KLOTEN (HOCKEYSVERIGE.SE)
Att kliva in i Swiss Arena ger en känsla av att kastas 20-30 år tillbaka i tiden. Till en verklighet långt bortom stoppade stolar, sponsrade boxplay och kiss-cams. Träläktare med blå plaststolar är verkligheten i arenan som stod färdigbyggd 1952 och den klassiska ishallskänslan är påtaglig. Arenan huserar den så svenskt förknippade klubben Kloten.
– Där hänger Eldebrink och ”Micke”, säger Robin Figren och pekar upp mot taket där hyllningsfanorna hänger och trängs med andra tunga namn i klubbens historia.
Trion Mikael Johansson, Conny Evensson och Anders Eldebrink är ihågkomna i Kloten. Foto:Henrik Skoglund och Bildbyrån
Anders Eldebrink och Mikael Johansson var två viktiga beståndsdelar i det Kloten som på 90-talet firade stora triumfer i Schweiz. Men det finns fler. Conny Evensson coachade fram laget till två av mästartitlarna och en rad andra svenskar har satt avtryck hos de hängivna fansen. När jag frågar Robin Figren om han blir igenkänd på stan så kommer vi in på just detta med svenskarvet.
– Det händer. Jag uppfattar det inte som att det är lika mycket som hemma, men det händer att folk kommer fram och pratar lite hockey och det är också en sån sak, man får höra mycket historia. När de kommer fram så får man höra hur det har varit genom åren. Mycket om svenskarna...Svenskarna har gjort stora avtryck, säger han.
Snackas det mycket om Eldebrink, ”Challe” Berglund, Johansson och de andra?
– Jag tycker ändå att det gör det. Vi har ju ”Den glider in” som mållåt. De hänger ju i taket och som jag sa, när jag träffar folk, så är det många av de här gubbarna som räknas upp. Även Conny Evensson.
– Man blir lite stolt när man hör det. Det är liksom ett arv som man gärna vill föra vidare och då vill man ju göra bra ifrån sig på isen och man vill föra sig utanför.
De är odödliga i klubben. Skulle du vara med och ta upp klubben i vår så skulle samma sak kunna hända dig.
– Jag vågar ju inte riktigt tänka så långt. Men det är klart att det skulle bli en jävla happening om det skulle hända.
Robin Figren blickar ut över sin nya hemmaarena. Foto:Henrik Skoglund
Robin Figren ursäktar sig med att han måste gå iväg och duscha. Kloten har nyss avslutat värmningen inför kvällens batalj mot EVZ Academy och svensken har blivit lite fördröjd efter att ha provat in nya byxor tillsammans med materialförvaltaren. När hockeysverige.se besöker Schweiz så är den 31-årige stockholmaren skadad och ska inte vara med i matchen på kvällen. Det är en magmuskel som krånglar och han berättar att det hämmar honom i kampmomenten på isen.
Under tiden Robin Figren är borta vankar jag av och an på läktaren och minns de flydda tiderna på 90-talet när Kloten var en av Europas bästa klubbar. En tid som nu är väldigt avlägsen. 2018 åkte nämligen klubben ur den schweiziska högstaligan NLA och återfinns numera i NLB. Där misslyckades de förra säsongen att ta sig tillbaka omgående. Den här säsongen har de dock inlett starkt.
Jubel och Robin Figren var en vanlig kombination under säsongen 18/19. Foto: Bildbyrån
Robin Figren kommer tillbaka och med tanke på hans föregående säsong i HV71, 15 mål och 15 assist, så blir frågan om varför valet föll på den schweiziska andraligan oundviklig.
– Jag hamnade väl lite i ett läge där jag inte riktigt visste hur jag ville göra med min hockey. Jag hade varit hemma i åtta år och kände att jag sett och gjort det mesta. Det kändes lite slentrian överlag, berättar han.
