Hockey-VM 2026: | TV-tider | Spelschema | Resultat | Grupper & tabell | Poängliga & statistik |
Innan 3–2-segern i gruppspelet hade Norge endast besegrat Sverige en enda gång i VM - på 19 försök. En enorm bedrift i sig, precis som hela VM-turnering där nation efter nation chockats av vårt grannland. Men borde vi egentligen vara så överraskade? {{ PAYWALL LIMIT }}
Även om VM-semifinalen mot Schweiz slutade i en 0–6-förlust imponerades jag enormt av matchinledningen från vårt grannland. Ett LAG som spelade utan rädsla mot turneringens bästa nation hittills, stod upp i den fysiska kampen och visade att de hittat precis den balans Sverige och Sam Hallam aldrig gjorde. För om du ska lyfta talanger och ge de ledande roller, likt Viggo Björck och Ivar Stenberg fick, behöver du även de fundamentala delarna i ett lagbygge.
Denna gång var Schweiz för starka, men för mig är det ändå tydligt att Tre Kronor bör se och lära.
Sverige har, inte minst under Sam Hallam, byggt lag kring stjärnor, kring individuella färdigheter som vi hoppas ska rädda oss. Ibland har vi haft världens bästa backpar, världens bästa forward, och målvakter som bör hålla hösta nivå. Men när det gäller som mest, och trycket som störst, saknades den där osynliga tråden som binder ihop en grupp till en enhet. Den där känslan av att "vi är här tillsammans, oavsett vad", fanns inte 2026. En tråd som börjar hos ledarna, och ger hela vägen ut på isen.
Den tråden som Sverige saknade
Det är just den tråden som Norge har hittat.
Visst, det går att peka på talangerna, samt Henrik Haukeland hittat rätt, men det handlar inte bara om att ge unga spelare ledande roller. Det handlar om att bygga en struktur och en idé som ger dem möjlighet att flyga, men också landa tryggt när en dragning inte fungerar. Det var där Tre Kronor inte riktigt hittade rätt i årets mästerskap. De rutinerade spelarna, inhämtade från NHL, som bör veta vad det innebär att spela ett VM, kunde inte skapa den miljön, tillsammans med tränarna.
En viktig del i detta tror jag är självbilden i ett lag. Visst för en nation som Norge, som historiskt sett inte förväntas vinna, är det lättare att hitta rätt i det. Men Sverige sökte också efter något de aldrig var, ett topplag som styr spelet i alla zoner, istället för att offra sig och våga gå ifrån den svenska spelidén. Något man behöver göra om man vill börja i rätt ände och bygga den kulturen.
Nu är Viggo Björck, Ivar Stenberg och Anton Frondell så spelsmarta att de klarar av alla delar av spelet. Men med lite mer "säkerhet" tror jag att kreativiteten hade kunnat flöda ännu mer. För ärligt talat är de på en nivå där de, likt Tinus Luc Koblar, bör kunna vara några av mästerskapets farligaste vapen.
En fråga om hur vi ser hockey
Mattias "Notan" Norström sa det bra inför måstematchen mot Slovakien:
– Ibland måste man svälja sin stolthet lite och säga att det finns olika sätt att spela hockey på. Vi har sett tjeckiska och slovakiska lag ha tålamod och vänta på kontringar i 30 år. Antingen kan man säga att det inte är vår stil, eller vara modig nog och säga att vi prövar något annat, menade Viaplay-experten.
Det är inte bara en fråga om spelare, utan en fråga om kultur, om hur vi ser på ishockey. Ska vi försöka göra en perfekt match, eller vill vi göra TV-tittarna stolta? Norge har valt det sistnämnda och åker hem (nåja först bronsmatch) som hjältar även om de förlorat lördagens VM-semifinal mot ett klart bättre lag. De spelade med hjärtat, och har vunnit allas respekt genom sina insatser i turneringen.
Tre Kronor, se och lär. Titta på hur Norge bygger ett lag där alla spelar utan rädsla. Nu hejar vi fram dem till bronset!
Source: Norway @ Elite Prospects
