Garpenlöv anpassade lagets spel för att bättre kunna kontra Björklövens spelstil och helt ärligt så hängde Löven då inte med. Även i finalserien gick Garpenlöv en taktiskt kamp mot MoDo men där räckte det inte riktigt hela vägen.

Sedan måste man säga att Johan Garpenlöv verkligen växte ut till en profil ju längre säsongen led. Han var inte rädd för att sticka ut hakan eller att uttrycka sig i intervjuer och veta när han skulle lägga över press på motståndare eller när han skulle ta på sig det själv. Speciellt i finalserien mot MoDo bar han pressen på sina egna axlar och lät sina spelare spela utan stora delar av pressen och han höll precis balansen mellan fokus på hockeyn och att veta när han ska brusa upp eller skapa känslor, som när han lade handen mot örat i femte finalmatchen mot Ö-vik.

Vid sin sida hade han också Marcus Ragnarsson som är en väldigt uppskattad ledare och säkerligen är en trygghet att ha på tränarbänken. Men Johan Garpenlöv stärkte verkligen sitt anseende under säsongens och slutspels gång och bör hyllas för hur han fick Djurgården att vända på sin säsong.

SPORTCHEFEN

K-G Stoppel fick ihop ett slagkraftigt lag i HockeyAllsvenskan genom både smarta värvningar och imponerande toppvärvningar. Men han var sedan inte heller rädd för att också förstärka laget en hel del under säsongens gång. Visst, inte alla värvningar kändes nödvändiga eller vad Djurgården behövde just där och då och en del gav blandade resultat. Men Stoppel visade sig ändå vara handlingskraftig och agera.

Inför säsongen lockade han till sig Stefan Elliott från SHL som var Djurgårdens klart bästa back på hela säsongen och han fick även Olle Liss att flytta till huvudstaden från toppkonkurrenten Björklöven och han var sedan lagets bästa målskytt. Stoppel fick också ett stort antal spelare att stanna kvar i DIF, följa med ner till HockeyAllsvenskan och köpa in planen för att ta sig tillbaka upp.

Han värvade därefter också en hel del spelare mitt under säsongen då Johan Alm, Linus Klasen, Nicklas Danielsson, Edvin Hammarlund, Daniel Glad och Lukas Vejdemo kom in under säsongens gång.

Alm och Glad är svåra att betygsätta då de försvann på grund av skador men övriga får man säga var riktigt bra förstärkningar. Klasen hade det lite tufft under grundserien med skador samt bristande produktion men i slutspelet gick han att känna igen och var DIF:s bästa spelare med 16 poäng på 15 matcher och han klev fram gång efter gång. Danielsson var också väldigt bra och Hammarlund blommade ut till en toppback medan även Vejdemo höjde sig i slutspelet där han imponerade stort med sitt spel.

I slutändan var det en hel del av de sena förstärkningarna som Stoppel hämtade in som klev fram när det behövdes som mest för Djurgården och var avgörande i flera lägen. Därmed får man ge Stoppel ett bra betyg i sin roll som sportchef även om det inte var perfekt.

Desktop ad in article Mobile ad in article

SNACKISEN

Första snackisen: Djurgårdens stora förvandling i slutet av säsongen.

Länge tyckte jag att Djurgården inte hade något att göra i kampen om SHL-platsen då de såg slöa ut och inte alls fick sitt spel att stämma och det såg nästan mer troligt ut att de skulle åka ut i kvartsfinal än gå hela vägen. Men Johan Garpenlöv fick ordning på allting och från februari och framför var Djurgården nästintill ostoppbara. Vad låg då bakom lyftet?

Den stora grejen var såklart att Djurgården fick tillbaka många frånvarande spelare och kunna spela med en hel trupp efter att ha tvingats rotera friskt och klippa och klistra under cirka en månads tid. Men Garpenlöv fick också till det taktiska som slutligen klickade för resten av laget. De kändes tunga och jobbiga att möta samtidigt som de fick igång sitt special teams. Tack vare de förbättringarna så blev DIF plötsligt en rejäl utmanare som var bäst när det gällde – förutom i ’game seven’ i finalen.

Andra snackisen: Matchningen kring speltid.