– Pelle (Hånberg) ringde ganska tidigt, när vi hade åkt ut med HV. Första samtalet var väl egentligen inte...Det var tack för visat intresse ungefär, men jag ska faktiskt landa lite i mig själv. Men ju mer jag tänkte på det där, ju längre sommaren gick, så började jag sakna först och främst hockeyn, lagpolare och allt sånt där.
"KAN BLI NÅGOT RIKTGT HÄFTIGT"
Robin Figren fortsätter:
– Sen kändes det som ett ganska passande äventyr, jag hade ett ganska bra år i ryggen och tyckte väl egentligen bara att det skulle vara kul att testa något annat, då när valet föll. Sen när allting var klart då började det ju bli mer av en känsla av att jag ville lyckas och hjälpa Kloten och då blev det att man satte sig och läste mer om Kloten, man läste mer om sitt lag och allting. Då började det här suget komma i slutet av sommaren, ett genuint sug efter att spela hockey och vinna.
– Så känslan från att ”det här blir ett äventyr, kul att se något annat.” Blev mer till att ”det här kan bli något riktigt häftigt”.
Jag tänker på det du sa innan, att du inte riktigt visste hur du ville göra. Hade du tankar på att lägga av?
– Jag hade egentligen inte planer på någonting. Som jag sa då så stod min väderpinne rakt upp och ner. Jag var utan kontrakt, vilket gjorde att jag var en helt vanlig privatperson. Men någonstans djupt inne i mig så visste jag ändå att jag skulle spela hockey igen.
Hade du fler anbud?
– Det fanns ett par på bordet enligt min agent. Men för mig var det att jag inte ville veta överhuvudtaget. Men jag var rätt tydlig mot min agent att SHL inte var förstavalet. Jag ville utomlands och Schweiz var förstaalternativet och då var det här det hetaste alternativet enligt mig.
Ny tränare för året i den klassiska klubben är Pelle Hånberg och han förklarar varför han ville ha Figren till sitt lag. Det var inte i första hand för att han ska leverera poäng, även om det såklart inte gör något.
– Vi började titta på vilka typer av spelare vi behövde och generellt har det varit så att andraligan i Schweiz bara får ha två importer. Då har man egentligen uteslutande letat efter två målskyttar, eller någon som passar mycket och någon som gör målen.
Pelle Hånberg tränar numera Kloten efter två framgångsrika säsonger i Langenthal. Foto: Bildbyrån
Nu ville man dock sätta en ny prägel och börja om efter en rad dåliga år.
– Många av de svenska spelarna står för mycket bra saker: Man tränar hårt, man är bra skolad, man går till gymmet och man vet vad förberedelser betyder. Så jag började tänka tanken att man kanske skulle hitta någon som dels kan stoppa in lite puckar, men också står för arbetsmoral. Jag ville ha en hårt jobbande forward.
Niklas Wikegård kom upp med idén om Robin Figren. Foto: Bildbyrån
Robin Figrens namn dök dock inte upp till en början. Hånberg berättar att det var Niklas Wikegård som kom upp med idén.
– ”Du”, sa han. ”Har du kollat med Robin Figren, han har ju inte sajnat någonstans.” Då började man titta och tänka på Robin Figren och vad han står för. Så var det egentligen att det kom på tal.
– Han är en ettrig och jobbig rackare att spela mot och åker mycket skridskor. Han kan visa de unga killarna härnere vad det handlar om att vara professionell helt enkelt, berättar Hånberg.
Utanför Swiss Arena ligger det en uterink. Eftersom det vid intervjutillfället är skollov i Schweiz så är den full av ungar som åker runt och dribblar och skjuter. Till saken hör att det är tvåsiffrigt på termometern och solen visar sig i ett, för årstiden, sommarliknande Schweiz.
– Igår var det varmt ute. Efter träningen så kollade jag ut och såg hur dimman steg upp från isen. Det var riktigt fint, berättar Robin Figren och får något nostalgiskt i blicken.
– Jag tänkte faktiskt gå ut och åka lite. Men då skulle de precis spola isen.