Djurgården använde ett stort antal spelare under säsongen och naturligtvis kan inte alla spela lika mycket och istid kan inte fördelas jämnt men jag måste ändå säga att det var en hel del märkliga beslut som togs enligt mig.

• Nicklas Danielsson värvades in men skolades av någon anledning om till back och gick plötsligt in före flera av Djurgårdens ordinarie backar. När veteranen värvades kan väl planen inte ha varit att putta ner honom som försvarare? Nu gjorde han det ändå väldigt bra i sin roll också men borde det inte varit bättre att spela sina spelare på sina bästa positioner?
• Kevin Karlsson användes konstigt då han fick kliva upp och spela forward i vissa matcher, ibland var han petad och helt utanför laget medan ibland fick han bara vara sjundeback. Sedan fick Karlsson stundtals även en hel del förtroende och exempelvis i den sjätte finalen fick Karlsson mest istid av alla Djurgårdsspelare. Alla vet ju vad Karlsson är för back och var han har sina styrkor men det kändes inte som att DIF utnyttjade det.
• Calle Odelius fick knappt spela alls och var ofta i bakgrunden utan att få någon större roll. Visst gjorde han en del defensiva misstag men, precis som Kevin Karlsson, hade Odelius en klar uppsida som inte utnyttjades.
• Olle Liss öste in mål och poäng i grundserien men i slutspelet fick han väldigt lite istid och var ofta bänkad eller petad helt. Naturligtvis levererade han inte men det måste finnas ett bättre alternativ än att låta en så skicklig spelare ruttna på bänken. Släng in honom för att bara spela PP eller något, där har han ändå spetsegenskaper som kan bli avgörande i en tät och jämn serie.

Jag säger inte att alla dessa beslut är ”fel” men i mina ögon är det bara saker som uppfattades märkligt och där situationerna hade kunnat hanteras bättre.

BLICKA FRAMÅT

Första året efter att man åker ut ur SHL är alltid då som den bästa chansen finns för att gå raka vägen upp igen då ett degraderat lag får en stor fallskärm som kan användas för att värva spelare och ha ett bättre lag. Men nästa säsong kommer Djurgården inte ha tillgång till de sex-sju miljonerna som tillkom i och med fallskärmen och därför kommer det bli svårare för DIF nästa säsong.

De kommer få en mindre budget och behöva bygga ett billigare lag vilket kan hämma lagets möjlighet att gå upp till SHL. Var detta deras bästa chans att gå upp den här säsongen?

Det positiva för Djurgården är däremot att de kommer att ha kvar grunden i laget då en hel del spelare redan har kontrakt inför kommande säsong, hela sju backar och nio forwards är på avtal. Klubben har även redan några nyförvärv klara medan ett par spelare på kontrakt säkerligen kommer lämna.

Den viktigaste frågan är om Marcus Krüger, Daniel Brodin och Linus Klasen orkar fortsätta köra en push. Den rutinerade trion värvades förmodligen till Djurgården med planen att de skulle gå upp första säsongen och sedan spela i SHL och det kan vara svårt för veteranerna att ställa om till att orka ge det ytterligare en chans, speciellt när de kom så nära den här säsongen. Om Krüger, Brodin och Klasen fortfarande känner sig motiverade och kommer upp på toppnivå kommer det vara oerhört värdefullt för Djurgården.

Ett tungt slag för Djurgården är däremot att i princip alla talanger ser ut att lämna. Ligans bästa målvakt Carl Lindbom försvinner till SHL och likaså ser Noah Östlund och Liam Öhgren ut att försvinna till SHL eller AHL. Det är spelare som är svåra att ersätta. Sedan är det lite osäkert vad som händer med Jonathan Lekkerimäki och Calle Odelius. Lekkerimäki hade en svag säsong i grundserien men ett oerhört starkt slutspel och han skulle kunna må bra av en säsong till i HockeyAllsvenskan men jag ser det inte som omöjligt att något lag snappar upp honom. Calle Odelius lär försvinna med tanke på att Djurgården uppenbarligen inte trodde på honom och han lär satsa på att få chansen någon annanstans.