Vi går ner till garaget där spelarna parkerar sina bilar. Lyxigt kan man tycka och Robin Figren håller med, men är ändå inte helt nöjd.
– Jag ser inte mig själv som en bra bilförare och kolla hur smala parkeringsfickor de har. Det är en utmaning. Jag fattar inte varför de är så smala, funderar han högt medan han öppnar dörren till sin sponsorbil som upptar ungefär en och en halv schweizisk parkeringsruta.
HOCKEYN ÄR STOR I KLOTEN
Backkameran gör vad den ska och Figren styr kosan mot Klotens kontor där undertecknad ska hämta en pressackreditering till kvällens match. Svenskarna i all ära, men klubbens stora son är en schweizare, som numera är sportchef i klubben. Utanför kontoret står han staty.
– Felix Hollenstein. Han kallas också ”Figge”, berättar svensken och pekar mot statyn innan vi går in på kontoret för att få ärendet uträttat.
Felix Hollenstein är ett aktat namn i Kloten. Den före detta spelaren är numera sportchef. Foto: Bildbyrån och Henrik Skoglund
Kloten är en förstad till Zürich, det är där flygplatsen ligger och det är mycket på orten som påminner om ishockeyklubben. Man märker att hockey är grejen här. Vi åker igenom en rondell där klubbmärket tronar och Figren berättar om en annan rondell som är utsmyckad med en flygplansvinge.
Foto: Henrik Skoglund
Känner du historiens vingslag?
– Det gör jag. Det är också en sån här ju fler dagar som går, ju fler personer man lär känna, ju mer information man får hela tiden, så fattar man ju att Kloten inte riktigt hör hemma i Swiss Liga, eller NLB.
– Det är lite extra press. Jag ska inte säga att jag har jättetunga axlar och sådär. Än. Men man känner att det är press på klubben. Och på laget. Så är det ju.
– Men än så länge har det ju bara varit positiv press, om man nu kan se det så.
Du blev mållös de tre första matcherna?
– Jo, men..Det sätter väl sig lite i huvudet...säger han efter en stunds fundering innan han fortsätter:
– På försäsongen så var det väl så lite också, de första matcherna strulade det väl lite också. Sen blev det bättre och bättre hela tiden. Sen när säsongen drog igång så var det väl också...Spelmässigt så tycker jag att det gått bättre och bättre match för match.
– Speciellt de två sista matcherna innan jag blev skadad var verkligen...
Där säger inte Robin Figren mer. Istället fastnar våran uppmärksamhet på ett lyftande flygplan som slickar taknockarna framför oss. En magnifik upplevelse kommer vi överens om innan Figren tar upp tråden igen.
— Men jag är fullt medveten om att det kommer ta ett tag att komma in i spelet. Även fast det gick bättre de två sista matcherna så är jag inte hundra procent hemma i den här hockeyn. Är man van att spela som i Sverige, där det är riktlinjer på precis allt man gör i stort sett, till att det är lite mer friare linjer. Det blir annorlunda. Det kommer nog ta ett tag att komma in i typen av spel, och det kände jag ju de sista matcherna, när man släpper kanske lite på det här hysteriskt taktiska, man får lite mer lägen, man kan nyttja lite mer misstag, man lär sig läsa av lite bättre.
I Sverige visste du nästan var passningarna skulle komma?
– Ja, framförallt att man hela tiden visste var man hade sina medspelare. Det som var en självklarhet hemma, är liksom inte hela tiden en självklarhet här.
Färden går vidare mot ett matställe i centrala Kloten.
– Jag var där igår också. Det var Dominic Forget som tipsade om det.
Dominic Forget gjorde 15 matcher för Oskarshamn i Hockeyallsvenskan säsongen 05/06. Foto: Bildbyrån
Den 38-årige schweizkanadensaren Dominic Forget är den spelare som samlat på sig näst flest poäng genom alla tider i NLB. Efter en säsong i japanska Oji Eagles är han nu åter i Schweiz för att försöka skjuta upp Kloten till högstaligan igen.