Noterbara spelare med utgående kontrakt som ser ut att lämna är Matthew Galajda, Johan Alm och Nicklas Danielsson. Ytterligare spelare med avtal som löper ut är lite tveksamma. Stefan Elliott har varit väldigt bra och lär vara intressant för att stanna – men här lär det bli en prisfråga för Djurgården när de ska sänka sin budget. Alexander Ytterell fick nästan hela årets säsong förstörd på grund av skada men vore tänkbar att få en ny chans om han kan hålla sig hel.

Sedan är det ett antal namn som kan försvinna trots kontrakt. Ett hårt slag är Lukas Vejdemo som skrev ett 1+1-kontrakt när han anslöt till Djurgården men det är tveksam om optionsåret utnyttjas. Vejdemo lär också ha ögon på sig från högre makter efter sitt finfina slutspel. Olle Liss har också avtal men här har det ryktats om att skyttekungen kan flytta ner till Kristianstad. Ludvig Hedström är en annan med avtal men 22-åringen var utanför laget samt utlånad under stora delar av årets säsong vilket gör att jag har svårt att se att han ska kunna ta plats i DIF nästa säsong.

Det är också en del nyförvärv på ingång till Djurgården. Laget tappar alla sina målvakter till nästa säsong men har redan gjort klart med en ersättare till Lindbom då Viktor Andrén uppges vara klar för DIF. Han var en av ligans bästa målvakter då han spelade i Almtuna senaste säsongen och det finns alla förutsättningar för Andrén att återigen vara en toppmålvakt. Ett annat väldigt starkt nyförvärv är Anton Gradin som smällde in hela 27 mål i Tingsryd den här säsongen. Han kommer kunna bli ett viktigt offensivt vapen för Djurgården med sitt farliga skott. Tredje att ryktas förstärka Djurgården är Albin Grewe och har är jag lite tveksam. 22-åringen har spelat i Mora de två senaste säsongerna utan att egentligen ha övertygat och jag har svårt att se att han ska göra det mycket bättre i Djurgården. Mest troligt är att han blir en rollspelare längre ner i hierarkin som mestadels får spela i en ”checking line”.

En fjärde spelare som har kopplats samman med Djurgården var Erik Walli Walterholm som uppgavs ha varit överens med DIF om det blev SHL-spel nästa säsong men eftersom klubben nu blir kvar i HockeyAllsvenskan blir det ingenting då Walli Walterholm inte vill ta steget ner. Han hade varit en superförstärkning för DIF men är nu i stället klar för MoDo och stockholmarna får därmed fortsätta leta. 

Det stora drömnamnet för Djurgården till nästa säsong är dock helt klart Patric Hörnqvist och det har till och med sagts att han vore sugen på att spela med DIF i HockeyAllsvenskan nästa säsong om allt löser sig. Hörnqvist är inne på sitt sista kontraktsår i NHL och han har varit utanför laget i Florida Panthers i princip hela säsongen vilket gör att det är mycket troligt att han inte får något nytt NHL-avtal till nästa säsong. Eftersom 36-åringen har tjänat väldigt bra med pengar under en lång tid skulle han kanske kunna tänka sig att spela i Djurgården även till en billigare peng för att få plats i den begränsade budgeten. Om värvningen skulle bli verklighet finns det dock ett stort frågetecken för Hörnqvists form och vilken nivå han kommer hålla. Även om han inte spelar på topp vore dock Hörnqvist väldigt värdefull med sin vinnarskalle och rutin.

Djurgården kommer med största sannolikhet att få ihop ett väldigt bra lag och vara med i toppen även nästa säsong. Men frågan är om detta var deras bästa chans att gå upp? Jag räknar med att det blir ett getingbo i toppen nästa säsong och en ännu större utmaning att ta steget upp. Brynäs bygger ett jättestarkt lag med sin fallskärmsbudget, SSK satsar tydligare för bli ännu bättre, Björklöven är alltid Björklöven och Västerås går in i sista året på sin satsning mot SHL.

Djurgården kommer vara med och stöka och böka med de bästa men vägen upp kan bli mycket svårare än vad det var den här säsongen. Desktop ad in article Mobile ad in article

TV: Experternas dom – de bör NY Rangers behålla