– Han sa en jäkligt bra grej faktiskt om maten här Schweiz: ”Man blir aldrig besviken på maten här, men den är heller inte riktigt, riktigt bra”, återberättar Robin Figren medan han rattar sin Ford genom ännu en rondell. – Men jag har inte varit på så många ställen, men vad jag upplevt så stämmer det.
Foto: Henrik Skoglund
Har du målbilden i skallen att ni firas här i byn efter säsongen?
– Det blir tydligare hela tiden. Träning ett så visste jag ju knappt vart jag var, eller var jag befann mig. Men ju fler dagar man går igenom, desto tydligare blir den där visionen och bilden av hur det skulle kunna ske och hur det skulle kunna bli. När man möter fans och pratar med spelare som varit i klubben länge. Det är vissa spelare som tackat nej till NLA-erbjudande för att de verkligen vill hjälpa Kloten upp och då blir man ju berörd själv. Då får man ju lite, vad ska man kalla det. Det adrenalinpåslaget, eller den extra viljan i alla fall.
– Visionen växer sig större och större dag för dag skulle jag vilja säga.
Vi kommer till restaurangen och beställer. Medan vi väntar på maten så kommer samtalet in på SHL.
SHL följer du numera utifrån. Vad tycker du spontant om SHL-starten?
– Det känns som att det är ett bra år för SHL med alla hemvändare och det blir intressant. Sen ska ju det hålla hela säsongen. Det är väl lite nyhetens behag att se spelarna de har de första matcherna och sådär.
– Men jag tycker att det är jättekul att kolla SHL, jag älskar att kolla hela sändningarna...Och sen att inte vara mitt i det längre, man blir en ganska avslappnad tittare. Nu kan man ju kanske titta lite på ett annat sätt också.
– Men SHL överlag, det ser väl lite ut som de gjort de senaste åren tycker jag.
Lag som imponerat?
– Det hade varit lätt att säga Rögle, men man får ju inte glömma laget de har på papperet. Det är ju inte ett under att de ligger där de ligger, konstaterar han och det är på sin plats att förtydliga att intervjun görs i mitten av oktober när Rögle toppade tabellen.
– Sen blir man väl kanske lite förvånad när det gäller Växjös start. Djurgården har det återigen tufft med skador, Brynäs har det tufft.
– Skellefteå blir man ju lite impad av. Det känns som att det pågår någon form av nytändning där.
Oskarshamn då?
– I början tyckte jag att Oskarshamn och Rögle var de som spelade roligast. Det känns som att det hände lite saker, det var inte så strikt kanske som man kan tycka att alla de andra lagen är.
– Nu har ju de (Oskarshamn) dalat, så de kommer väl strypa åt. Det kommer väl bli lite mer striktare riktlinjer där också. Men varför är det så vanligt att nykomlingar sticker upp så där i början? Det känns som att det ser likadant ut varje år. Leksand var ju också tokheta. Karlskrona när de var uppe var också heta i starten. Timrå...
Servitrisen kommer in med två fräsande träplankor. Jag börjar förstå varför Forget tipsat Figren om restaurangen. På vardera plankor ligger det varsin glödhet sten där man får steka köttet själv. Klass.
Vi tar upp tråden om SHL-starten igen. Och Oskarshamn.
Ingen spelare vill ju prata om underskattning. Men kan det vara något sådant ändå från de andra lagen?
– Underskattning...upprepar Robin Figren efter en stund.
– Jag tror inte att jag har känt någon match de senaste sju åren i SHL att det finns något lag som man ens skulle kunna underskatta. Jag vet inte riktigt hur det skulle ha kommit heller, för kollar man på Oskarshamns start, att de bara skjuter rätt upp i toppen, då blir det ju bara första matchen man skulle kunna underskatta dem...
– Jag vet inte om det är så att de går på rus i starten? Deras fem första matcher kanske är betydligt viktigare än de etablerade lagens fem första. Att man lägger mer energi på det?
Har du någon gång känt underskattning mot en motståndare i SHL?
– Nej. Jag försöker tänka hur det varit i andra ligor. Men på seniornivå så har man ju aldrig mött en motståndare som är solklart sämre. Det finns sämre och bättre lag, självklart, men inte såpass solklart att det här är givna poäng.
HITTAT GLÄDJEN TILL HOCKEYN IGEN
I den schweiziska andraligan finns det så kallade akademilag. Exempelvis har Zug sitt andralag där.
– Det är väl ett ganska intressant upplägg? Egentligen, är det någon skillnad mot Sverige? Alltså, man har ju sina ”farmarlag” på så sätt, man lånar ut spelare. Kanske i bredare tappning förr att man var mer förknippad med ett lag, HV hade Oskarshamn och Frölunda hade Borås.
Här i Schweiz är det dock mer uttalat.
– Ja, och det är väl det som är den stora skillnaden. Men det är väl mer att de vet om sin roll som förening.
Vad tycker du om det?
– Det är tiptop för exempelvis en klubb som Zug att ha sitt lag i motsvarande allsvenskan för att kunna utveckla sina spelare i lugn och ro. Jag tycker att det låter ganska spännande, men jag är också medveten om att det går emot den svenske typen av att se på idrott. Jag har svårt att se att något sådant skulle kunna ske i Sverige, att man har uttalade farmarlag på en så pass hög nivå.
– Men jag kan se både fördelar och nackdelar med ett sånt system.
Saknar du Sverige något?
– Jag har inte hunnit sakna Sverige något än faktiskt. Det finns väl vissa polare och familj som man saknar, men jag har inte hunnit sakna någonting.
Jag tänker på snuset, finns det att köpa här?
– Det finns att köpa, men det kostar ju hundra spänn dosan. Så det är bra att ha med sig. Sen när ”Hannis” (flickvännen) kommer över så tar hon alltid med sig några stockar. Så det löser sig.
Hur ser du på framtiden efter den här säsongen. Har du hunnit tänka något på det?
– Ja, lite. Nu har jag ju inte hunnit spela så många matcher i serien. Men min generella känsla är och uppfattning är att jag tycker att det är förbannat kul igen. Det är mycket utanför som medfört att hockeyn är betydligt roligare för egen del.
– Det är kul att testa på en annan typ av hockey, även fast det är klurigt. Jag tycker att det är jättekul, jag sitter efter matcherna och är frustrerad att jag inte riktigt får ihop mitt spel. Även fast det blir bättre och bättre. Men det är ändå kul att göra något annat och jag är övertygad om att när det klickar så kommer det klicka ordentligt.
– Jag känner glädjen till hockeyn.
Tränaren Pelle Hånberg skriver under på det Robin Figren berättar och beskriver honom som en glad kille som kommer till träningarna och håller humöret uppe. Figren utvecklar sitt resonemang gällande skillnaden mellan de sista åren i Sverige och starten i Schweiz.
– Det var väl väldigt mycket stress och press som medförde att det blev väldigt mycket jobb, det var inte bara kul att spela hockey, utan även en börda flera gånger. Nu känner jag att det är en låga som brinner och det är verkligen så genuint kul att komma till rinken varje dag. Det är mycket nytt och många intryck, men just nu är det bara toppen.
"IRONISKT VART LIVET TAR EN"
Det är inte bara träning som gäller för att slipa på spelet. Robin Figren berättar också att han försöker ta intryck utifrån.
– Jag försöker kolla mycket på de som är lyckosamma i den här ligan. Men också mycket ”Freddans” highlights, hur hittar han sina hål? Nu säger inte jag att jag är ”Freddan” Pettersson, men vi gillar att skjuta båda två. Jag kollade även på Victor Backman när de spelade här nu, han är ju väldigt lyckosam i den här ligan och gör jäkligt bra ifrån sig. Jag försökte kika på honom och var han hittar sina ytor.
Du scoutar lite?
– Ja, men lite. Det är väl på något sätt inget konstigt egentligen. Det är något som borde ge någonting.
Hur går det med tyskan?
– (skratt). Jag kommer ihåg det så väl, det är en lite rolig historia. Jag läste bara tyska fram till åttan, i nian sket det sig totalt, och jag kommer ihåg att min tyskalärare, nu kommer jag inte ihåg exakt vad hon hette...
– Hon skrev i alla fall det i sin IG-rapport att ”Eleven har valt att koncentrera sig på sin ishockey och har därför inte lagt tid på ämnet”.
– Det är ganska ironiskt vart livet tar en. Jag hade inte tid att läsa tyska för att jag koncentrerade mig på hockeyn och tillslut hamnar jag i ett tysktalande land. Det är ju ödets ironi på något sätt.
– Jag lyckas ändå fånga upp saker i omklädningsrummet och så. Man känner ändå igen ganska många ord på tyska. Ibland kan man sitta och ”Oh, det pratar om det där. Nu kan jag hoppa in”.
Hoppar du in på engelska då?
– Ja, jag får ju göra det. Jag får armbåga mig in, säger han och skrattar.
– Jag hade i vilket fall velat lära mig så man kan föra sig exempelvis på en restaurang. Men där är jag inte än.
Jobbar du på det då, pluggar du tyska?
– Nej, jag hade planer på det. Jag laddade ner någon app för ett tag sedan, men den gav mig inte så mycket. Men jag försöker fråga om ord, kan man bara plocka upp vissa ord så kan man hela tiden ge sig själv en chans att komma in i samtalet.
Vårat samtal börjar lida mot sitt slut. Kloten-forwarden skjutsar tillbaka undertecknad till hotellet och trots sin relativt korta tid i Schweiz så visar han upp lokalkunskap när han avslöjar att hotellet inte alls ligger i Kloten, som jag trott, utan i angränsande Opfikon. Han fortsätter berätta om hur han trivs med hockeylivet i Schweiz och berättar att varje bortamatch egentligen är ett litet äventyr och det finns mycket att vila ögonen på.
— Det är helt sjuka vyer faktiskt, säger han apropå det kuperade landskapet i Schweiz där snöbeklädda bergstoppar mitt i sommarvädret absolut inte är en ovanlig syn.
Innan vi tar farväl ska vi dock avhandla en sak till.
STORT INTRESSE FÖR MORDGÅTAN
Sent på kvällen den 28 februari 1986 ekade skotten i korsningen Sveavägen/Tunnelgatan i centrala Stockholm. Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme hade tidigare varit på bio med sin hustru Lisbet och han mördades när de var på väg hem. En intensiv mördarjakt drogs igång, men 33 år senare har vi fortfarande inte fått svaret på mordgåtan. Mysteriet är något som intresserar Robin Figren.
Hur kommer det sig?
– Det var inte så att jag kan komma ihåg att jag tyckte det var särskilt intressant när jag läste om det i skolan. Men det har väl kommit lite med den här true crime-vågen...Jag tycker sånt är intressant och sen ju mer jag läste och lyssnade på poddar så...
– Det är en sån stor grej, det är så mycket som har gått fel och är så ruggigt intressant i det där fallet. Och det förnyas hela tiden, det kommer hela tiden nya teser och den ena är mer spännande än den andra och den andra är mer intressant än den ena.
– Det ger någonting nytt hela tiden och ämnet blir aldrig gammalt. Det kommer inte bli gammalt förrän de löser det. Om de nu kommer göra det. Eller, vill göra det...
Robin Figren hade på sina sju första matcher i NLB gjort tre mål. I den åttonde i fredags, tillika comebacken efter skadan, blev det tre passningspoäng. Det följde han sedan i söndags upp med ytterligare två assists.
